Tillsammans minskar vi ensamhet

Tillsammans minskar vi ensamhet

Representanter från myndigheter, civilsamhällesorganisationer, regioner och kommuner, trossamfund, näringsliv, elevhälsa och vården berättar utifrån sina olika perspektiv hur de ser på ensamhet och vad som är viktigt för att förebygga och motverka ensamhet.

Tillsammans – en strategi för att motverka ensamhet

2023 fick Folkhälsomyndigheten i uppdrag av regeringen att kartlägga och öka kunskapen om ensamhet och dess konsekvenser. Utifrån kartläggningen tog Folkhälsomyndigheten fram en nationell strategi för att beskriva hur arbetet mot ensamhet kan förstärkas.

Strategins namn och vision är "Tillsammans – för god gemenskap i hela befolkningen". Ordet tillsammans anspelar även på behovet av att många aktörer – både offentliga, privata och civila – bidrar i arbetet för att åstadkomma förändring. Visionen anger riktningen för arbetet, som hela samhället behöver vara delaktigt i.

Figur 1. Sociala arenor tillgängliga för alla, färre hinder för socialt deltagande och färre människor i långvarig ensamhet ska bidra till jämlika förutsättningar för sociala relationer.

Målet med strategin är att skapa jämlika förutsättningar för sociala relationer. Det betyder att faktorer som ålder, funktionsnedsättning eller ekonomi ska inte försämra möjligheterna till ett socialt liv.

Till målen hör tre delmål:

1. Sociala arenor tillgängliga för alla
2. Färre hinder för socialt deltagande
3. Färre människor i långvarig ensamhet

Delmålen tar fasta på olika insatsnivåer: Främja, förebygga och åtgärda och har olika målgrupper i fokus: Befolkningen, riskgrupper och individer.

Tre teman är särskilt viktiga i arbetet mot ensamhet:

1. Lära – för ökad legitimitet och minskad stigmatisering
2. Medvetandegöra – för stärkt arbete i ordinarie verksamhet
3. Samverka – för gemensamma lösningar

Dessa tre teman behöver finnas med i alla delar av strategin och berör samtliga delmål.

Varför behövs en nationell strategi mot ensamhet?

Ensamhet är ett folkhälsoproblem, som ökar risken för psykisk och fysisk ohälsa och förtidig död. Ensamheten är också ojämlikt fördelad i befolkningen, det betyder att förekomsten ofta är högre i särskilda delar av befolkningen såsom yngre och äldre, personer med funktionsnedsättning och bland de som står utanför arbetslivet. Mycket tyder på att det är strukturella snarare än individuella faktorer som ligger bakom denna ojämlika fördelning. Därför är ensamhet inte bara är ett individuellt problem, utan också ett samhällsproblem som behöver lösas med gemensam kraft. Strategin beskriver hur olika aktörer i samhället kan arbeta för att bidra till att minska ensamhet och öka gemenskap.

Hur vi tog fram strategin

Strategin har tagits fram på uppdrag av regeringen och i samverkan med Socialstyrelsen. Underlaget till strategin baseras på en samlad bedömning av olika kunskapsunderlag – forskning, empiri och praktik. Särskilt dialoger och samråd med aktörer i offentlig, privat och civil sektor har varit betydelsefullt för att skapa en strategi som kan upplevas relevant och genomförbar. Under uppdraget har vi genomfört behovsanalyser, haft samråd och dialoger med myndigheter, civilsamhälle, kommuner och regioner, samt näringsliv.

Ofrivillig ensamhet – ett folkhälsoproblem (regeringen.se)

Vi genomför arbetet tillsammans

Frågor om ensamhet och sociala relationer berör hela samhället. För att uppnå målet och närma oss visionen om god gemenskap i hela befolkningen behöver alla hjälpas åt. Insatser från olika sektorer i samhället, både det offentliga och privata, från civilsamhället och enskilda individer krävs.

Arbetet behöver utvecklas tillsammans och ett utåtriktat och inkluderande arbete är därför önskvärt. Vi fortsätter arbetet tillsammans, över myndighetsgränser, över regioner, kommuner, civilsamhälle, näringsliv, akademi och allmänhet.

Tillsammans kan vi minska ensamhet och öka gemenskapen i samhället.

Figur 2. För att uppnå strategins mål och vision behöver alla aktörer i samhället bidra och samverka – civilsamhälle, näringsliv, forskarsamhälle, kommuner, regioner och myndigheter.

Om ensamhet

Ofrivillig ensamhet innebär att ens sociala relationer inte är på det sätt man önskar. Det kan handla om att man vill ha fler eller djupare relationer. Det finns olika typer av ensamhet; social, emotionell och existentiell.

Film om ofrivillig ensamhet

Filmen beskriver vad ofrivillig ensamhet är och olika typer av ensamhet.

Olika former av ensamhet

Ensamhet kan vara självvald och positiv eller ofrivillig och negativ. Den ofrivilliga ensamheten kan se ut på olika sätt.

Sociala relationer är viktiga för vårt allmänna välbefinnande och vår hälsa, men behovet av att träffa andra är individuellt. De flesta människor trivs bra med att ibland vara på egen hand, ensamheten kan ge tid för återhämtning och reflektion och upplevas som positiv. Ofrivillig ensamhet kan däremot upplevas som besvärande och leda till fysisk och psykisk ohälsa. Ofrivillig ensamhet ser ut på olika sätt och definieras ofta som en skillnad mellan önskad och faktisk nivå av sociala relationer. Det handlar både om antalet relationer vi har och om kvaliteten i relationerna. Ofta skiljer man mellan tre former av ofrivillig ensamhet:

• Social ensamhet handlar om bristande tillgång till sociala nätverk och sammanhang och att man har få eller inga relationer.
• Emotionell ensamhet innebär avsaknad av nära relationer, någon att dela sina innersta tankar och känslor med.
• Existentiell ensamhet beskrivs som en djupare form av ensamhet och en känsla av att ingen på riktigt kan förstå mig.

De olika formerna av ensamhet hänger delvis ihop. Om man saknar relationer har man sannolikt heller ingen att anförtro sig åt. Men även om man är omgiven av människor kan man uppleva emotionell och existentiell ensamhet. Det kan till exempel handla om att man upplever att relationerna saknar djup och närhet. Den existentiella ensamheten är nära kopplad till meningsfullhet och väcks ofta vid svåra livssituationer och förluster.

Hur vanligt är ofrivillig ensamhet?

Förekomsten av ensamhet skiljer sig åt mellan olika undersökningar. Det beror bland annat på vilken typ av ensamhet som analyseras och hur man frågar om ensamhet.

Ibland används ensamhushåll som ett sätt att mäta ensamhet. I Sverige är 41 procent av hushållen ensamhushåll, vilket är högt jämfört med andra länder. De flesta som bor ensamma är i åldern 85 år och äldre, drygt 70 procent. I åldern 35–54 år bor mindre än 20 procent ensamma.

Att bo ensam behöver inte betyda att man känner sig ensam, men det finns ett samband. I enkäter där vi frågat människor om ensamhet är ensamheten högst bland:

• Ensamboende
• Yngre och äldre
• Grupper utanför arbetslivet
• Grupper med funktionsnedsättningar

Många grupper i befolkningen är för små för att deras ensamhet ska kunna analyseras med de enkäter vi använder i dagsläget. Trots detta tyder mycket ändå på att det är vanligare med ensamhet bland exempelvis utrikes födda och i hbtqi-grupperna.

Var femte flicka känner sig ofta ensam

Ensamhet finns i alla åldrar. I enkäten Skolbarns hälsovanor svarar 10 procent av pojkarna och 19 procent av flickorna att de ofta eller alltid känner sig ensamma. 15-åringar är de som oftast svarar att de känner sig ensamma, och minst ensamma känner sig 11-åringar (figur 1). Oavsett ålder svarar flickor oftare än pojkar att de känner sig ensamma.

Figur 1. Andel pojkar och flickor i åldern 11, 13 och 15 år som svarar att de oftast eller alltid känner sig ensamma. Källa: Skolbarns hälsovanor 2021/2022.

Runt 5 procent av skolbarnen svarar att de inte kan prata med sina vänner om problem, vilket tyder på en emotionell ensamhet. Samtidigt instämmer de flesta, 53 procent av pojkarna och 61 procent av flickorna, att de kan prata om problem med sina vänner (figur 2).

Figur 2. Andel pojkar och flickor som håller med om att de kan prata om problem med sina vänner. Källa: Skolbarns hälsovanor 2021/2022.

Ensamhet högst bland yngre och äldre

I nationella folkhälsoenkäten svarar 6 procent av befolkningen att de ofta eller alltid besväras av ensamhet (2024) och 13 procent att de gör det ibland.

Ser vi till hela befolkningen besväras män och kvinnor av ensamhet i samma omfattning. Men när vi tittar på närmre på olika åldrar framträder könsskillnader (figur 3). Under 45 år svarar män i högre grad att de ofta eller alltid besväras av ensamhet. Över 85 år är det istället kvinnor som är mer besvärade av ensamhet.

Figur 3. Andel män och kvinnor i olika åldersgrupper som svarar att de ofta eller alltid har besvär av ensamhet, 2024. Källa: Nationella folkhälsoenkäten.

Många män har ingen att anförtro sig åt

Män svarar oftare än kvinnor att de inte har någon att dela sina innersta tankar och känslor med, alltså emotionell ensamhet, 17 procent av männen och 10 procent av kvinnorna. I åldrar under 45 år är det nästan dubbelt så många män som kvinnor som är emotionell ensamma, och i dessa åldrar är könsskillnaden som störst (figur 4).

Figur 4. Andel män och kvinnor som svarar att de inte har någon att anförtro sig åt eller dela sina innersta tankar och känslor med (emotionell ensamhet). 2024. Källa: Nationella folkhälsoenkäten.

Hög ensamhet bland personer utanför arbetslivet

De som står utanför arbetslivet till följd av långvarig arbetslöshet eller sjukskrivning känner sig ofta eller alltid ensamma i högre grad än yrkesverksamma (figur 5). Bland män i långvarig arbetslöshet eller sjukskrivning är ensamheten fyra gånger högre jämfört med yrkesverksamma, bland kvinnor är den tre gånger högre. Att inte vara yrkesverksam är också kopplat till sämre ekonomi. Och tittar vi på personer med låga inkomster eller andra ekonomiska svårigheter är ensamheten tre gånger så hög jämfört med gruppen med god ekonomi.

Figur 5. Andel män och kvinnor som ofta eller alltid känner sig ensamma uppdelat på sysselsättning, 2024. Källa: Nationella folkhälsoenkäten.

Högre ensamhet bland personer med funktionsnedsättning

Bland personer med funktionsnedsättningar är det en högre andel som bor ensamma, känner sig ensamma och som saknar en nära vän (figur 6). Det visar Statistiska Centralbyråns undersökning om levnadsförhållandena i Sverige. De svarar dubbelt så ofta som personer utan funktionsnedsättningar att de känner sig ensamma och att de saknar en nära vän och betydligt fler bor också ensamma.

Figur 6. Andel av personer med och utan funktionsnedsättning som uppger olika former av ensamhet, 2024. Källa: Statistiska Centralbyrån.

Samband mellan ensamhet och hälsa

Både forskning och svensk statistisk visar att ensamhet och hälsa hör ihop. 2022 svarade 24 procent av de som besvärades av ensamhet att de hade allvarlig psykisk påfrestning och 28 procent att de hade haft suicidtankar. Bland de som inte besvärades ensamhet var andelen lägre, 4 respektive 9 procent.

Flera forskningsstudier visar att långvarig ensamhet är förenat med högre risk för depression och ångest, men även andra typer av psykisk och fysisk ohälsa. Ensamhet kan både orsaka ohälsa och vara en konsekvens av ohälsa.

Figur 7. Andel av befolkningen, med eller utan besvär av ensamhet som har allvarlig psykisk påfrestning eller suicidtankar, 2022. Källa: Nationella folkhälsoenkäten.

Filmer

Här kan du se fler filmer om ensamhet.

Film om ensamhet – förekomst, konsekvenser och åtgärder

Filmen ger kort information om vårt regeringsuppdrag inom ofrivillig ensamhet, varför frågan är viktig att belysa, några konsekvenser samt exempel på insatser och vad man kan göra själv för att minska ofrivillig ensamhet.

Läs mer

Behöver du råd kring hur du kan bryta din ensamhet eller vill du hjälpa någon som du upplever känner sig ensam?

• Ofrivillig ensamhet – och hur du kan bryta den (dinpsykiskahalsa.se)
• Folkhälsomyndigheten har kartlagt den svenska ensamheten (nyhet 2024-03-01)
• Ensamhet kan öka risken för depression (nyhet 2024-06-27)
• Tillsammans för god gemenskap i hela befolkningen (PDF, 582 kB) (informationsblad)