Harpest – sjukdomsstatistik

Harpest 2011

Harpest är en bakterieorsakad zoonos och finns över hela norra halvklotet, framför allt i Nordamerika och de norra delarna av Europa och Asien. Människan kan smittas på flera olika sätt. I Sverige sker det vanligen via myggbett, men även genom direktkontakt med infekterat djur, inandning av förorenat damm eller intag av smittat vatten. Sjukdomsbilden varierar beroende på smittväg, men generella symtom är hög feber, frossa samt muskel- och huvudvärk.

Harpest har rapporterats i Sverige sedan 1931. Antalet fall har varierat kraftigt från inga alls vissa år till 2700 fall år 1967. Länge förekom fall hos människa endast inom ett relativt begränsat område i Norrland, men under de senaste 15 åren har infektionen spridit sig söderut. Det senaste decenniet har några 100-tal fall anmälts varje år – samtidigt har ”utbrottsåren” infallit allt oftare.

Utfall och trend

Under 2011 anmäldes 350 fall av harpest, en relativt hög siffra trots att det är en minskning med 28% från 2010. Nedgången är i linje med de svängningar i antalet harpestfall som förekommer naturligt.

Ålder och kön

Liksom tidigare anmäldes år 2011 fler män (63%) än kvinnor med harpest och över en längre tidsperiod kan man också se att 40% fler män än kvinnor har rapporterats smittade. Hos båda könen var infektionen vanligast i åldern 40-69 år.

Smittland

98% av fallen angavs ha smittats i Sverige. För 7 personer saknades smittland i anmälan och endast ett fall bedömdes ha smittats utomlands, i Finland.

Geografisk spridning i Sverige

Liksom tidigare förekom harpest, frånsett en handfull sporadiska fall, enbart i Norrland och Svealand samt i Västra Götalands län. Incidensen/100000 invånare var högst i Jämtland (37 fall) och var där mer än dubbelt så hög som i Västerbotten (15 fall), det län med näst högst incidens. Den minskning av antal anmälda fall som observerades på nationell nivå, avspeglades även i de flesta enskilda län. Däremot ökade incidensen i Västra Götalands, Gävleborgs, Västerbottens och Norrbottens län och ökningen var särskilt markant i Norrlandslänen. En person smittades under året i Skåne. Senast det hände var 2004, då 3 personer insjuknade.

Smittväg

Även om det i majoriteten av anmälningarna inte angavs någon smittväg, är det troligt att många av fallen hörde till gruppen insektsstuckna, eftersom insektsstick angavs som smittväg för 123 fall. Uppskattningsvis smittas cirka 90% av de svenska harpestfallen genom myggbett. För 35 fall angavs kontakt med djur ha orsakat smittan och 4 personer infekterades troligen efter att ha druckit förorenat vatten. 6 personer bedömdes enligt anmälningarna ha smittats genom sitt yrke.

Säsongsvariation Den stora majoriteten av harpestfallen rapporterades under augusti till oktober. Det är den vanliga säsongsfördelningen, med en topp i september eller oktober.

Analys

Kraftiga svängningar i antalet harpestfall är naturligt, men exakt vad variationerna beror på är oklart. Sannolikt samverkar ett flertal faktorer, till exempel antalet värddjur, myggmängden och väderförhållanden.

Det är även oklart vad förändringen i geografisk spridning sedan 2010 beror på, men det är troligt att årets stora lämmelpopulation i fjällen kan ha bidragit till infektionens spridning i nordligaste Sverige. Personer som vistats ute i naturen i endemiska områden bör informeras om smittrisken, olika smittvägar samt relevanta skyddsåtgärder.