Denguefeber – sjukdomsstatistik

Denguefeber 2016

Denguefeber orsakas av ett virus tillhörande familjen flavivirus och som sprids via myggor i tropiska och subtropiska områden. Sjukdomens symptom påminner om en influensa med feber, muskelvärk eller generaliserad värk, men ibland kan man också få små hudblödningar. En ovanlig, men betydligt allvarligare och ibland dödlig sjukdomsyttring i form av blödningar i huden och i inre organ (tidigare kallad hemorragisk denguefeber) förekommer, men drabbar framförallt barn som bor i endemiska områden. De fall av denguefeber som rapporteras i Sverige härrör uteslutande från resenärer som besökt endemiska länder; det finns inga förutsättningar för inhemsk spridning av denguefeber eftersom myggor av de arter som kan sprida sjukdomen inte finns här.

Det finns fyra serotyper av smittämnet denguevirus (DEN-1, DEN-2, DEN-3, DEN-4). Utgående från kliniska symtom går det inte att skilja mellan dessa fyra serotyper, som samtliga cirkulerar i endemiska områden. Smittspridning kan variera kraftigt i endemiska områden såväl under som mellan år. Smittöverföring sker via Aedes-myggor som även kan överföra andra virusinfektioner såsom gula febern och zikavirus.

Utfall

Under 2016 anmäldes 225 fall av denguefeber. Det är den högsta noteringen någonsin i Sverige. Under de senaste tio åren har antalet årligen rapporterade fall fyrdubblats, och beror av resandefrekvens och smittspridning i de vanligaste turistländerna (figur 1).

Figur 1. Antal årligen rapporterade fall av denguefeber 2004–2016.

Ålder och kön

Könsfördelningen har genom åren varit relativt jämn och under 2016 utgjordes 54 procent (n=121) av de anmälda fallen av män. Majoriteten (n=142) av fallen var i åldrarna 20 till 50 år. Endast ett fåtal fall rapporterades bland barn under 10 års ålder. Högst antal fall rapporterades inom åldersgruppen 20–29 år (n=52), tätt följt av åldersgrupperna 40–49 år (n=48) och 30–39 år (n=42). I de senare två åldersgrupperna ses en relativ ökning av antalet anmälda fall jämfört med 2015 (figur 2).

Figur 2. Åldersfördelning av rapporterade fall av denguefeber 2016.

Smittland

I 224 av 225 fall har sannolikt smittland uppgivits i smittskyddsanmälan. Av dessa hade 194 personer (87 procent) smittats i Asien där Thailand utgjorde det vanligaste smittlandet med 118 rapporterade fall (53 procent). Därnäst rapporterades flest fall ha smittats i Indonesien (n=36). Smitta från Syd-, och Centralamerika samt Karibien rapporterades i 27 fall (12 procent). Enbart tre personer (1 procent) angavs ha blivit smittade i Afrika och Mellanöstern (figur 3).

Figur 3. Smittland för rapporterade denguefall 2016 (n=224).

Utbrott

På det globala planet rapporterades inga större utbrott av denguefeber under 2016.

Sammanfattande bedömning och förslag på åtgärder

Ökningen av antalet importerade fall av denguefeber har fortsatt under de senaste åren. Denna är säkerligen relaterad till svenska resenärers resvanor samt lokal förekomst av denguevirus på resmålen. Majoriteten av fallen har uppgivit Thailand som sannolikt smittland vilket tillsammans med observerad säsongsvariation antyder att resenärer till sådana turistmål är i farozonen för att smittas.

Det sedan 2015 i vissa världsdelar pågående zikautbrottet kan påverka möjligheterna till adekvat diagnostik av denguefeber då dessa två virus kan uppvisa korsreaktivitet i vissa laboratorietester eftersom dessa virus är närbesläktade.

Resenärer till endemiska områden bör informeras om risken att smittas med denguefeber, hur man bäst skyddar sig mot myggbett samt om eventuella symtom kan tyda på att man blivit smittad. Det bör poängteras att smittspridning till turister huvudsakligen sker i bebyggda områden och att de potentiellt infektiösa myggorna är aktiva under dagen. Sjukvården bör inkludera denguefeber som en viktig differentialdiagnos för resenärer med feber som återvänder från endemiska områden.

Läs mer

• Anmälningspliktiga smittsamma sjukdomar i Sverige 2016 – Epidemiologisk årsrapport, tabellsamling
• Sjukdomsinformation om denguefeber