Frågor och svar om legionella
LyssnaHär har vi samlat svar på vanliga frågor om legionella kopplat till kommunens smittspårning och tillsynsärenden.
Smittspårning, ansvar och åtgärder när någon smittats av legionella
Kommunens ansvar att spåra och undanröja smitta vid inträffade sjukdomsfall gäller smitta från alla möjliga tänkbara objekt. Kommunens ansvar kan därför omfatta andra verksamheter än de som normalt omfattas av hälsoskyddstillsynen. Exempel är legionellasmitta på en arbetsplats eller på en vårdavdelning på ett sjukhus. Bestämmelserna i 9 kap. 15 § miljöbalken gäller oavsett om smitta misstänks på en arbetsplats, i en hyresrätt, i en bostadsrätt, i ett småhus eller i ett fritidsboende.
När det gäller provtagning har kommunen ansvar att ta prover från alla objekt som bedöms kunna vara orsak till smittan och se till att proverna analyseras som ett led i smittspårningen. Kommunen har därför ansvar att ta vattenprover på till exempel arbetsplatser, sjukhus och i alla former av bostäder. Ansvaret för kostnader för denna initiala provtagning och analys ligger också på kommunen.
Läs mer om vad som ingår i kommunens och smittskyddsläkarens ansvar när det gäller smittspårning av legionella, till exempel vad gäller objekt, provtagning och kostnader, i Folkhälsomyndighetens vägledning om smittspårning av objektburen smitta. Läs också mer om tillträde vid tillsyn av fastigheter, byggnader och bostäder på Folkhälsomyndighetens webbplats.
När någon smittats av legionella har kommunen ett mer direkt ansvar, jämfört med ansvaret vid vanlig tillsyn. Det är inte möjligt att avvakta med åtgärder eller invänta att verksamhetsutövaren vidtar åtgärder.
Det finns ingen tydlig gräns mellan vad som ingår i begreppet undanröja smitta i 9 kap. 15 § miljöbalken och vad som kan betraktas som tillsyn enligt 26 kap. miljöbalken. Ibland kan smittskyddsåtgärder och tillsyn överlappa. Framför allt är det de initiala åtgärderna – att ta prover och kontrollera fastighetsägarens sanering – som ingår i kommunens ansvar för att undanröja risken för smittspridning.
När det gäller legionella kan det vara svårt att bedöma om risken kan anses vara undanröjd. Men det kan vara rimligt att se smittan som undanröjd när kommunen kan konstatera att saneringen har haft tillräcklig effekt. Smittspårningsärendet kan då avslutas. Uppföljning av åtgärder som tar längre tid att utföra kan ses som tillsyn. Exempel på sådant är ombyggnation av system eller förändringar i driften och uppföljande provtagningar. Det är ofta relevant att följa upp ärendet även på längre sikt och då kan detta utgöra en del av tillsynen.
Läs mer i Folkhälsomyndighetens vägledning om smittspårning och undanröjande av objektburen smitta, se kapitlet Identifiera och undanröj smittkällan.
Mer om när saneringen kan anses ha haft effekt i frågan Hur vet man om en sanering varit effektiv?
Mer om halter i frågan Vid vilken halt smittar legionella?
Generellt kan alla vatteninstallationer som sprider finfördelade vattenpartiklar, även kallat vattendimma eller vattenaerosol, till omgivande luft utgöra potentiella smittkällor för legionella. Duschen i bostaden är den vanligaste orsaken till sjukdomsfall men även andra smittkällor kan behöva övervägas, såsom spabad, duschar i offentliga anläggningar och vatteninstallationer på arbetsplatser, tillfälliga boenden eller i lokaler för vård och omsorg. Även kyltorn och andra industrianläggningar som sprider vattenaerosoler kan behöva övervägas. Jord kan också vara en möjlig smittkälla.
Om flera fall har inträffat inom ett begränsat geografiskt område eller inom en begränsad tidsperiod, kan man misstänka ett utbrott. Ibland är de smittade personerna bosatta på olika geografiska platser, men vid informationsinhämtning, till exempel intervjuer, framkommer det om de besökt samma objekt eller plats.
Vid en smittspårning är det viktigt att arbetet sker skyndsamt men ändå metodiskt utifrån en eller flera hypoteser om tänkbara smittkällor och smittvägar. Du kan läsa mer om detta i Folkhälsomyndighetens vägledning om smittspårning.
Vattensystem som bedöms utgöra en särskild risk för att sprida legionella finns mer utförligt beskrivna i Folkhälsomyndighetens kunskapssammanställning.
Sedan 1 februari 2024 är kyltorn anmälningspliktiga på grund av risken att de sprider legionella. Mer information finns att läsa i Folkhälsomyndighetens tillsynsvägledning om kyltorn.
I Folkhälsomyndighetens vägledning om smittspårning finns en bilaga med intervjufrågor vid misstänkt legionellasmitta. I den framgår också tänkbara objekt.
Om någon misstänks ha blivit smittad av legionella i en byggnad kan olika åtgärder behöva vidtas, på både kort och lång sikt. Initialt bör fokus vara att förhindra att människor exponeras för vattendimma (aerosol) så att inte fler insjuknar. Det är särskilt viktigt att äldre eller personer med andra riskfaktorer för legionella skyddas. Både kommunen och fastighetsägaren kan därför behöva vara mer proaktiva om det rör sig om exempelvis ett äldreboende eller bostadshus med stor andel äldre boende.
Vilka åtgärder som är mest lämpliga i det enskilda fallet kan behöva stämmas av med en specialist med god kunskap om tappvattensystem, men exempel på åtgärder som fastighetsägaren kan behöva vidta är följande:
- Informera boende och avråda från att utsätta sig för vattendimma. Det kan vara lämpligt att ta bort duschmunstycket för att minimera aerosoler, eller att helt låta bli att duscha tills systemet sanerats.
- Installera legionellafilter på tappställen. Filter förhindrar effektivt exponering för legionellabakterier, men eftersom de är dyra och behöver bytas ut regelbundet brukar de främst ses som en initial och tillfällig lösning. Det kan dock i vissa fall vara motiverat att ha filter kontinuerligt installerade.
- Felsöka tappvattensystemet för att finna orsaken till tillväxten och utbredningen av legionella i systemet (kan innebära bland annat temperaturmätningar)
- Desinfektera eller byta ut blandare, duschmunstycken och duschslangar. Detta kan även utgöra en del av saneringen.
- Planera och genomföra saneringsåtgärder och eventuella ombyggnationer av systemet.
Det finns olika metoder för sanering av tappvattensystem. Metoderna kan delas in i termisk sanering, även kallat hetvattenspolning, och kemisk sanering. Olika byggnader och tappvattensystem har olika förutsättningar vilket behöver vägas in i valet av saneringsmetod. Eftersom sanering av legionella kan vara svårt är det viktigt att det görs av erfarna specialister.
Hetvattenspolning (> 70 °C) kan vara svårt att få att fungera i praktiken då det krävs att alla delar av tappvattensystemet nås av den höga temperaturen under tillräckligt lång tid. Hetvattenspolning kommer inte heller åt biofilmen och har därför ofta visats ha en kortvarig effekt på förekomsten av legionella, med en snabb återväxt av bakterier efter saneringen. Hetvattenspolning är inte heller ett alternativ vid tillväxt i kallvattenledningarna.
Kemiska metoder har ofta en mer varaktig effekt än hetvattenspolning, men de olika biocider som kan användas vid kemisk sanering har olika för- och nackdelar. Exempelvis kan de ha olika effekt på biofilm eller vara mer lämpade för varm- respektive kallvatten.
Ofta kan en kombination av flera saneringsmetoder behövas. Det är dock viktigt att utgå från egenskaperna hos vattensystemet och byggnaden vid val av desinfektionssystem. Dricksvattenkvalitet (vid sanering av kallvatten) och säkerhetsaspekter är annat som behöver beaktas. För att en sanering ska få varaktig effekt är det nödvändigt att undersöka och rätta till de fel som är orsak till bakterietillväxten.
I Folkhälsomyndighetens kunskapssammanställning om legionella finns mer skrivet om saneringsmetoder.
I litteratursammanställningen från EPA (Environmental Protection Agency, USA) finns en genomgång av olika saneringsmetoders effektivitet.
Det är viktigt att fastighetsägaren felsöker tappvattensystemet för att hitta orsaken till problemen. Injustering av tappvarmvattensystemet är ofta ett bra sätt att säkerställa att temperaturerna och flödena är rätt i hela anläggningen. Provtagningar kan behöva göras på flera ställen för att identifiera var i tappvattensystemet som legionella förekommer. Det är viktigt att utreda om tillväxten sker på varm- eller kallvattensidan. I vissa fall kan man konstatera att legionella enbart växer lokalt, i till exempel en dusch. Men om legionella påvisas i flera lägenheter eller i andra delar av tappvattensystemet, exempelvis i VVC-returen, kan en mer omfattande utredning behövas. Därefter behöver en lämplig saneringsmetod väljas och saneringen genomföras. Beroende på identifierade orsaker till tillväxten kan även tekniska åtgärder behöva vidtas.
För att genomföra lämpliga åtgärder och bedöma vad som är relevanta provtagningsställen är det viktigt att fastighetsägaren har tillgång till rätt kompetens. Oftast behöver en specialist med god kunskap om tappvattensystem och legionella bistå i arbetet.
I Folkhälsomyndighetens kunskapssammanställning om legionella finns mer stöd om provtagning vid felsökning.
Halter i tappvatten
Det är inte känt vilken mängd legionellabakterier som en person behöver få i sig för att bli sjuk, den så kallade smittdosen. Det går därför inte att fastställa vilken halt av legionella i vatten som är säker eller acceptabel. Smittdosen varierar beroende på vilken typ av legionellabakterie man exponeras för och på individens mottaglighet, som i sin tur är kopplad till olika riskfaktorer såsom rökning och ålder, samt individens immunförsvar. Antalet legionellabakterier kan också variera mycket mellan olika prov. Eftersom legionella mestadels växer i biofilm kommer antalet cfu/l i ett prov att bero på om provet fångar lös biofilm eller inte.
Olika aktörer har föreslagit halter för tappvatten att förhålla sig till vid en bedömning av risk och behov av åtgärder. I Folkhälsomyndighetens kunskapssammanställning om legionella finns resonerande texter med internationella utblickar om aktionsvärden.
Legionella i miljön – en kunskapssammanställning om hantering av smittrisker
Folkhälsomyndigheten har tagit fram föreskrifter om parametervärden för legionella i tappvatten i enlighet med EU:s dricksvattendirektiv. Eftersom känd smittdos för legionella saknas bör parametervärdet <1 000 cfu/l inte ses som en säker halt ur smittosynpunkt, men ett överskridande indikerar att en etablerad tillväxt av legionella finns i systemet.
Sanering av ett tappvattensystem med etablerad tillväxt av legionella kan ofta vara besvärlig och upprepade åtgärder kan krävas. Olika saneringsmetoder kan också vara olika effektiva.
Efter en kemisk eller termisk sanering (hetvattenspolning) av ett tappvattensystem bör man, för att kunna bedöma att saneringen varit effektiv, helst inte kunna påvisa legionellabakterier alls eller endast enstaka legionellabakterier per liter vatten (cfu/l). Det första provet efter saneringen kan förslagsvis tas någon vecka efter avslutad sanering.
Det är inte ovanligt att en återväxt sker efter en tid, något som har visats särskilt efter hetvattenspolningar. Det är därför viktigt att uppföljning i form av provtagning och analys sker även på längre sikt, det vill säga efter någon månad eller ibland år, beroende på utfall. De halter som man då påvisar bör vara låga och stabila över tid. Tappvattensystem som orsakat sjukdomsfall bedöms ha större risk att orsaka nya fall och är extra viktiga att ha koll på över tid.
Egenkontroll, riskbedömningar och förebyggande åtgärder
För att förhindra tillväxt av legionella är det viktigt att varmvattnet håller en tillräckligt hög temperatur. I exempelvis beredare och ackumulatorer där vattnet blir stillastående är det lämpligt att temperaturen inte understiger 60 °C. Vid alla tappställen och i eventuell cirkulationsledning ska temperaturen vara lägst 50 °C. Detta framgår av Boverkets byggregler (BFS 2011:6).
Temperaturen på tappkallvatten bör inte överstiga rumstemperaturen under för lång tid. Särskilt stor är risken för detta i tappvatteninstallationer där kall-, varm- och VVC-ledningar är placerade i samma installationsschakt. Kallvattentemperaturen i sådana installationer bör inte överstiga 24 °C när vattnet varit stillastående i 8 timmar. Även detta framgår av Boverkets byggregler (BFS 2011:6).
Boverkets byggregler (föreskrifter och allmänna råd) BFS 2011:6 (forfattningssamling.boverket.se)
Fastighetsägaren (eller verksamhetsutövaren) har ansvar att bedriva egenkontroll för att förebygga och hantera eventuell tillväxt av legionella. Exempel på punkter som kan ingå i ett egenkontrollprogram för vattensystem är:
- rutiner för att kontrollera temperaturen på tappvattnet
- rutiner för att säkerställa att regelbunden spolning sker vid tappställe som sällan används
- rutiner för åtgärder vid konstaterade förhöjda nivåer av legionella
- rutiner för provtagning av legionella.
För att kunna följa statusen på vattnet över tid är det bra om resultatet av kontrollerna dokumenteras.
Folkhälsomyndigheten har inga rekommenderade intervall för hur ofta varmvattentemperaturer bör kontrolleras, mer än att det bör göras regelbundet. Hur ofta kontrollerna behöver ske varierar beroende på omständigheterna, men verksamhetsutövaren (fastighetsägaren) behöver kunna visa hur det säkerställs att systemet håller rätt temperatur. Om det kan visas att systemet håller temperaturen väl, kan mätintervallen vara längre. Men om det är problem att hålla varmvattentemperaturen behövs tätare kontroller.
Om det finns särskild risk för skållningsskador föreskriver Boverket att temperaturen på tappvarmvattnet får vara högst 38 °C.
Blandare som är spärrade för att hålla 38 °C kan utgöra en högre risk för tillväxt av legionella och kan därför behöva extra uppmärksamhet i verksamheternas egenkontroll. Detta kan framförallt vara en risk om det rör sig om duschar i verksamheter som används av äldre och andra riskgrupper.
I exempelvis idrottshallar och badhus finns ibland system med duschar där användaren själv inte kan reglera temperaturen eftersom de försörjs av en gemensam rörledning med 38-gradigt vatten. Detta kan också innebära en risk för tillväxt av legionella. Enligt Boverkets byggregler (BBR) bör en gemensam rörledning för flera duschplatser med en temperatur på högst 38 °C inte vara längre än 5 meter. Det 38-gradiga vattnet bör alltså beredas i en så kallad centralblandare placerad så nära duscharna som möjligt. Varmvattenberedare eller tankar med 38-gradigt vatten bör inte förekomma.
För mer information om Boverkets regler hänvisar vi till Boverkets webbplats, boverket.se.
Det bästa är att mäta temperaturen i separata kall- och varmvattenkranar, eftersom dessa ger fullständig separation av kallt och varmt vatten. Sådana kranar är dock ovanliga idag. Mätning får då göras i engreppsblandare. Lämpliga ställen att mäta tappvattentemperaturen brukar vara i kökskranar eller tvättställsblandare. Dessa tappställen har ofta bättre separation av kall- och varmvatten än duschar som har ett mer blandat (tempererat) vatten.
Man behöver tänka igenom valet av mätpunkter för att få en rättvis bild av systemet. I flerfamiljshus kan det vara lämpligt att välja ut några mätpunkter som ligger långt ut i tappvattensystemet, eftersom risken för att vattnet inte håller rätt temperatur oftare är större ju längre från undercentralen man kommer.
Det är även viktigt att kontrollera temperaturen på vattnet i cirkulationsledningar.
Ja, legionella kan förekomma även i kallvatten. Risken för tillväxt ökar om kallvattnet är för varmt, det vill säga över 20–25 °C. Kallvattnet kan exempelvis bli för varmt om omsättningen är låg, eller om kallvattenledningen går genom ett värmegolv, uppvärmt schakt eller ligger för nära en dåligt isolerad varmvattenledning.
Kallvattentemperaturen kan kontrolleras som en del av egenkontrollen, men oftast finns inte samma behov av regelbunden, förebyggande kontroll av kallvattnet som av varmvattnet. Enligt Boverkets byggregler (2011:6) bör installationernas utformning och isolering dimensioneras så att tappkallvattnet kan vara stillastående i 8 timmar utan att temperaturen på tappkallvattnet överstiger 24 °C. Men några övriga regler, riktvärden eller gränsvärden för kallvattentemperatur finns inte.
Förebyggande hetvattenspolningar görs ibland som en regelbunden säkerhetsrutin i exempelvis bad- och idrottsanläggningar eller vid säsongsstart i verksamheter som hållits stängda en tid, exempelvis hotell. Det är svårt att dra generella slutsatser om behovet och effekten av hetvattenspolningar. Effekten är oklar och det finns ingen praxis eller vägledning kring hur sådana spolningar ska utföras.
Observera att här avses spolningar med det kall- och varmvatten som normalt finns i systemet och inte hetvattenspolningar.
Regelbundna genomspolningar av tappkranar och duschar kan vara en metod för att minska risken för legionella. Det kan vara särskilt viktigt i lokaler där känsliga personer vistas, som äldreboenden och sjukhus, men kan även vara lämpliga i andra lokaler där det finns tappställen som sällan används.
Det finns två argument för spolning som förebyggande åtgärd:
- Om man spolar med jämna mellanrum undviker man till viss del stillastående vatten och minskar därmed risken för tillväxt av legionella.
- Om man har en lokal tillväxt av legionella i exempelvis en dusch är halterna i det ospolade provet i många fall högre än i det spolade. Detta innebär att risken för exponering för legionella kan minska om duschen spolas under någon minut före användning.
Flera regioner och vårdgivare har riktlinjer för spolningar men detaljerna när det gäller hur länge, och om både varm- och kallvatten ska spolas, skiljer sig åt. I standarden SIS-CEN/TR 16355:2012 Vattenförsörjning - Rekommendationer för att förebygga legionellatillväxt i tappvatteninstallationer i byggnader rekommenderas spolningar en gång i veckan eller oftare.
Det är viktigt att tänka på att arbetstagare som utför spolningar ska skyddas mot riskfylld exponering. För mer information om Arbetsmiljöverkets regler hänvisar vi till Arbetsmiljöverkets webbplats.
Provtagning av legionella i tappvattensystem kan användas som ett komplement i egenkontrollen, men det är då viktigt att tänka igenom syftet med provtagningen. Verksamheter där det skulle kunna vara relevant är sådana där känsliga grupper vistas och kan exponeras via duschar, till exempel äldreboenden. Provtagning kan även göras om man konstaterar att det finns brister i systemet, till exempel ihållande problem med för låg varmvattentemperatur. Det kan också vara nödvändigt att fortsätta med regelbunden provtagning i verksamheter som tidigare haft problem med förekomst av legionella.
I varmvattenberedare finns det ofta avlagringar som gör att biofilm bildas och där legionella kan växa till. Dessutom kan det förekomma skiktning av vatten med olika temperatur i beredaren. Mot denna bakgrund rekommenderar Folkhälsomyndigheten att det bör vara minst 60 °C på utgående vatten från beredaren. Utgångspunkten är att 60 °C hålls kontinuerligt.
Men det finns varmvattenberedare som håller en lägre temperatur än 60 °C och där vattnet i beredaren istället värms upp tillfälligt med jämna intervall. Denna funktion brukar kallas ”legionellakontroll”, ”legionellafunktion” eller ”säkerhetsfunktion”. Vilken temperatur som vattnet värms upp till och med vilket intervall detta sker kan variera med varmvattenberedarens inställning. Funktionen används i villavärmepumpar och syftet är att optimera värmepumpens verkningsgrad och spara energi. Enligt branschorganisationen Säker vatten bör inte denna typ av varmvattenberedare kombineras med VVC-system (varmvattencirkulation).
Det är inte klargjort vilken effekt som den tillfälliga höjningen i temperatur har på förekomsten av legionella. Legionellabakterier som växer i biofilm på insidan av tankar och rör är mer skyddade mot högre temperaturer och det är oklart om kortare temperaturhöjningar till 60 °C kan kompensera för en för låg temperatur övrig tid. Om legionellabakterier har etablerat sig i systemet kommer sannolikt inte tillfälliga höjningar till 60 °C räcka för avdödning.
Samtidigt är förekomsten av legionella i enskilda småhus, där denna typ av varmvattenberedare oftast finns, troligen lägre än i flerbostadshus och andra större, mer komplexa tappvattensystem.
Det finns branschregler för VVS där denna funktion är godkänd:
Provtagning och analys av legionella
Innan man tar ett prov är det viktigt att tänka igenom syftet med provtagningen. Ska provet tas som en rutinkontroll, på grund av tekniska problem, eller som del av en smittspårning vid inträffade fall?
Om det handlar om en smittspårning är det viktigt att provtagningen sker så snart som möjligt, innan eventuella åtgärder hunnit vidtas. Det är också viktigt att kontrollera så att det analyserande labbet sparar bakterieisolat, vilket behövs för fortsatt typning och matchning.
Du kan läsa mer om vilka förberedelser och överväganden som behövs inför provtagning i Folkhälsomyndighetens vägledning.
Folkhälsomyndigheten har tagit fram ett informationsblad till kommuner som ska upphandla miljöanalyser för legionella. I bladet finns också information om olika analysmetoder.
I Folkhälsomyndighetens kunskapssammanställning om legionella finns ett kapitel om miljöanalys av legionella som tar upp både provtagning och analys.
Om miljö- och hälsoskyddsförvaltningen misstänker smitta från en dusch är det viktigt att provet är representativt för det vatten som den smittade personen har exponerats för. Duschmunstycken ska inte monteras bort inför provtagningen, istället kan en plastpåse med ett hål i botten sättas över munstycket för att vattnet ska rinna ner i provtagningskärlet.
Ett ospolat och ett spolat prov på blandvatten (tempererat vatten) bör tas. Det spolade provet tas efter att jämn temperatur uppnåtts, vilket vanligtvis tar 1–2 minuter. Det ospolade provet speglar det vatten som stått stilla i slang, blandare eller munstycke, medan det spolade provet representerar vatten längre ut i systemet. Genom att ta båda dessa prover kan man få en indikation på om tillväxt skett lokalt (i duschen) eller längre ut på ledningen.
Det kan även vara bra att komplettera med ett prov vid ett annat tappställe i byggnaden som sällan används, i exempelvis städförråd eller tvättstuga. Dessa prover kan ge en indikation på om det är tillväxt i andra delar av systemet.
Det är lämpligt att mäta varmvattentemperaturen i samband med provtagningen. Se frågan Var ska man mäta tappvattentemperaturen?
Läs mer om provtagning av tappvatten i Folkhälsomyndighetens kunskapssammanställning:
Analys av legionella görs framförallt genom odling på agarplattor med specifika odlingsmedier (substrat) enligt publicerade standardmetoder. Odling är den enda metoden som ger ett kvantitativt resultat, det vill säga vilken halt av legionella som fanns i vattenprovet. Odling är också nödvändigt för att kunna få bakterieisolat som behövs för att karaktärisera, eller typa, legionellabakterierna. En sådan typning behövs om man ska kunna jämföra legionellabakterier tagna från vattenprovet med legionellabakterier från patientprov.
En annan metod som används ibland är PCR, där bakteriens arvsmassa analyseras. Den kan ge ett semikvantitativt resultat men skiljer i grunden inte på levande och döda bakterier.
Det finns även ”snabbtest”, en form av antigentester som kan vara användbara för att ge snabbt resultat i vissa situationer, exempelvis i egenkontrollsammanhang. Man bör dock vara medveten om vilken detektionsnivå de har och vilken typ av legionella de detekterar. Ofta detekteras enbart Legionella pneumophila sg 1.
Kunden (kommunen eller fastighetsägaren) får ett provsvar från det laboratorium som har analyserat vattenproverna. I detta anges en halt av påvisad legionella, angivet som koloniformande enheter antingen per liter (cfu/l alternativt cfu/1 000 ml) eller per 100 milliliter (cfu/100 ml).
Om legionella inte har påvisats i proverna anges svaret i mindre än (<) en viss halt som är detektionsnivån, exempelvis <10 cfu/l. Detektionsnivån varierar beroende på hur laboratoriet har analyserat proverna, framförallt vilken volym som har analyserats och vilka spädningar som har gjorts. Hur proverna analyseras kan bero på hur ”rent” provet är, där dricksvatten till exempel är renare än industriellt vatten.
Legionella species (förkortat L. species alternativt L. spp) betyder att en generell detektion av legionellabakterier har gjorts, men utan att specificera vilka arter som finns i provet.
Om en artbestämning gjorts anges vilken eller vilka arter av legionella som hittats, till exempel L. pneumophila.
L. pneumophila (och även andra arter) kan delas in i serogrupper (sg), som baseras på detektion av olika strukturer på bakteriens yta. Det finns ett 15-tal serogrupper av L. pneumophila men oftast skiljer man enbart på serogrupp 1 och serogrupp 2–14.
Bedömningen behöver sättas i relation till anledningen till provtagningen, såsom om det är förebyggande egenkontroll eller ett led i smittspårning av inträffade fall. Man ska också komma ihåg att legionella är relativt vanligt förekommande i svenska tappvattensystem och att halterna kan variera stort och relativt snabbt med tiden. Enstaka prov är därmed bara stickprov och påvisad halt ska tolkas med försiktighet. Det är troligen inte realistiskt att eftersträva halter under detektionsnivån i alla sammanhang. Däremot bör detta eftersträvas efter en sanering av ett system.
Även om det inte finns några hälsobaserade gräns- eller riktvärden för legionella så bedöms högre halter utgöra en större risk att orsaka sjukdom. Om ett fall har inträffat bör det också tolkas som att risken är hög för att fler fall ska inträffa.
Vilken art av legionella som har detekterats kan vara viktig information då vissa arter är mer benägna att orsaka sjukdom än andra. Man ska dock komma ihåg att en variation av arter av legionella finns naturligt i miljön och det innebär att flera arter ibland kan förekomma samtidigt i vattensystem och i vattenprover.
Sammanlagt finns ett 60-tal arter av legionella där ungefär hälften har visat sig kunna orsaka sjukdom. L. pneumophila är den art som står för de flesta fall (80–90 procent) av legionellainfektionerna. Exempel på andra arter som brukar orsaka enstaka eller några fall per år är L. longbeachae, L. bozemanii (även kallad L. bozeamanae) och L. micdadei. En annan art är L. anisa som relativt ofta påvisas i tappvatten, men som åtminstone av vissa experter bedömts utgöra en mindre risk för sjukdom. I Sverige har vi haft enstaka fall som orsakats av denna art.
I Folkhälsomyndighetens kunskapssammanställning om legionella finns mer information om legionellaarter:
Legionella i miljön – en kunskapssammanställning om hantering av smittrisker
Nej, det är sällan relevant att ta prov från jord. Istället får smittspårningen ske på andra sätt, till exempel genom artbestämning av patientprov, intervjuer eller annan inhämtning av information och uteslutande av andra misstänkta objekt.
Legionella förekommer naturligt i jord och kompostprodukter, ofta i höga halter. Då det förekommer flera olika arter och typer av legionella i jord är det inte meningsfullt att ta prover från jord för att försöka hitta en specifik typ av bakterie som matchar patientens bakterieisolat. Vid de fall där man misstänkt smitta på grund av hantering av jord har det framförallt handlat om smitta av Legionella longbeachae.
Under våren och sommaren 2018 inträffade ett 40-tal fall av legionärssjuka som sannolikt orsakats av hantering av jord. Även sommaren 2024 rapporterades många fall. Du kan läsa mer om myndighetens information om utbrottet 2018 nedan och råd för att undvika risker.