Olika röster om stigma och suicid

För att närmare belysa kopplingen mellan stigma och suicid utifrån olika perspektiv, har vi tagit hjälp av några personer med lång erfarenhet av att antingen ha arbetat med suicidprevention eller själv ha drabbats av stigmatisering kopplat till suicidalitet. I skriftliga intervjuer har vi bett dem resonera kring sambandet mellan stigma och suicid genom att besvara tre frågor.

Från vänster till höger: Ullakarin Nyberg, Susanne Tell, Lars Jacobsson, Anna Karin Apelgren och Jenny Telander.

Frågor om stigma och suicid

Länkar till innehåll på sidan

• Hur ser du på kopplingen mellan stigma och suicid?
• Kan ett minskat stigma kring psykisk ohälsa minska antalet suicid?
• Går det att arbeta för att minska stigmat runt suicid utan att normalisera suicidalt beteende?

De som har besvarat frågorna är

• Ullakarin Nyberg, överläkare vid Norra Stockholms Psykiatri, författare och suicidforskare vid Karolinska Institutet
• Susanne Tell, folkhälsovetare, Hjärnkollambassadör med mångårig egen erfarenhet av suicidalitet.
• Lars Jacobsson, professor emeritus vid Institutionen för klinisk vetenskap vid Umeå universitet
• Anna Karin Apelgren, samordnare inom psykiatri, habilitering och hjälpmedel i Region Skåne
• Jenny Telander, samordnare för frågor om suicidprevention på Folkhälsomyndigheten

Hur ser du på kopplingen mellan stigma och suicid?

Suicidala handlingar kan omgärdas av stigmatiserande attityder, hos både allmänheten, professionen och den drabbade i form av självstigma, vilket kan förvärra måendet och öka risken för suicid. Men kopplingen har flera dimensioner.

Det handlar om både rädsla och fördomar

Anna Karin Apelgren menar att även om kunskapen eller medvetenheten finns om suicid så räcker det inte, då det fortfarande är ett tabubelagt ämne – det här pratar vi inte om. Det kan också röra sig om rädslor eller rent av skräck inför det som känns främmande eller annorlunda.

Samtidigt lyfter Anna Karin självstigma som en viktig del, där omgivningens förväntningar, föreställningar eller fördomar om psykisk ohälsa blir sanningar som den drabbade lägger på sig själv. Det blir ett självstigma. Anna Karin fortsätter:

– Viljan att sortera och organisera för att skapa jämvikt och känsla av tillhörighet är ett mänskligt beteende. Det påverkar våra föreställningar om andra men kan också leda till fördomar eller omedveten diskriminering, när vi buntar ihop de som är sådana eller sådana ... kommer från ett visst land, har en viss etnicitet, har psykisk sjukdom, bor i en viss stadsdel etc. Vi bidrar alla till detta och skapar förutfattade meningar och föreställningar som känns bekväma fast de kanske inte stämmer med verkligheten.

Susanne Tell upplever att det finns ett starkt stigma kring personer som lever med suicidtankar. Personer som berättar om suicidtankar kan förknippas med fördomar som att de skulle vara uppmärksamhetssökande och manipulativa, överdriva eller uttrycka suicidtankar som ett påtryckningsmedel för att få sin vilja igenom – så kallade suicidhot.

– Liksom all annan typ av stigma kan man tyvärr stöta på detta överallt i samhället, bland privatpersoner likaväl som bland tjänstepersoner och vårdpersonal. Detta är förstås ett enormt problem och en källa till stor smärta hos personer som tänker på suicid, oavsett om tankarna är återkommande eller kommer någon enstaka gång, säger Susanne Tell.

Tidigare ett religiöst tabu kring suicid

Ullakarin Nyberg tar sin utgångspunkt i historiken bakom kopplingen mellan stigma och suicid:

– När religion hade en mer betydelsefull roll i människors liv ansågs självmord strida mot Guds vilja, och så är det fortfarande i mindre sekulariserade samhällen än vårt. Den inställningen fick konsekvenser som ledde till stigmatisering, till exempel fick människor som tagit sitt liv inte begravas i vigd jord av en präst, berättar Ullakarin.

Idag är den etablerade uppfattningen, och även den officiella hållningen i de större religionerna, att suicid oftast är kopplat till outhärdligt psykiskt lidande. Men trots detta, menar Ullakarin, finns det en kvarvarande rädsla för suicid i vårt samhälle, eftersom handlingen går emot det som de flesta uppfattar som självklart, nämligen självbevarelsedriften och viljan att leva.

Ett område som omgärdas av tystnad

– Människor som drabbas av stora svårigheter, exempelvis sjukdom, kämpar vanligen hårt och är beredda att utstå svåra prövningar för att få leva så länge som möjligt. Det gör att suicid för många ter sig omöjligt att förstå och det vi inte förstår har vi svårare att prata om. Därför omges många som är suicidala eller som har mist en närstående i suicid av tystnad, säger Ullakarin Nyberg.

Ytterligare ett skäl till tystnaden kring suicid som Ullakarin Nyberg lyfter är den åtgärdsinriktade kulturen vi lever i, där normen är att man ska lösa sina egna problem. Hon menar att personer som inte orkar med sitt liv ofta skäms över detta, och det man skäms över är svårt att prata om. Förutom att det kan leda till att personer som tänker på suicid som en utväg låter bli att berätta om det och därmed minskar sina chanser att få hjälp, minskar det även medmänniskors och professionens benägenhet att ställa frågor om suicidalitet.

– I vår åtgärdsinriktade kultur är det också en vanlig inställning att den som frågar och får ett svar därmed är skyldig att tillhandahålla en lösning på problemet. Eftersom utlösande orsaker till suicidalitet vanligen inte har någon enkel lösning avstår många från att fråga. Man vill inte ta på sig det ansvaret, säger Ullakarin.

Lars Jacobsson instämmer i att en viktig anledning till att man undviker att tala om suicidaliteten med en suicidnära person kan vara rädslan att inte kunna hjälpa personen ifråga eller kanske till och med att man inte är beredd att möta de behov som personen ifråga uttrycker, till exempel i form av stöd på olika sätt. Han tillägger,

– Det vi alltid kan göra är att lyssna och ha idéer om alternativa lösningar och möjligheterna att få professionell hjälp.

Liksom Ullakarin Nyberg menar Lars Jacobsson att det tabu som omgärdat suicid från början var kopplat till ett religiöst förbud.

– I vissa kulturkretsar gäller det nog fortfarande, framförallt i utomeuropeiska miljöer, men i majoritetsbefolkningen tror jag inte man kan säga att det finns ett regelrätt tabu kring suicid, säger Lars Jacobsson. Han menar att suicid finns hos de flesta som en tänkbar möjlighet om livet blir alltför outhärdligt, samtidigt som det finns mycket starka krafter som bejakar livet även om det är svårt ibland.

Lars Jacobsson lyfter att suicidhandlingar och fullbordade suicid är stigmatiserade på så sätt att vissa tar avstånd från dem, och till och med ser dessa som ett svek, men framförallt som ett fegt och svagt beteende. För att inte behöva medge att man har sådana åsikter väljer man att istället distansera sig från den personen. Men liksom våra andra intervjupersoner menar även Lars att suicid ofta upplevs som obehagligt och skrämmande, kanske för att många själv har tänkt på suicid som en utväg någon gång, eller för att det förknippas med svåra livsomständigheter som man helst vill veta så lite som möjligt om.

Självstigma kan leda till att man inte söker hjälp

Jenny Telander beskriver att som nationell samordnande myndighet har Folkhälsomyndigheten kontakt med många olika aktörer som arbetar med frågor som rör psykisk hälsa och suicidprevention. Det är andra myndigheter, regioner, kommuner, forskare, ideella organisationer och personer med egna erfarenheter av psykisk ohälsa och suicidalitet som delar med sig av lägesbilden.

– Vi får ofta höra hur stigmatisering och självstigma får negativa konsekvenser för både individen och samhället i stort. Det handlar om att personer avstår från att söka hjälp för sina psykiska problem, eller att de får uppleva ett sämre bemötande när de väl söker hjälp. De kanske inte fått stöd för att ingen vågade fråga hur de mådde, eller vågade ta kontakt efter att de förlorat en nära anhörig i suicid.

Alla dessa erfarenheter blir till en samlad kunskap om att kopplingen mellan stigma och suicid existerar och är en fråga vi alltjämt måste arbeta med, säger Jenny Telander.

Kan ett minskat stigma kring psykisk ohälsa minska antalet suicid?

Det finns ett samband mellan psykiatriska tillstånd och suicid. Till exempel är depression en av de största riskfaktorerna för suicid. Men kan ett minskat stigma kring psykisk ohälsa även minska antalet suicid?

Minskat stigma kan leda till att fler kan vara öppna om hur de mår

Susanne Tell menar att arbetet med att minska stigmat kring psykisk ohälsa skulle kunna ge människor kraft och mod att söka hjälp vid behov. Suicidtankar har ofta sin grund i psykisk ohälsa, men samtidigt är det viktigt att stigmaarbetet även inriktas specifikt på suicidalitet. Det skulle kunna leda till att människor vågar berätta om sina suicidtankar utan rädsla för att inte bli lyssnade till, bli missförstådda, eller att tankarna inte tas på allvar. Detta kan i sin tur leda till att känslan av ensamhet och utsatthet minskar, göra suicidtankarna mindre plågsamma, leda till att vård- och stödinsatser kan inledas för dem som behöver och i slutändan minska antalet suicid.

Även Ullakarin Nyberg tror på att om vi lyckas minska stigmatiseringen kring psykisk ohälsa kommer fler att prata om hur de mår psykiskt utan att skämmas. Fler kommer därmed att hitta personer att identifiera sig med och det blir lättare att söka professionell hjälp. Att ha kunskap om sig själv och sina normala reaktioner gör det lättare att känna igen tecken på sjukdom hos sig själv, till exempel depression.

– Idag väntar många, särskilt män, med att söka hjälp vid svåra tillstånd till dess att situationen är väldigt allvarlig. De förstår inte att de har drabbats av en behandlingsbar sjukdom, de skäms och därför formulerar de sig kanske inte runt det som utgör det egentliga problemet, exempelvis nedstämdhet, utan pratar om annat som är mer konkret och mindre stigmatiserande, till exempel smärta eller sömnstörning. Man bör också komma ihåg att långt ifrån alla som försöker ta sitt liv har en psykisk sjukdom. Däremot kämpar alla med ett lidande som de just då inte ser någon annan lösning på.

Hoppet är den viktigaste suicidförebyggande faktorn

Precis som Ullakarin tror Lars Jacobsson på att arbetet med att öka kunskapen om psykisk sjukdom och ohälsa överlag också kan bidra till att minska suicidtalen.

– Ju mer vi vet om varför vi mår dåligt desto lättare blir det också att tänka sig vägar ut ur livsolusten. Hoppet är den viktigaste suicidförebyggande faktorn, enligt Lars Jacobsson.

Anna Karin Apelgren lyfter betydelsen av att som medmänniska ha en nyfiken, utforskande och icke-dömande inställning, för att kunna ge en person som drabbats av psykisk ohälsa en identitet bortom ohälsan eller sjukdomen. Detta minskar stigma och underlättar återhämtning.

– Det är viktigt att få berätta för någon, klä i ord hur det känns, utan att bli värderad. Det kan bidra till att man ser situationen i ett annat ljus där kanske suicid inte blir den enda utvägen. Att formulera sin egen historia kan skapa en ökad förståelse och känsla av större kontroll över den egna situationen, menar Anna Karin Apelgren.

Viktigt att det finns stöd och vård vid behov

Med tanke på den nära koppling som finns mellan psykisk ohälsa och suicid är det fullt rimligt att tänka sig att en större öppenhet och acceptans i samhället för psykisk ohälsa skulle ha en positiv effekt på utvecklingen också vad gäller suicid, menar Jenny Telander. Men det är lika viktigt att arbetet mot stigma kopplas till insatser för att öka tillgängligheten till stöd och vård vid behov. Utan detta riskerar personer att känna att det inte är någon idé att söka hjälp, och i sin tur spä på känslor av hopplöshet inför sin situation.

Går det att arbeta för att minska stigmat runt suicid utan att normalisera suicidalt beteende?

Det finns ett etiskt dilemma runt stigma och suicid. Det tabu som sägs omgärda suicid bidrar till stigmatiseringen, men det kan också ha en skyddande effekt. I länder och kulturer där det råder ett starkt tabu mot suicid är suicidtalen lägre än i länder och kulturer med mildare tabu. Ett visst tabu kan därmed tänkas motverka suicid, medan en ökad acceptans av suicid i samhället kan inverka negativt, om det innebär att fler ser självmord som en socialt accepterad utväg vid svårigheter. Så hur kan vi minska stigmat utan att det leder till att fler tar sitt liv?

Vi måste våga prata om suicid

Ullakarin Nyberg menar att det inte är farligt att normalisera inställningen att döden eller suicid kan framstå som en utväg vid outhärdligt lidande.

– Det är begripligt och de flesta av oss har någon gång tänkt: Om det blir värre än så här vill jag inte vara med längre. Det är en existentiell dimension av att vara människa som vi bör prata mer om för att kunna motverka den existentiella tomhet och ensamhet som människor som är suicidala brottas med. Däremot ska vi aldrig normalisera livsfarliga beteenden. Vi måste våga prata om konsekvenser av livsfarliga handlingar och av suicid. Man dör av det man gör, inte av det man tänker. Att säga: Om du tar ditt liv lämnar du ett hav av sorg efter dig. Jag blir ledsen, andra blir ledsna, du är viktig, du behövs här på jorden, dina erfarenheter behövs och så vidare, är enormt viktigt, eftersom personer som på allvar funderar över att ta sitt liv ofta är fyllda av självförakt och känner sig som en börda för andra. Ingen tycker om att bli betraktad som ett problem som ska lösas, det är stigmatiserande, och därför måste man bli mött som en värdefull människa med resurser och kompetens, också i vården.

Anna Karin Apelgren instämmer och menar att vi behöver prata om det, och få möjlighet att kunna reflektera kring dessa frågor i olika sammanhang som på arbetsplatser, i skolor och i andra sociala sammanhang.

– Vi måste erövra orden för att det ska vara mindre skrämmande att våga tala om suicid eller med någon som förlorat en närstående i suicid.

Att veta mer ger större förståelse

Susanne Tell lyfter fram att i dagens informationssamhälle är ett totalt tabu kring suicid, som skulle kunna medföra en viss skyddande effekt, inte möjlig. Informationsflödena finns och vi behöver därför anpassa språket och bemötandet efter den verklighet vi lever i. Arbete med att höja kunskapen om suicidalitet kan vara ett sätt att öka benägenheten dels för den drabbade att söka hjälp dels för personer i omgivningen att ställa jobbiga men viktiga frågor.

Susanne Tell beskriver att tankar på suicid kan komma när en person upplever stark psykisk smärta och inte ser någon annan utväg ur denna. Det är en normal funktion hos oss människor och många gånger kan vi skaka av oss dem sedan. Men det är viktigt att skilja på när tankarna blir dysfunktionella och när de blir återkommande, plågsamma och framför allt när man tänker att suicidtankarna ska övergå till suicidhandlingar.

– Många omkring förstår inte och kan tycka att det är skrämmande med suicidtankar, stigmat blir ett sätt för dem att distansera sig från dessa obehagliga känslor. För att minska stigmat behöver arbete inriktas på kunskapshöjande insatser, som att skapa förståelse för olika typer av suicidtankar och hur det kan påverka en person att plötsligt drabbas av akuta suicidtankar eller att leva med långvariga suicidtankar.

Även Ullakarin Nyberg poängterar att det behövs ökad kunskap om psykiska reaktioner som hör livet till, vad man kan göra för att förstå och hjälpa sig själv, vad som är psykisk sjukdom och när det är viktigt att söka sig till hälso- och sjukvården för bedömning och behandling.

Lars Jacobsson menar att i förlängningen handlar stigmat om något slags okunskap om suicidets natur och de förhållanden som ligger bakom ett suicid.
– Visste man mer skulle man ha en större förståelse, säger Lars Jacobsson.

Arbetet mot stigma är en viktig del av suicidpreventionen

Skadligt beteende får inte normaliseras, menar Jenny Telander, men vi kan arbeta för att göra det lättare för människor att prata om sina känslor, utan att riskera att bli dömda utifrån förutfattade meningar om till exempel en suicidal person.

– En person som känner av negativa attityder, rädslor eller okunskap i sin omgivning, och kanske även blir definierad utifrån dessa, riskerar att få ett ännu värre mående. Därför är arbetet med att minska stigmatiseringen av personer med psykisk ohälsa en viktig del av det suicidpreventiva arbetet.

Läs mer

• Vårt arbete inom området suicidprevention
• Förebyggande arbete för att minska stigmatisering.