Vaccination mot bältros

Bältros (herpes zoster) uppträder som vätskefyllda blåsor som oftast ligger som ett bandformat utslag på bålen, men kan också finnas på andra ställen på kroppen. Bältros kan vara en smärtsamma sjukdom, som ibland kan ge en långdragen smärta, så kallad postherpetisk neuralgi. Ungefär 10 till 20 procent av dem som får bältros drabbas av långdragen smärta.

Varicella zoster-virus (VZV) kan reaktiveras under livet, även hos barn och ungdomar. Bältros är dock vanligare hos dem som drabbas av immunbrist på grund av sjukdom eller läkemedelsbehandling och generellt hos vuxna från 50 års ålder på grund av att immunsystemet åldras. Enligt svenska registerstudier insjuknar drygt 30 procent av den svenska befolkningen i bältros minst en gång i sitt liv, och upp till 5–6 procent av dessa drabbas av ytterligare en eller flera episoder av bältros senare i livet. Cirka 33 000 personer söker sig årligen till primärvården och cirka 1 200 personer är i behov av sjukhusvård.

Alla personer som är 50 år och äldre och utvecklar bältros rekommenderas behandling med antivirala läkemedel. Vid allvarlig bältros i alla åldrar, och särskilt bland de som har immunbrist orsakat av en sjukdom eller av en immunmodulerande behandling, kan intravenös behandling vara nödvändig.

Vid bältros finns levande VZV i utslaget. Eftersom majoriteten av befolkningen haft vattkoppor i barndomen är det få som smittas av personer som har bältros. I de fall det händer utvecklas vattkoppor snarare än bältros.

Sjukdomsinformation om vattkoppor och bältros

Vaccin

Andra generationens förstärkta rekombinanta bältrosvaccin (Shingrix, GSK) är säkert och erbjuder ett långsiktigt skydd mot bältros hos äldre. Skyddseffekten kan vara lägre hos personer med allvarlig immunbrist och för att optimera immunsvaret kan vaccinationstillfället behöva väljas av patientansvarig läkare utifrån sjukdomsaktivitet och behandling.

Vaccinet är godkänt inom EU sedan 2018 för personer 50 år och äldre, och sedan 2020 för personer 18 år och äldre med sjukdom eller läkemedelsbehandling som orsakar immunbrist. För ett optimalt skydd behövs två doser som ges med 2-6 månaders intervall.

Första generationens levande försvagade bältrosvaccin (Zostavax, MSD) som godkändes 2006 har mer kortvarig och lägre skyddseffekt och kan inte användas till personer med allvarlig immunbrist. Många länder som redan infört vaccination mot bältros rekommenderar nu liksom Folkhälsomyndigheten att använda andra generationens förstärkta rekombinanta vaccin.

Vem rekommenderas vaccination?

Folkhälsomyndigheten rekommenderar vaccination av följande två befolkningsgrupper med ökad risk för bältros:

• vuxna personer (18 år och äldre) med immunbrist orsakat av sjukdom eller av läkemedelsbehandling, och
• personer 65 år och äldre.

Folkhälsomyndigheten konstaterar att vaccination främst innebär en medicinsk nytta för den enskilda individen tillhörande en av de två ovan grupperna med ökad risk för bältros, då drygt 30 procent av alla svenskar insjuknar i bältros med behov av sjukvård, ibland flera gånger i sitt liv. Yngre individer kan också ha nytta av vaccination och vaccinet är godkänt från 50 års ålder. För den enskilda individen är vaccinet både säkert och effektivt i åldern 50–64 år.

Vid vaccination i en tidigare ålder än myndighetens rekommendation kan en eller flera påfyllnadsdoser behövas för skydd genom hela livet. Vetenskapliga studier pågår kring detta och resultaten kommer att följas av Folkhälsomyndigheten. Vid behov kommer dessa rekommendationer att uppdateras.

Folkhälsomyndigheten konstaterar vidare att vaccination mot bältros inte uppfyller smittskyddslagens krav för att sjukdomen bältros ska kunna omfattas av ett nationellt vaccinationsprogram. Myndigheten ger därför en vägledning till regionerna med rekommendationer om vaccination i syfte att skydda ovan rekommenderade vuxna med ökad risk för infektionssjukdomen bältros och dess komplikationer.

Vägledningen med rekommendationer av vilka som skulle ha en medicinsk nytta i ett folkhälsoperspektiv förväntas utgöra ett stöd till regionerna för beslut om och i så fall hur vaccination mot bältros ska implementeras och om man ska ta ut avgifter eller inte.

Vägledning om vaccination mot bältros till vuxna med ökad risk för sjukdomen — Ett beslutsunderlag

Vaccinationer som inte ingår i ett nationellt vaccinationsprogram bekostas som regel av den enskilda patienten. Detta gäller även vaccinationer som Folkhälsomyndigheten rekommenderar. Regionerna kan besluta om att subventionera vissa vaccinationer till vissa grupper, eller att erbjuda dem helt kostnadsfritt.

Vem ska inte vaccineras?

• De som fått en allvarlig (livshotande) reaktion efter en tidigare vaccindos mot bältros ska inte vaccineras.
• De som har en känd allergi mot en vaccinkomponent ska inte heller vaccineras.
• Vid akut sjukdom med hög feber bör vaccination uppskjutas.
• Vaccinet har inte studerats hos barn, ungdomar, gravida eller ammande.

Skyddseffekt

Långsiktigt skydd mot bältros efter vaccination med det rekombinanta bältrosvaccinet (Shingrix, GSK) har observerats i studier hos personer 50–80 år, där över 90 procent var skyddade i 4-årsuppföljningen, och över 70 procent i 10-årsuppföljningen av personer som deltog i de initiala kliniska prövningarna. Skyddseffekten kan vara lägre hos personer med allvarlig immunbrist (60–90 procent) under en kortare observationstid om två år och vaccinationstillfället kan därför behöva väljas av patientansvarig läkare utifrån aktuell sjukdomsaktivitet och behandling för att optimera immunsvaret. En något lägre skyddseffekt är att förvänta i samband med att hela befolkningar vaccineras som visats i studier gjorda i USA.

Biverkningar

Vaccinet är säkert att använda, men något mer reaktogent än många andra vacciner. Många vaccinerade får lokala reaktioner som rodnad och svullnad på armen där sprutan getts. Man kan också få feber, huvudvärk och/eller muskelvärk. Reaktionerna går vanligen över inom 72 timmar. Febernedsättande läkemedel kan lindra symtomen och hindrar inte ett immunsvar.