Denna studie är genomförd av Uppsala universitet på uppdrag av Folkhälsomyndigheten. Studien använder diskussioner på sociala medier för att undersöka ungdomars syn på tiden efter covid-19-pandemin som präglas av flera pågående kriser i världen, och påverkan på deras psykiska hälsa. Resultaten visar att ungdomar använder sociala medier för att bland annat diskutera samhällskriser och dela med sig av känslor, funderingar och tips. Diskussionerna i det studerade materialet handlade om krig, Nato, miljö och klimat, psykisk ohälsa, gängkriminalitet, ekonomi och covid-19.

Covid-19-pandemin nämns inte särskilt ofta längre, men många tycker att nyhetsrapporteringen var överväldigande under de åren. Den känslan hade följt med dem även efter pandemin, och ungdomarna beskriver att de har ett ambivalent förhållande till information: De känner att de måste hålla sig informerade och kanske vara beredda på kommande kriser eller krig, samtidigt som nyheter och annan information får dem att må dåligt.

Många inlägg och kommentarer är förpackade i lager av ironi, skämt och emojis, men under det finns en stark oro för samtiden och framtiden.

Ungdomarna upplever att samtalsklimatet på sociala medier blir allt hårdare, och att man måste ifrågasätta allt som sägs eftersom det finns få pålitliga avsändare. De ställer också höga krav på källor och källkritiskt tänkande, från både andra ungdomar och offentliga personer såsom politiker. Ungdomarna framstår som aktiva, medvetna informationskonsumenter, men de efterfrågar också objektiva fakta från pålitliga källor.

Sociala medier används också för att dela känslor, upplevelser och tips samt skapa gemenskap. Det är vanligt med öppna diskussioner om psykisk ohälsa, kanske för att anonymiteten ger trygghet. Unga uppfattar att deras generationen har mer kunskap om ämnet än tidigare, och att det inte längre är tabu att prata om hur man mår. Många får också stöd av okända människor, vilket beskrevs som oerhört betydelsefullt. Samtidigt beskrivs det närmast som trendigt att må dåligt och att det blir som en tävling om vem som mår sämst. Dessutom kan man lätt trivialisera sina egna problem när andra verkar ha det mycket värre.

Pandemin tycks ha skapat ett generationsminne, en gemensam känsla av ”vi som var unga under pandemin och vet hur det var”. Även psykisk ohälsa kan ses som ett kännetecken för den här generationen av unga. Det blir en kontrast mot bilden av att det inte finns en gemensam kultur för dagens unga, utan att de lever i många parallella världar med väldigt lite utbyte sinsemellan.

Studien samskapades med fyra ungdomar, 14–19 år gamla, som var involverade som medforskare i samtliga delar av projektet. Detta arbetssätt gav insikter som forskargruppen annars inte hade fått, och slutsatsen är att forskare, myndigheter och andra som vill förstå ungdomars upplevelser och liv måste befinna sig där de unga är – till exempel på sociala medier. Ungdomarna själva efterfrågar också trovärdiga informationskällor på dessa plattformar. Det kan vara dags för en annan strategi för arbetet med folkhälsofrågor som rör ungdomar, inte minst deras psykiska hälsa.

Studien är genomförd av forskargruppen CHAP (Child Health and Parenting) på Uppsala universitet under ledning av Anna Sarkadi, professor och specialist i socialmedicin. Från CHAP har Maria Thell och Sofia Gjertsson deltagit i arbetet. Medforskare är Karim Freaje, Luam Karlsson och Alva Kullåker.

Publikationen syftar till att ge en djupare förståelse för hur ungdomar hanterar olika samhällskriser, hur det påverkar deras psykiska hälsa samt hur de kommunicerar om det på sociala medier. Publikationen vänder sig främst till dig som möter unga i arbetet. Kunskapen kan vara värdefull för olika aktörer som arbetar med hälsofrämjande och förebyggande arbete samt psykisk hälsa för unga på lokal, regional och nationell nivå.

Ansvarig chef på Folkhälsomyndigheten är enhetschef Anna Jansson.

Folkhälsomyndigheten

Josefin P Jonsson

Avdelningschef för avdelningen livsvillkor och levnadsvanor

Under covid-19-pandemin förändrades livet på många sätt för barn i samhället. Barn och unga sågs generellt inte som en riskgrupp (1), men det finns ändå belägg för att de har påverkats på olika sätt, inte minst när det gäller den psykiska hälsan. Exempelvis gav pandemin upphov till både existentiell oro och oro för framtiden hos ungdomar, enligt barns och ungas svar på en anonym webbenkät (2).

Folkhälsomyndigheten har publicerat flera rapporter i ämnet, och i dag finns en relativt heltäckande bild av pandemins effekter på tonåringars och unga vuxnas hälsa och välbefinnande. Resultaten har bland annat visat att unga i åldersgruppen 16–29 år hade ungefär samma levnadsvanor och hälsoläge 2021 som före pandemin, även om vissa grupper uttryckt att deras utmaningar delvis förstärktes. Den psykiska hälsan hos unga i Sverige blev också delvis sämre under 2021, och även internationell forskning har visat en försämring av ungas psykiska hälsa under den första tiden av pandemin. Även det psykiska välbefinnandet hos unga i Sverige minskade marginellt, och andelen som upplevt besvär med ängslan, oro eller ångest ökade från 41 till 57 procent under perioden 2015–2021. Uppgången under 2021 följde dock samma trend som för tidigare år, vilket innebär att utvecklingen inte avvek under pandemin. Analyser av åldersgruppen 16–19 år visar liknande resultat, och det framgår att unga som lever under socialt, ekonomiskt eller hälsomässigt utsatta förhållanden upplevde att deras utmaningar förvärrades. Kvalitativa resultat har vidare visat att den fysiska och psykiska hälsan hos unga som varken arbetade eller studerar försämrades, samtidigt som det finns rapporter om positiva förändringar för gruppen, till exempel mer tid med familjen, nya kontakter i närområdet och möjligheter till vila och återhämtning (3).

Folkhälsomyndigheten vill fördjupa förståelsen av hur ungdomar upplevde pandemin, och därför genomförde forskargruppen CHAP en tidigare studie där 23 ungdomar rekryterades som medforskare för att utforska covid-19-relaterade teman på sina sociala medier (4). Ungdomar som medforskare gav en inblick i sociala mediers betydelse under pandemin: en plats att debattera, diskutera, få information och visa och få socialt stöd. Studien gav en möjlighet att se ungdomarnas värld genom deras egna ögon utifrån varierande innehåll med exempelvis text, video, chattar och memes. Forskarna fick ta del av ungdomars resonemang om influerare och vaccinskepsis, liksom (den bristande) kvaliteten på informationen som de upplevde att ungdomar kunde ta del av. Resultaten visade bland annat att unga diskuterade personligt relevanta ämnen på sociala medier och att sociala medier användes för att dela känslor, tips och funderingar och för att hålla koll på aktuella ämnen, så kallade snackisar. Det framgick också att unga efterfrågar pålitlig information (4).

Det finns viss kunskap om hur unga upplever enskilda samhällskriser. När det gäller klimatfrågan finns tydliga forskningsresultat som visar en påverkan på ungdomars psykiska hälsa, med oro och ångest liksom känslor av hopplöshet och oro för framtiden (5, 6). Även själva medvetenheten om klimatförändringarna påverkar ungas välbefinnande negativt (7). Vidare tycker ungdomar att både informationen och rapporteringen om klimatfrågan kan vara svårnavigerad och bidra till ökad oro – och föreslår själva att de bör involveras i arbetet med detta (8).

Däremot saknas forskning om hur ungdomar upplever sin situation i en tid som präglas av flera parallella kriser. Covid-19 hann knappt klassas som ej samhällsfarlig förrän Ryssland invaderade Ukraina. Det följdes av energikris och en ekonomisk recession med hög inflation och ännu mer oro för framtiden i samhället. Det saknas studier som belyser detta ur ungdomars eget perspektiv

Det är ovanligt att unga involveras som medforskare i studier som berör dessa ämnen, och att sociala medier används för datainsamlingen. Befintlig forskning har oftare undersökt unga medforskares möjligheter att använda digitala verktyg för att samla in data genom intervjuer med andra ungdomar, om till exempel upplevelser av covid-19-pandemin (9). Andra studier inom området ungas psykiska hälsa, där ungdomar har involverats som medforskare, har generellt visat att många unga kan och vill vara delaktiga i projekt. Inom den akademiska forskningen lyfter man ofta fram hinder för att lyckas med detta, men problemen beror inte alltid på bristande motivation hos ungdomarna utan snarare på strukturer inom akademin som försvårar ett nära samskapande arbete. När involvering fungerar har ungdomars perspektiv bidragit positivt till forskningens design, genomförande och resultat (10, 11).

Syftet med studien var att undersöka hur ungdomar uppfattar den postpandemiska tiden med flera pågående parallella kriser, och hur deras psykiska hälsa påverkas, genom att undersöka diskussioner i ämnet på de sociala medier som ungdomar använder.

Studien ska besvara följande frågeställningar:

1. Vilken bild ger ungdomars diskussioner på sociala medier av den postpandemiska tiden, med flera pågående parallella samhällskriser i Sverige?
2. Hur påverkas ungdomars psykiska hälsa, enligt deras egna utsagor på sociala medier, av den postpandemiska tiden med flera pågående parallella samhällskriser?

För att besvara frågeställningarna genomfördes studien i två delar:

Del 1: Sociala medier – Fyra medforskare (14–19 år) samlade in citat från sociala medier, skrivna under 2022 och första halvan av 2023, i vilka unga har delat inlägg om och diskuterat kring samhällskriser och hur de påverkas av dessa.

Del 2: Fokusgrupper – Fokusgrupper genomfördes med andra ungdomar som studiedeltagare för att diskutera och reflektera över resultatet från del 1.

Fyra ungdomar involverades i projektet som medforskare, varav tre deltog i samtliga projektfaser: planering av studien, datainsamling, analys av resultat och arbete med slutrapporten. Se avsnittet Arbetsprocessen nedan och planeringsmatrisen i bilaga 1 för en närmare beskrivning. Ungdomarna var medforskare i projektet och var inte forskningspersoner eller studiedeltagare.

I barnkonventionen fastslås barnets rätt till delaktighet och till att få göra sin röst hörd i alla frågor som rör barnet själv. Denna rättighet är angelägen även inom forskning, där barn och ungas involvering ger en ökad möjlighet att ta fram forskningsfrågor, metoder och resultat som i hög utsträckning kan gynna målgruppen (12). Det finns olika sätt att involvera barn och unga i samskapande forskning, med olika grad av faktisk involvering. En välkänd modell för att undersöka barns delaktighet är delaktighetsstegen, ursprungligen utvecklad av Arnstein och omarbetad av Roger Hart (13). Projektet har utgått från delar av modellen vilket innebär att de unga involverades i forskningsprocessens samtliga delar och i beslut som togs löpande under projektets gång.

Fyra ungdomar (två killar och två tjejer) i åldrarna 14–19 år rekryterades som medforskare i projektet. Två av dem gick i högstadiet och en gick teoretisk linje på gymnasiet. Den äldsta av ungdomarna hade avslutat sina gymnasiestudier och arbetade deltid. Samtliga ungdomar hade gått i svensk skola sedan låg- eller mellanstadiet.

Tre av ungdomarna hade tidigare erfarenhet av att arbeta med forskargruppen och en ungdom nyrekryterades. Gruppens sammansättning ger en bredd i ungdomarnas bakgrund som bedömdes vara viktig för projektet. Forskargruppen har därtill goda erfarenheter av liknande sammansättningar av ungdomsteam, och det framgår att uppbyggda relationer mellan forskare och ungdomar kan underlätta det tillitsskapande och relationsbyggande arbetet även med nya ungdomar. Det finns också en fördel med att inkludera personer utan tidigare erfarenheter av forskningsarbete eftersom de kommer in med helt nya ögon, som ett komplement till de erfarenheter som redan finns i gruppen.

En etikansökan utarbetades och godkändes för att samla in material som publicerats på internetforum och sociala medier, och för att hålla fokusgrupper med andra ungdomar som studiedeltagare (Etikprövningsmyndigheten dnr 2023-02273-01).

Ungdomarna som arbetat i denna studie betraktades som medforskare och inte forskningsdeltagare, och inga känsliga personuppgifter om dem samlades in. Därför behövdes inget formellt etiskt godkännande av deras involvering. Forskargruppen gjorde dock kontinuerliga etiska överväganden om deras arbete, enligt befintliga riktlinjer (14). Vårdnadshavare till de medforskare som vid projektstart var under 18 år fick information om arbetet, enligt arbetsmiljölagens föreskrifter (15). För de ungdomar som ännu inte fyllt 16 år, eller avslutat grundskolan, inhämtades vårdnadshavares godkännande, enligt samma lagstiftning. Övrig relevant reglering i föreskrifterna följdes genom hela arbetet, när det gäller arbetstider och arbetsuppgifter, riskbedömningar och tillgång till särskilt utsedd kontaktperson under arbetstid. Ungdomarna fick ekonomisk ersättning för arbetet enligt befintliga riktlinjer (14).

Arbetet med medforskarna inleddes med enskilda möten som gav utrymme för information, frågor, initiala tankar och åsikter om projektet och deltagandet. Enskilda möten kan göra det lättare för varje ungdom att vara delaktig och aktivt involverad i projektet, genom att forskaren får kunskap om ungdomens individuella behov när det exempelvis gäller information, kommunikation, miljö, mötesformer och mötestider (14). Eftersom medforskarna bor i två olika regioner var samtliga möten i projektet digitala.

Efter de enskilda träffarna genomfördes ett gemensamt uppstartsmöte för att alla forskare och ungdomar skulle bli bekanta med varandra och för att skapa en trygg miljö. Gruppen tog fram gemensamma regler för samarbetet i projektet, bland annat att respektera varandra och varandras åsikter och att ingen fråga eller tanke var dum eller fel. Beslut togs om mötesformerna och om plattformar för säker kommunikation mellan möten. En Whatsapp-grupp skapades för kommunikation om mötestider och eventuella frågor under projektets gång. Valet föll på kommunikationsvägar som medforskarna är vana vid eftersom det i tidigare forskning visat sig göra det lättare för ungdomarna att känna sig delaktiga och involverade (16). Under uppstartsmötet gick gruppen också tillsammans igenom hela projektet och dess olika faser.

För att gemensamt planera ungdomarnas faktiska involvering i projektet användes en anpassad version av Harry Shiers delaktighetsmatris (17) (se bilaga 1). Matrisen är skapad särskilt för forskare som involverar barn och ungdomar i forskningsprocessen. En viktig utgångspunkt, liksom för Harts delaktighetsstege, är att man inte ska sträva efter maximal autonomi för ungdomarna i samtliga projektfaser (18). Däremot kan matrisen användas som ett stöd för forskare – och i detta fall även de involverade ungdomarna – så att beslut om delaktighet och involvering bygger på noggranna överväganden. I detta projekt togs ett gemensamt beslut om att planeringen skulle se ut enligt figur i bilaga 1. Samtliga medforskare ville vid projektstart sträva efter att vara involverade i projektets alla faser så långt det var möjligt, och tre av dem valde att ha med sina namn på slutrapporten.

Nästa steg i arbetet med medforskarna innebar utbildning i etiska frågor med relevans för projektet. Framför allt gällde det, för datainsamlingen på sociala medier, att skydda integriteten för individerna som har skrivit de citat som samlades in från sociala medier. Tillsammans diskuterade och fastställde gruppen metoder för att ta bort alla eventuella identifierande uppgifter i samband med datainsamlingen, liksom sätt att dela och spara materialet på ett forskningsetiskt säkert sätt.

Efter datainsamlingen gjorde de akademiska forskarna en preliminär analys, vilken sedan diskuterades med medforskarna som hade en konsultativ roll i denna fas. Datainsamlingen i del 2, fokusgrupper, genomfördes enligt överenskommelse av de akademiska forskarna. Resultaten diskuterades, kort efter datainsamlingens slut, med medforskarna som gav input, hjälpte till med tolkningar och bidrog till studiens slutsatser genom sin aktuella kunskap om ungas situation och livsvillkor. De har också bidragit med sina tankar om innehållet i slutrapporten och med sina perspektiv på samskapande forskning med unga.

Figur 1. Översikt arbetsprocess.

Medforskarna ägnade totalt 15 timmar vardera till datainsamlingen på sociala medier, under maj och juni 2023. De första 5 timmarna utgjorde en pilotstudie som efterföljdes av en workshop, där medforskare och akademiska forskare gemensamt diskuterade det insamlade materialet samt eventuella svårigheter och utmaningar. Bland medforskarna fanns god vana av att använda olika sociala medie-plattformar, vilket innebar olika möjligheter och metoder att söka efter information beroende på plattform. Ungdomarnas egna tankar och åsikter guidade överväganden om datainsamlingen; exempelvis var de överens om att ungdomar generellt inte använder ordet kris på samma sätt som vuxna kan göra. I stället testade de andra hashtags, sökord, grupper och kanaler för att hitta så relevant material som möjligt. Därefter fick medforskarna ytterligare 10 timmar för datainsamling. Alla eventuella identifierande uppgifter, till exempel profilbilder och användarnamn, togs direkt bort av medforskarna. De plattformar som användes för datainsamlingen var Tiktok, Instagram, Snapchat, Youtube och Discord. Urvalet baserades på de plattformar som generellt är mest populära bland ungdomar (19), och på medforskarnas egna kunskaper om respektive plattform.

Manifest innehållsanalys, inspirerad av Graneheim och Lundman (20), användes för att analysera det insamlade materialet. I ett första steg läste två forskare de insamlade citaten upprepade gånger för att få en överblick över materialet. Därefter sorterade de materialet i meningsbärande enheter, som jämfördes och sorterades utifrån likheter och grupperades i kategorier. Forskarna genomförde analysen parallellt, och de diskuterade och reviderade kategorierna efter en individuell genomgång. Eftersom mycket av materialet bestod av olika interaktioner mellan ungdomarna (kommentarer, emojis, diskussioner, skämt, tillrättavisningar) kunde man också identifiera vilken social funktion som de observerade uttrycken fyllde. Därefter höll forskarna ett analysmöte med medforskarna, för att stämma av de preliminära kategorierna och diskuterade dem utifrån medforskarnas tolkningar av materialet.

För att validera och fördjupa resultaten från datainsamlingen på sociala medier genomfördes fokusgruppsdiskussioner med 5–7 ungdomar i varje grupp (se bilaga 2 tabell 1–4 för demografi, bilaga 3 för frågeguide och bilaga 4 för bakgrundsenkät).

Deltagare till fokusgrupperna rekryterades genom att forskargruppen kontaktade lärare på gymnasieskolor samt personal på fritidsgårdar och andra verksamheter som kommer i kontakt med barn och unga i Uppsala och på Gotland. Vid rekryteringen lades särskild vikt vid att uppnå en bred representation och inkludera unga som befinner sig i utsatta livssituationer. För att möjliggöra detta togs kontakt även med verksamheter i ett geografiskt område som av polisen benämns som utsatt (21) och med en verksamhet som möter barn och unga i ekonomisk utsatthet.

Fokusgruppsdiskussionerna (FGD) genomfördes i Uppsala universitets lokaler: FGD 1 på Campus Gotland och FGD 2 och 3 i Uppsala, på kvällstid. Diskussionerna tog cirka 1–1,5 timme vardera, genomfördes av en akademisk forskare och stöddes av en närvarande observatör som tog anteckningar och sammanfattade diskussionen på slutet. Forskaren presenterade resultaten från datainsamlingen för deltagarna i form av de preliminära kategorierna (bilaga 3), och de diskuterades därefter. Deltagarna fick också svara på två specifika frågor om covid-19-pandemin:

• Hur pratar unga om pandemin i dagsläget?
• Hur upplever man sig påverkad av pandemin i dag?

Deltagarna fick även ange en del demografisk information (bilaga 4). Diskussionerna spelades in och transkriberades ordagrant inför analys.

Det insamlade materialet är huvudsakligen interaktivt och består främst av kommentarsfält där flera användare reagerar på, diskuterar eller delar tankar och erfarenheter kring ett eller flera ämnen. Vanligast är att en användare har delat en nyhet som rör en samhällskris inom ett område som är engagerande och/eller kontroversiellt för ungdomarna. Ämnena som diskuterades var krig, Nato, miljö och klimat, psykisk ohälsa, gängkriminalitet, ekonomi och covid-19. Den preliminära analysen resulterade i tio manifesta kategorier (observerade uttryck) (Tabell 1).

Tabellen visar de observerade uttrycken och som delats in i tillhörande funktion.

I den första kategorin inryms uttryck av att verkligen ha tröttnat på samhällskriser, framför allt långvariga sådana såsom pandemin. Kategorin innehåller önskemål om att bli lämnad ifred och att det får vara nog nu. Nedan följer exempel från ett kommentarsfält under en nyhet om eventuell ny pandemi.

”Kan ni låta oss få ha ett liv snart utan krig, massa virus, skolmat”.

”ASSÅ JAG PALLAR INTE MER”.

”JAG ORKAR INTE”.

”Lämmna oss re”.

” jag orkar inte mer”.

”E inte ens chockad längre.”

”INTE IGEN”.

I kategorin finns också exempel på att ungdomar har tröttnat på mediernas nyhetsrapportering om samhällskriser:

”Tappar räkningen på hur mycket hemska nyheter som rapporteras dagligen, det tar aldrig slut”.

Den här kategorin beskriver ungdomars mer eller mindre konkreta planer på att lämna Sverige, ofta i relation till kriget i Ukraina. Nedan följer utdrag ur ett kommentarsfält där flyktplaner diskuteras i relation till nyheter om kriget. En del framstår som mer allvarligt menade än andra, men känslan är tydlig.

”Jag och min vän har en plan om det blir krig i Sverige”.

”Vi ska åka till Norge då! Ska bara laga hela bilen som är skrot, nån annan som är med?”.

”Asså vet ni vad jag flyttat till annan planet”.

”Dags och dra till Norge”.

”Hejdå ska till Afrika”.

I kategorin finns också exempel på uttryck för att det allmänt är ”kört”, i synnerhet kopplat till rapporteringar om covid-19 och nya virusvarianter:

”Varför tänkte ja på en Zombieapokalyps? Nu dör vi”.

”Japp då var vi körda”.

Kategorin innehåller uttryck av ironi och/eller skämt i relation till samhällskriser, ibland med direkt koppling till sådant som händer i ens eget liv:

”Gå med i Nato, jag har nationella om två veckor så kör på Sverige”.

Skämt är också förekommande i uttryck relaterade till ekonomin:

”E du matpriserna? För jag vill se dig gå ner”.

Ironi används även för att beskriva sina känslor, bland annat i diskussioner om kriget och Sveriges försvar:

”Har varit lite orolig men nu känns de tryggt när man vet att vi har ett bra försvar”.

”MEN GUD SÅ LUGN JAG BLEV NUDÅ ”.

Beskrivningar av oro och rädsla är vanligt förekommande i materialet. I diskussioner om kriget i Ukraina handlar oron ofta om risken för krig även i Sverige.

”Men hallå Sverige har skickat vapen och massa grejer tänk om de blir krig nu…jag är så rädd”

”Nu blev jag ännu mer stressad över att Ryssland ska attackera oss. Med tanke på hur många gånger under åren som Ryssland kränkt våra gränser genom åren”.

Oro och rädsla är även vanligt i diskussioner om psykisk ohälsa. Det kan handla om att ungdomar inte vågar berätta för närstående hur de mår, att de inte klarar av skolan på grund av sitt mående, att de inte får hjälp som de behöver eller att det känns jobbigt att söka hjälp:

”Ska t Bup imorgon för första gången. Är livrädd”.

Kategorin innehåller uttryck för empati, som i många fall yttrar sig i beskrivningar av konkreta handlingar. Ungdomar beskriver till exempel hur de har hjälpt till genom att exempelvis skänka pengar eller andra saker.

”Jag gav Ukraina 2000 kr”.

”Jag har skickat 10 00kr åt dom”.

”Jag spelar roblox just nu och ger bort robux till barn i Ukraina. De blir jätte glada över det och det är så heart warming att se!”

I kategorin finns också exempel på att ungdomar både visar empati för, och delar känslor med, varandra. Detta är särskilt återkommande i diskussioner om psykisk ohälsa där man både delar med sig, bekräftar och peppar.

”Så sant! jag var deprimerad i 2 år men nu har det äntligen blivit bättre! Så kom ihåg att det blir bättre! Kärlek till dig ”.

”Det är så många som inte mår bra och jag var också inne i den delen en gång i livet men jag mot bättre nu men jag vill bara säga att kämpa det kommer”.

Den här kategorin innehåller konkreta tips på hur man ska agera vid krig eller kris. Vad är viktigt att tänka på, vad är viktigt att få med sig och vad ska man se till att ha hemma? Ungdomarna delar bland annat tips på nödvändigt innehåll i ”överlevnadskit”.

”TIPS! Kopiera dina id handlingar på papper och lägg bland dina viktiga papper. Ifall systemet slår ut eller något så kan ju allt vara bra att ha på papper”.

”Du borde ha kontanter ifall internet kraschar eller något annat hade hänt”.

I kategorin finns också exempel på att ungdomar använder sociala medier för att be om konkreta tips och råd, bland annat om mående och hälsa, eller annat som har koppling till vardagen. Det finns också exempel på att unga ber andra om tips på sätt att påverka informationsflödet på sociala medier:

”Hur blockerar man krigsvideos?”.

I materialet finns många uppmaningar till källkritik, ofta i relation till politikers uttalanden. Ungdomarna hänvisar till källor för att stärka sina uttalanden, och ifrågasätter andras brist på källkoll.

”Klimatförändringarna vi står inför idag och mekanismerna bakom har varit allmänt känt i över 30 år, hur kan Jimmie helt missat detta”.

I kategorin finns också uppmaningar om att använda begrepp på rätt sätt, särskilt när det gäller psykisk ohälsa. Ungdomar tar upp problemet med att diagnoser används slarvigt och utan grund, och betonar samtidigt allvaret med psykisk ohälsa.

”Jag kan bli lite sur när man hör någon använda sig utav ordet ångest utan att egentligen kanske veta vad det betyder”.

”Håller med, ibland används orden depression och ångest lite för mycket för att bara beskriva att man är ledsen/stressad”.

Kategorin innehåller olika typer av uttryck för politiska åsikter. Ett exempel är argument för eller emot Sveriges inblandning i kriget i Ukraina, ibland med hänvisningar till enskilda politiker eller politiska partier.

”Jag håller med Vänsterpartiet lägg inte näsan i blöt skicka in andra saker inte vapen? Ni kan hjälpa med pengar mat filtar leksaker vatten? Men nej vapen.”

Politiska åsikter kan också handla om konkreta förslag på sådant som behöver ändras i svensk lagstiftning.

”Kan dom begå hårda brott kan dom ta hårda straff. Ålder ska fan inte heller spela roll i dehär, de har gått för långt gör ngt åt saken”

I kategorin finns också exempel på debattinlägg i engagerande ämnen. Ungdomarna ställer frågor till meningsmotståndare och diskuterar konsekvenser av olika förslag:

”Vad tänker ni att man ska ha istället för kärnkraft när sol respektive vind och vatten ej är tillräckligt utvecklat än? Det kommer bara sluta i en ökat förbränning av fossila ämnen.”

Kategorin innehåller olika typer av uttryck för en minskad tillit till samhället. Bland annat diskuteras tryggheten i Sverige, främst bristen på den:

”Kommer ni ihåg när Einar dog och alla blev så chockade att en 19 åring dog av gängkriminalitet och hur farligt Sverige har blivit? Kolla nu på hur det har blivit 3 femtonåringar och en elvaåring döda på mindre än 2 månader pågrund av gängkriminalitet och bråk… Wla va e de för tragisk värld? Bråk mellan ungdomar händer men ska aldrig kosta livet”.

Minskad tillit till samhället uttrycks också i diskussioner om demokratin och vad svenska folket får och inte får vara med och bestämma om. Framför allt diskuteras frågan om Nato-medlemskapet, och det finns uttryck för frustration över att inte få vara med och bestämma i frågan.

”Folket vill inte gå med NATO, va ff vi ansöker om medlemskap, det är mot folkets vilja”

Tilliten till samhället kan även handla om möjligheten att få hjälp och stöd när man behöver – och upplevelsen av hjälpen när man väl fått den. I diskussionerna delar ungdomarna framför allt sina egna erfarenheter av kontakt med vård och myndigheter:

”Äntligen någon som pratar om hur elaka soc, psykiatrin är. Jag har ex blivit mycket bättre behandlad när jag suttit häktad än när jag var på psyket.”

I den sista kategorin, kontrovers, finns exempel på uttryck som ofta utgör motsatsen till majoritetens åsikter. Vissa ungdomar använder argument för att underbygga sin, i sammanhanget, kontroversiella åsikt:

”Asså fattar ändå Ryssland, jag menar Ukraina har en gång varit Rysslands och även Andra länder (Sovjetunionen) så fattar om Ryssland vill ha tillbaka”.

I andra exempel används kortare uttryck, med eller utan argumentation. Exemplen nedan kommer från ett kommentarsfält, under en video där postaren uppmanar människor att sluta köpa billiga kläder från Kina:

”jag vill ha billig kläder”.”Slaaaay älskar shein”.

”Man får billiga kläder, du måste tänka på fördelarna med”.

Kontrovers kan också handla om att man inte går med på de grundläggande premisserna för hela diskussionen, till exempel vad gäller covid-19-pandemin:

”Kommer fler. Det är redan bestämt att det ska bli fler sånna Plandemier”.

”Påriktigt va påhittat bara för att lura folket herregud det börjar bli jobbigt” .

Analysen av fokusgruppsdiskussionerna resulterade i att den tidigare analysen fastställdes utan ytterligare revideringar, liksom de tio kategorierna med tillhörande funktioner. Förståelsen för det insamlade materialet ökade dessutom genom att deltagarna fick möjlighet att diskutera och reflektera över kategorierna utifrån sina egna, och andras, erfarenheter. Nedan följer en sammanfattad resultatredovisning från diskussionerna för kategori 1–10.

Deltagarna i fokusgrupperna uttryckte stark igenkänning, främst i relation till covid-19-pandemin och kriget i Ukraina. Sättet att presentera nyheter under pandemin hade ökat oron; flera deltagare upplevde att de stora dagstidningarna medvetet ville skapa ”drama” och att de blev bombarderade med information när sedan tidningsrubriker delades vidare i sociala medier. Samtidigt fanns det, enligt deltagarna, positiva aspekter av att ha snabb tillgång till mycket information under en samhällskris, och det ansågs viktigt att hålla sig uppdaterad. De flesta deltagare kunde dock känna uppgivenhet och att ”nej, nu får det vara nog” när de nåddes av den ena negativa rapporteringen efter den andra.

”Jag känner att med nyhetsrapporterna förändras de uppenbarligen över tiden, som tidigare när covid först kom ut var det allt som fanns i min telefon, det var allt folk pratade om. Jag fick höra om vad människor gjorde i andra länder och sånt och ... Det blev också lite irriterande eftersom hur de formulerade artiklarna ibland, det kändes som om det var mycket rädsla som framkallades med de sätt de typ strukturerade artiklarna och hur de formulerade det, och det känns som om det verkligen var en stor hysteri ett tag på grund av hur nyheterna hanterades. Det var precis som att åsikter kom från alla håll. Så jag förstår känslan av att ”jag pallar inte mer”. För det är en mängd information, allt på en gång”.

Även i denna kategori fanns hög igenkänning hos deltagarna, som beskrev att de som unga gärna skämtar om att man ska lämna landet när det känns som att det händer mycket negativt. Samtidigt menade några av deltagarna att det kan vara bra att ha en ”plan B” för att hantera de krig som pågår runt om i världen, och som skulle kunna påverka Sverige. Den minskade neutraliteten genom ett Nato-medlemskap kom upp i fokusgrupp 3, där deltagarna reflekterade över att detta blir mer och mer omskrivet på sociala medier och ytterligare kan bidra till känslan av att ”nu är det kört”. I samma fokusgrupp diskuterade man också att den känslan, som för några år sedan kunde kopplas till klimatet, nu hade övergått till att primärt handla om krig. Deltagarna i samtliga fokusgrupper kände igen sig i att det preppas inför krig och kris, och att det finns videor och inlägg på sociala medier som handlar enbart om det.

”Folk skriver ju direkt bara det är något litet som händer, typ nu drar jag ur landet, eller jag flyr, eller … Det kan ju bara vara nåt så litet som att det bara händer nåt litet i nåt parti och så ba ”nej nu drar jag”, så”.

”Ja, det känns som att alla har gett upp. I stället för att göra nånting så ”jag lämnar bara”.

”Ja. Men så har det ju typ varit i skolan också. När folk har typ sett nånting på typ Tiktok och sen så har de typ såhär skojat om det i skolan och såhär ”äh kom ska vi dra, typ till Norge” och såhär … att de, alltså såhär att de skämtar liksom”.

”Det om att flytta till en annan planet, det hör man ju typ varje dag i skolan också, att såhär bara lämna. Att typ såhär två kompisar ska åka iväg, det har vi pratat om (skratt). Att det hade varit skönt att bara komma till en annan planet där det bara är helt lugnt”.

Deltagarna beskrev det som självklart att man som ung använder både ironi och skämt på sociala medier, även i diskussioner som handlar om tyngre och svårare ämnen. Så snart en ny kris inträffar i samhället så skämtas det om det. De beskrev samstämmigt att skämt och ironi gör det lättare att prata om svåra saker, och i två av tre fokusgrupper användes begreppet coping som främsta förklaringsmodell. Man skämtar för att orka med. Sociala medier beskrevs som en bubbla där det kan vara lättare att använda andra uttryckssätt än i övriga livet, så där kan det förekomma fler skämt om jobbiga saker. Dessutom kan roliga kommentarer generera fler likes och få mer uppmärksamhet, vilken kan vara ett skäl till att man skämtar mycket i sociala medier, enligt deltagarna.

”Nej men det är ju både på sociala medier och i själva livet. Det är nästan allt man säger är ju ironi. Såhär alla skämt och allting”.

”Det är typ för att cope. Såhär cope med … vad som händer. Så, ja”.

”Men det är väl också ett sätt för att såhär, inte känna att det är lika jobbigt. Att man skämtar bort det, typ”.

”Det är fullt på Tiktok, alltså första dagen Ryssland och Ukraina, det var skämt. Jag kan skriva ett skämt, att jag och boysen hoppar, också var det några personer som hoppade från ett flygplan, några såhär … Det är en referens till ett spel då. Men det är fullt av skämt på Tiktok och jag tror inte vi tar tar något seriöst. Allting som händer, vi kommer skämta om det. Men jag tror också det är såhär, vad heter det, när man använder det för att … lugna ner sig själv?”.”

”Coping!”.

”Ja, det är en sorts copingmekanism, att man skämtar om det så jag tror det är det. Och det här med emojis, man använder det för att visa sarkasm och att alltså genom text kan det vara svårt att visa känslor, med bara ord. Därför används emojis”.

Deltagarna i fokusgrupperna kände väl igen sig i att många ungdomar använder sociala medier för att dela känslor såsom oro och rädsla över samhällskriser och nyhetsrapporteringar. Det uppfattades som helt normalt att både känna och dela sin oro över sådant som händer i samhället, eller sådant som delas i sociala medier. Diskussionerna under denna kategori handlade i huvudsak om hur man som ung hanterar de oroskänslor som kan uppstå när man navigerar genom digitala nyhetsflöden och rapporteringar om samhällskriser – och i sociala medier tar del av andras oro. Detta ämne tycktes vara viktigt för alla deltagare och de stötte på det dagligen. I alla tre grupper nämndes att man kan ta reda på mer fakta om det som omskrivs, som ett sätt att minska oron. Den som till exempel är livrädd för att det ska bli krig i Sverige kan ha nytta av att veta vad som faktiskt för att det ska bli krig. Deltagarna uppmanade också till källkritiskt tänkande, specifikt för denna kategori, eftersom vem som helst kan skriva vad som helst som andra sedan tror på och kan bli väldigt oroliga av. Deltagarna i fokusgruppen som hölls på Gotland lyfte att de påverkades av och delade med sig av ”lokala” orosmoment, såsom att höra militären öva i samband med skriverier om att Ryssland skulle invadera Gotland.

”Det är ju också det att folk stressar upp varandra, att nu är det krig, nu kommer det komma hit. Det är ju det att folk vet ju inte, alltså folk har inte så bra koll och de tar inte reda på saker heller, alltså man kan ju skriva vad som helst”.

”Men folk gör fejknyheter och sen så lägger de upp på Tiktok liksom. Och sen så tror folk på det och bara ”neeej” så folk tror på det och sen så skickar man det”.

I fokusgrupp 2 beskrev flera av deltagarna egna erfarenheter av krig i sina hemländer. Delar av samtalet handlade om hur de själva ser på de uttryck för rädsla och oro för krig i Sverige, som delas i sociala medier:

”Alltså, det här är en normal reaktion. Alltså vem som helst, om det hade hit, alltså om det skulle hända någon krig i det här landet då hade man såhär stressat och då man hade viljat flytta, eller … alltså åka till ett annat land”.

”Det är, alltså, det är hur vi alla tänker. Alltså det är nåt som alla, alltså det är första tanken som man får. Alltså de blir rädd, de börjar stressa, de blir nervösa och allt det där”.

”Alltså det är, det är ju Ryssland vi talar om. Alltså att de håller på och kriga. De är ganska stort land. De har mycket makt”.

Några av deltagarna kände igen oron över inte kunna få stöd och hjälp om man mår dåligt, som syntes i materialet från sociala medier. Däremot var de eniga om att det finns hjälp att få. I samtliga fokusgrupper lyfte deltagarna Bris som exempel på en verksamhet som är väl synlig i just sociala medier och som de visste att man kan höra av sig till om man behöver stöd. I fokusgrupp 3 beskrev deltagarna också att de har fått mycket information i skolan om kuratorer och andra ställen dit de kan gå om de behöver stöd. För denna kategori diskuterades däremot också att det kan vara svårt att som ung förstå varför man mår dåligt, eller ens att man mår dåligt. Dessutom kan det vara svårt att avgöra när behöver vård. Vidare var deltagarna överens om att deras egna mående och problem kändes mindre i relation till alla kriser som pågår runt om i världen.

”Barn sprängs i Gaza så varför sitter jag här i Sverige och mår dåligt när det är fred?”.

Det kunde enligt deltagarna också vara så att man mår för dåligt för att orka söka hjälp.

”Ibland liksom, man känner ju till Bris och liksom andra hjälpsajter och liksom nummer som man kan ringa. Och man kanske inte har lusten eller orken för om du redan mår dåligt så kanske du inte har lusten eller orken att söka hjälp”.

För den här kategorin fanns både samstämmighet och olika åsikter. Deltagarna hade sett personer visa på sociala medier att de har skänkt pengar till välgörande ändamål och uppmuntra andra att göra detsamma; i många fall gällde det influerare men även privatpersoner. Deltagarna hade olika syn på detta. Vissa tyckte att det var odelat positivt och att de blev glada av att se att människor hjälpa varandra, medan andra menade att det kan finnas andra orsaker till att man påstår att man har hjälpt till, till exempel att man vill få uppmärksamhet. Deltagarna diskuterade att det inte går att undersöka sanningshalten i sådana inlägg.

”Många gör det, och jag skulle säga på ett felaktigt sätt. Det känns som att många gör det bara för att visa av att de har donerat mer än de faktiskt har donerat. Hur säger man, även om det har gjort det, jag finner det onödigt att lägga ut det på alla sociala medier man har. Det räcker ju att bara lägga ut att det går att donera. Många pushar det för att visa att jag är ju så snäll och jag ger så mycket från mig själv”.

Frågan om att dela sina känslor i sociala medier engagerade deltagarna i samtliga fokusgrupper och återkom med lite varierande perspektiv för flera av kategorierna. I denna kategori lyftes att det kan vara bra att få stöd via sociala medier om man inte vill söka professionellt sådant, eller om man inte har vänner eller andra som kan stötta. På sociala medier kan man få stöd både av dem man känner och av okända personer. Enligt deltagarna är det vanligt förekommande att influerare lägger upp att de mår dåligt, vilket leder till att även ”vanliga” människor vågar göra inlägg om psykisk ohälsa. Det sågs som positivt att folk delar med sig av vad de själva har gjort för att må bra. I alla tre fokusgrupper lyftes fram att unga vågar prata mer om psykisk ohälsa än tidigare och att det nu är tillåtet att må dåligt.

”Det kan ju vara bra också för de som typ inte har någon att prata med. Att de kan få liksom bara skriva på, jamen sociala medier, och få hjälp av folk man inte känner. Men ändå få hjälp”.

”Men det kan göra jättemycket, liksom. När man skriver till … eller skriver till, om man lägger upp något som såhär ba ”aa, men jag mår så dåligt”, liksom. Och så bara kommer någon man inte känner och bara liksom ger dig råd och hjälp: ”gör såhär och såhär, det kommer lösa sig” och så. Då är det såhär, det är inte lika jobbigt”.

Samtidigt lyfte de fram att det bland unga har blivit något av en trend att må dåligt och att vissa kan göra sådana inlägg för att få uppmärksamhet.

”För de har tappat den här uppmärksamheten så går de runt och sprider att ”kolla jag har gjort det här och det här” bara för att folk ska tycka synd om en. Så får de som verkligen mår dåligt inte den hjälpen”.

Samtal om psykisk ohälsa online leder både till att man får mer stöd men också till att folk är mer elaka mot varandra. Särskilt i fokusgrupp 2 diskuterades att det är lättare att dela sådant online, tack vare anonymiteten, men att man också kan få påhopp om man är öppen, mer än utanför nätet eftersom många inte skulle säga samma saker till någon som sitter framför dem.

”Alltså jag tycker man gör det. Alltså, det här är internet vi snackar om. Folk delar med sig nästan av vad som helst, så psykisk ohälsa är bara en av många saker som man delar med sig av. Det är någonting normalt”.

”Det finns ju nånting som heter Reddit, såhär social media. Och där ser jag många Tiktoks där folk beskriver en situation de är i och hur de känner, och så på Tiktok, då skriver man i kommentarsfältet där vad de tycker om det ”din sjuka jävel” och sådär”.

Deltagarna var överens om att unga ofta använder sociala medier för att både dela tips och be andra om hjälp och råd. Ett av de exempel som diskuterades i fokusgrupperna handlade om ”krislådor”. De beskrev att det började tidigt under kriget i Ukraina och att det därefter blev något av en trend bland unga att dela och diskutera innehåll i krislådor eller bara i allmänhet sådant som är bra att ha hemma om något allvarligt händer i samhället. Deltagarna i fokusgrupp 3 tyckte att det var positivt att det delas tips, men också att det borde göras i skolan och att det borde vara en del av allmänbildningen. Anledningen till att människor vänder sig till sociala medier är att sådan information just nu är mest lättillgänglig där.

”Jag har sett det såhär på, kommentarer på Tiktok där nån ber om tips och så ser jag såhär en heeel lång folk som svarar varandra ”men det här funkar inte och du behöver det här”.

Deltagarna kände inte igen sig i att unga vill ha hjälp med att förändra sitt flöde i sociala medier, och var överens om att unga snabbt lär sig hur man gör det och att det går att påverka algoritmerna ganska mycket beroende på vilket innehåll man väljer att interagera med. Olika plattformar har olika funktioner för att påverka vilket innehåll man möts av. Enligt deltagarna är det också en hel del innehåll som censureras av plattformarna själva, till exempel otäcka bilder och videor från krig, men att det kan ta ett tag innan det tas ner.

Deltagarna i alla tre fokusgrupper var överens om vikten av källkritik på sociala medier. Alla visste att allt som publiceras i videor inte är sant, men att det kan vara svårt att kontrollera sanningshalten i material som publiceras på sociala medier. I fokusgrupp 2 diskuterades ansvarsfrågan; eftersom vem som helst kan säga vad som helst på internet ligger en del av ansvaret på en själv att undersöka saker som påstås. Deltagarna beskrev att det finns mycket man själv kan göra, till exempel att kolla om det finns fler videor som säger samma sak och kolla med andra personer som man litar på. Även i fokusgrupp 3 lyftes vikten av att fråga andra om något stämmer, till exempel experter på det aktuella ämnet.

”Alltså på sociala medier, vem som helst kan skriva vad som helst, och i och med det, man måste vara källkritisk där. För du har ingen aning om vad personen säger, jag har sett många gånger såhär personer skriver ”det finns 8 miljoner invandrare i Sverige” och så skriver någon annan ”källa?” och så argumenterar de om det där. Så i sociala medier i alla fall, är det väldigt viktigt att vara källkritisk”.

I fokusgrupp 1 funderade deltagarna över den ovanliga situationen med krig i Europa och höjd beredskap – sådant som tidigare verkat väldigt osannolikt – och vad mer som kan vara eller bli sant.

”Det är väl också det att folk liksom stressar upp varandra känns det som. Att det är såhär ”men gud, nu är det krig, nu kommer det hit”. Och det är såhär, folk vet ju inte, alltså folk har inte så bra koll. Och de tar ju inte reda på saker heller så man kan egentligen skriva vad som helst, ba ”ah, Ryssland ska attackera, jamen Gotland”, men vi vet ju inte om det faktiskt är sant. Det är ju det. Och då känns det som att folk bara stressar upp varandra”.

När det gäller begrepp som används kände deltagarna igen den slarviga användningen av diagnoser inom psykisk ohälsa, och de problematiserade saken ytterligare. De lyfte att många säger sig vara deprimerade trots att de inte har någon fastställd diagnos, och att vissa skryter på sociala medier om hur dåligt de mår eftersom det genererar uppmärksamhet. Detta leder enligt deltagarna till en tävling mellan unga om vem som mår sämst. I fokusgrupp 1 diskuterade deltagarna att detta kan skapa problem för unga i relation till vuxenvärlden, som de ju är beroende av för att kunna få stöd. De menade att vuxna sällan tar in hela bilden av hur unga mår. Det som hörs mest är att unga är sjuka, vilket får vuxna att tro att det är så, när det egentligen kan handla om helt andra saker och andra behov.

”Jamen alltså folk säger ju typ om de mår lite dåligt, om de typ … Alltså visst, man kan ju må dåligt och så, men då så folk kallar sig typ deprimerade bara för att de mår liksom, bara för att man mår dåligt så tror folk att man är deprimerad fast att man inte liksom har det … konstaterat, eller säger man så?”.

”Men det är ju många människor som skryter om att man är inne i depression. Och det är inte så roligt, liksom om man sitter och skryter framför någon som är helt nere och inte orkar med något. Då är inte att bara gå och skoja om sånt och bara ”åh kolla det här, jag är inne i en depression” och sånt. Man ba ”väx upp”.

”Och sen är det väl typ en liten tävling också om vem som mår dåligast. Såhär ”Jag mår jättedåligt”, ”Jamen JAG”, ”Jag har anorexi, jag har bulimi, jag mår ännu dåligare”.

”Ja. Så de tävlar nuförtiden”.

”Jag har hört många folk säga att ”jag har adhd” bara för att de har lite mer energi än andra, alltså folk har vridit orden, till exempel att de mår dåligt en dag så säger de ”jag är deprimerad”. Det är såhär … du får ju mer personer att lyssna på dig om du överdriver, alltså det låter ju mer intressant när du säger det, till exempel, ”jag är trött” eller ”jag har gått in i väggen till exempel”. Alltså så”.

”Ja, för uppmärksamhet kanske”.

Det skiljde sig åt mellan deltagarna hur mycket politiska diskussioner de tar del av på sociala medier. De yngsta deltagarna, i fokusgrupp 1, uppgav att de bara såg politik i sina flöden runt valet och inte så mycket annars. Övriga deltagare beskrev det som väldigt vanligt och att politik är ett ganska vanligt diskussionsämne bland unga på sociala medier. När politiska nyheter delas direkt från mediehus händer det att kommentarsfälten stängs av, vilket deltagarna såg som negativt eftersom man då inte får möjlighet att bemöta det som skrivs.

”Ibland så delar kanske Expressen eller några andra av de här nyhets… webbsidor, eller på deras sociala medier på Tiktok eller Instagram. Men de stänger av deras kommentarsfält men det finns folk som skärmdumpar det de har delat ut eller tar en screenvideo av det och sen delar det. Men där har de kommentarerna på och där ser man folk som debatterar med varandra och som tar upp olika grejer och sådär. Det är väldigt vanligt”.

Deltagarna i fokusgrupp 3 lyfte särskilt att sociala medier skapar politiska debatter av sådant som kanske inte är, eller var menat som, en politisk fråga. Någon skriver sina åsikter och sedan blir åsikten politik i kommentarsfältet. De lyfte också att algoritmer bidrar till att man kan få bekräftelse av sin egen åsikt och att stämningen är generellt hetsigare nu i krigs- och kristider. Deltagarna beskrev samma ”vi och de”-känsla som de menar att politiker förmedlar i övriga livet och att man bara vill vinna, precis som politikerna gör. Men på sociala medier kan det bli mer extremt, och åsikter blir hårdare för att man kan vara anonym.

Deltagarna var överens om att diskussioner om samhällskriser på sociala medier kan påverka ens trygghetskänslor och tillit till samhället negativt. Framför allt gängkriminalitet kom upp under denna kategori. Deltagarna på Gotland upplevde inte att de direkt påverkades, men var medvetna om problemen i andra delar av landet eftersom det är så omskrivet i sociala medier. Deltagarna i fokusgrupp 2 däremot beskrev att de ser väldigt mycket av detta, både i sociala medier och i det egna närområdet. De diskuterade också vad som görs för att påverka unga i en annan riktning:

”Jag har ju sett många personer åka till förorten för att försöka predika och förklara till ungdomarna varför det är så dåligt att göra det, alltså att försöka hålla sig ifrån gängkriminaliteten, så … Det finns muslimska personer som gör det”.

”Det finns också personer som tidigare har varit med i kriminalitet som har varit såhär, som suttit inne också och försöker förklara för de yngre varför det är dåligt och allt det där”.

I fokusgrupp 3 resonerade deltagarna om att politiker försöker rida på vågen av oron över gängkriminaliteten, att de försöker bygga på rädslan, vilket sprids i nyheter och på sociala medier:

”Alltså jag tycker, om man kopplar det till förra punkten, det känns som att politiker sitter och feedar på det här. Så vissa partier, eller en viss gren av parti brukar oftast växa på folkets rädsla så därför så bygger man … Alltså jag säger inte att det är dåligt, att det inte är bra, men jag säger att man kan överdriva med nyheter och sen pumpa för att överdriva rädslan”.

Kontroverser var något som deltagarna i alla fokusgrupper kände igen från sina egna sociala medier. En uppfattning var att de som ger kommentarer som är helt motsatta majoritetens ståndpunkt främst är ute efter att få starka reaktioner. Det liknades vid att kasta in en fackla och se hur det brinner, eftersom det kan få ett helt kommentarsfält att ”go crazy”. Men deltagarna reflekterade också över att det faktiskt kan röra sig om personer med motsatta åsikter, vilket kan vara svårare att göra på sociala medier där debattklimatet är hårdare och många direkt blir påhoppade. En nackdel med det diskuterades i fokusgrupp 3, nämligen att den som blir påhoppad är mindre mottaglig för att ta in fakta och ändra åsikt. Det kan vara lättare att ha lugnare diskussioner fysiskt än online.

”Alltså personer som skriver på det här sättet kan ju oftast också vilja ha reaktioner så de kan säga något helt såhär, såhär, motsatta åsikter än en kommentar som alla håller med om. Och sen kommer värsta reaktionerna men jag tror att det är det de gillar, uppmärksamheten”.

”Jag håller med men jag känner lite sympati för de som säger så, de blir påhoppade och är dumma i huvudet, det är lite synd för det känns ju bättre att de som har de här åsikterna blir undervisade. Men det känns som att många tappar det på sociala medier för där ska det gå fort”.

Deltagarna var överens om att de har glömt bort mycket om hur det var under covid-19-pandemin. De beskrev att många pratade extremt mycket om pandemin på sociala medier förut, framförallt under 2020, men att de knappt får upp något pandemirelaterat längre förutom ”minnesvideor” med bilder och videoklipp från tiden med restriktionerna. Deltagarna beskrev att detta kan göra dem lite nostalgiska när de tänker tillbaka på hur det var och det faktum att de faktiskt har levt genom en pandemi.

Fokusgruppsdeltagarna gick inte på gymnasiet under pandemin, och lyfte själva att de nog kom lindrigare undan tack vare det. I fokusgrupp 2 diskuterade deltagarna att vissa fortfarande påverkas genom att de har någon närstående som var väldigt svårt sjuk eller gick bort i covid-19. I övrigt menade grupperna att man främst håller lite extra avstånd i matkön, skämtar ifall någon hostar mycket eller kanske tvättar händerna lite oftare än före pandemin. Deltagarna var dock överens om att ungdomar inte direkt påverkas av pandemin längre, på grund av tiden som passerat och allt annat som hänt i samhället sedan dess.

”Jag tror inte vi pratar lika mycket om det nu, för att jag kommer på mig själv med att glömma bort det som hände. Jag tror inte man pratar om det lika mycket, alls. För det är så mycket som händer nu så det fokuset skiftar ju jättemycket. Det var samma sak med klimatet, jag trodde världen skulle gå under men nu tänker jag inte ens på det för det är ju kriser som är närmare till mig nu”.

Denna studie har gett en bild av ungdomars uppfattningar om den postpandemiska tiden, med flera pågående parallella kriser, och påverkan på deras psykiska hälsa, genom att undersöka hur ämnet diskuteras på de sociala medier som ungdomar använder. Datainsamlingen och fokusgruppsdiskussionerna visar att unga använder sociala medier för att diskutera och debattera samhällskriser och påverkan på dem själva, samt för att dela tips, råd och känslor. Detta ligger i linje med tidigare forskningsresultat (4).

En av kategorierna från analysen handlar om oro och rädsla, och tidigare forskningsresultat har också visat att unga känner oro över enskilda samhällskriser (3, 5-8). Oron kopplades till olika samhälleliga kriser och rapporteringen av dem. I fokusgrupperna framkom tydligt att ungdomarna har olika sätt att hantera både den oro som de själva känner och den som sprids i samhället. De tycker också att nyhetsrapporteringen verkar öka oron i samhället och att det är svårt att ”gömma sig” från den.

Resultaten ger också en bild av att unga kan känna sig uppgivna över dagens samhällskriser. På sociala medier uttrycker man det som att det är nog nu, vilket bekräftades av deltagarna i fokusgrupperna som trodde att nyhetsrapporteringens omfattning och innehåll var den främsta bidragande faktorn. Andra reaktioner är att vilja packa ihop och åka till ett annat land, ofta kopplat till frågan om även Sverige kommer att drabbas av krig eller kris. Ibland är tonen skämtsam, men i deltagarna i fokusgrupperna höll med om att det kan vara bra med en plan B och att man aldrig riktigt vet vad som kan hända. Detta kan tolkas som att unga lever med en viss beredskap för händelser i samhället.

Ungas informationskonsumtion i relation till samhällskriser är framträdande, genom att de följer nyhetsrapporteringar som delas vidare och diskuteras i sociala medier. Där efterfrågas källor och källkritik både när andra ungdomar uttrycker åsikter och när offentliga personer, till exempel politiker, uttalat sig. I fokusgrupperna återkom deltagarna till att användare av sociala medier själva måste tänka källkritiskt; internet beskrevs som en plats där vem som helst kan skriva vad som helst, och det är svårt att veta direkt vad som stämmer och inte. Det framkom också att deltagarna använder olika sätt och strategier för att kontrollera information när de känner sig osäkra på sanningshalten. Detta ger en bild av unga som aktiva, medvetna informationskonsumenter.

Psykisk ohälsa är ett vanligt ämne för ungdomars samtal och delningar, och det togs med i materialet inte minst eftersom medforskarna uppfattar ämnet som en kris. Resultaten visar att unga delar, och diskuterar hur de själva och andra mår på sociala medier samt ger tips och stöttar varandra. I likhet med tidigare forskning (22) visar våra resultat, framför allt från fokusgrupperna, att unga uppfattar att deras generation har större kunskap, förståelse och öppenhet för psykisk ohälsa än tidigare och att det i dag är mindre tabu att prata om hur man mår. De som pratar om sitt psykiska mående på sociala medier anses göra det för att man kan vara anonym och det är lättare att våga öppna sig, och för att få betydelsefullt stöd av okända människor. Samtidigt tog deltagarna upp det hårda klimatet på sociala medier som kan göra att man riskerar påhopp oavsett vad man skriver.

Deltagarna såg positivt på öppenheten om psykisk ohälsa, men menade samtidigt att det närmast blivit trendigt att må dåligt, och att det nästan blir en tävling om vem som mår sämst. Enligt deltagarna kan en del känna att ens egna mående och problem inte är allvarliga i jämförelse med andras, som verkar ha det mycket värre.

En styrka med denna studie är dess participatoriska design. Medforskarna var involverade genom hela studien och bidrog med aktuella egna kunskaper och erfarenheter i projektets olika delar. Datainsamlingen i del 1 genomfördes på deras egna sociala medier, vilket gav direkt tillgång till relevanta plattformar och material som andra ungdomar publicerat. Medforskarna själva betonade vikten av att de som ungdomar fick vara delaktiga i beslut om denna studie, som handlar om just ungdomar, för att öka forskningens relevans. Vidare reflekterade de över att deras medverkan i datainsamlingen kan ha bidragit till att forskargruppen verkligen nådde information som ungdomar har delat samt en närmare förståelse för materialet och mer relevanta tolkningar i analysen.

Vid rekrytering av medforskarna inkluderades ungdomar med olika kön, ålder, bakgrund och bostadsort. Inga känsliga personuppgifter om deras hälsa, etnicitet eller föräldrarnas utbildningsbakgrund samlades dock in, så det går inte att dra några slutsatser om deras representativitet. Personer i utsatta situationer kan vara underrepresenterade eftersom arbetet krävde tillgång till dator och internetuppkoppling, samt att arbete för ungdomar upp till 16 år kräver vårdnadshavares godkännande.

Studien visade att ungdomar som samskapare av forskning bidrog med en förståelse för ungdomars liv på sociala medier som inte hade gått att få på något annat sätt. Deras ögon och röster i forskningsprocessen är en styrka för studien och ökar dess trovärdighet, liksom möjligheten att validera resultaten från diskussioner med tre grupper av andra ungdomar.

Mycket av det som sades av ungdomarna på sociala medier var förpackat i lager av ironi, skämt och emojis, men där finns en stark oro för samtiden – och framtiden. De beskrev ett ambivalent förhållande till all information; de kände att de måste ha den som en beredskap inför kriser eller krig, samtidigt som nyhetsrapporteringar fick dem att må dåligt. De upplevde att samtalsklimatet på sociala medier blev allt hårdare och kände att de ständigt måste ifrågasätta det som sägs. Samtidigt uppskattade de möjligheten att dela känslor, upplevelser och tips samt gemenskapen med andra.

Intressant nog verkar pandemin ha skapat ett generationsminne, en sorts känsla av ”vi som var ungdomar under pandemin och vet hur det var”. Den kan alltså ses som en enande upplevelse, som kontrast till bilden av ungas splittrade värld, där det inte finns en gemensam kultur utan många parallella världar med väldigt lite utbyte sinsemellan. Samma sak kan sägas om den psykiska ohälsan som diskuteras intensivt och sägs vara ett kännetecken för den här generationen unga. Ungdomarna beskrev att de är aktiva med att hitta strategier för att hantera både sitt mående och den värld de är tvungna att förhålla sig till.

Slutsatsen av studien är att forskare, myndigheter och andra aktörer som vill förstå ungdomars upplevelser och liv måste befinna sig där de är: på sociala medier, där de unga själva också efterfrågar trovärdiga informationskällor. Det behövs fler forskningsmetoder som aktivt involverar ungdomar som medskapare av forskning. I en förlängning bör informationskampanjer som riktas till ungdomar också utformas tillsammans med ungdomar och spridas på sociala medieplattformar för att få genomslag. Ungdomar kan vara med och samskapa åtgärder för att förbättra välbefinnandet och minska den psykiska ohälsan bland unga, men det är de vuxnas ansvar att bjuda in dem i arbetet.

1. Ludvigsson JF. Systematic review of COVID-19 in children shows milder cases and a better prognosis than adults. Acta Paediatr. 2020;109(6):1088-95.
2. Sarkadi A, Sahlin Torp L, Pérez-Aronsson A, Warner G. Children's Expressions of Worry During the COVID-19 Pandemic in Sweden. J Pediatr Psychol. 2021;46(8):939-49.
3. Folkhälsomyndigheten. Unga och covid-19-pandemin – ungas livsvillkor, levnadsvanor och hälsa. 2022.
4. Lygnegård F, Thell M, Sarkadi A. Adolescent co-researchers identified the central role of social media for young people during the pandemic. Acta Paediatrica. 2023;112(4):787-93.
5. Ojala M, Cunsolo A, Ogunbode CA, Middleton J. Anxiety, worry, and grief in a time of environmental and climate crisis: A narrative review. Annual review of environment resources. 2021;46:35-58.
6. Brophy H, Olson J, Paul P. Eco‐anxiety in youth: An integrative literature review. International Journal of Mental Health Nursing. 2022.
7. Martin G, Reilly K, Everitt H, Gilliland JA. The impact of climate change awareness on children's mental well‐being and negative emotions–a scoping review. Child & Adolescent Mental Health. 2022;27(1):59-72.
8. Parry S, McCarthy SR, Clark J. Young people's engagement with climate change issues through digital media–a content analysis. Child & Adolescent Mental Health. 2022;27(1):30-8.
9. Cuevas-Parra P. Co-researching with children in the time of COVID-19: Shifting the narrative on methodologies to generate knowledge. International Journal of Qualitative Methods. 2020;19:1609406920982135.
10. Mawn L, Welsh P, Kirkpatrick L, Webster LA, Stain H. Getting it right! Enhancing youth involvement in mental health research. Health Expectations. 2016;19(4):908-19.
11. McCabe E, Amarbayan M, Rabi S, Mendoza J, Naqvi SF, Thapa Bajgain K, et al. Youth engagement in mental health research: A systematic review. Health Expectations. 2023;26(1):30-50.
12. Kirby P. A guide to actively involving young people in research. For Researchers, Research Commissioners, Managers. Involve Support Unit, Eastleigh, Hamphires. 2004.
13. Hart RA. Children's participation: From tokenism to citizenship. 1992.
14. NIHR. Involving children and young people as advisors in research April 2021.
15. Arbetsmiljöverket. Så får barn och unga arbeta. 2015.
16. Inge E, Pérez-Aronsson A, Ibrahim K, Aljeshy R, Sarkadi A, Warner G. Ameliorating epistemic injustice in practice: Communication strategies in a research project with refugee youth coresearchers. Health Expectations.n/a(n/a).
17. Shier H, Berson I, Berson MJPMtECsV, Publishing AIA. An analytical tool to help researchers develop partnerships with children and adolescents. 2019:295-315.
18. Hart RA. Stepping back from ‘The ladder’: Reflections on a model of participatory work with children. Participation and learning: Perspectives on education and the environment, health and sustainability: Springer; 2008. p. 19-31.
19. Internetstiftelsen. Svenskarna och Internet 2022. 2022.
20. Graneheim UH, Lundman B. Qualitative content analysis in nursing research: concepts, procedures and measures to achieve trustworthiness. Nurse education today. 2004;24(2):105-12.
21. Swedish Police Authority. Utsatta områden - polisens arbete; 2023.
22. Hermann V, Durbeej N, Karlsson A-C, Sarkadi A. Feeling mentally unwell is the “new normal”. A qualitative study on adolescents’ views of mental health problems and related stigma. Children & youth services review. 2022;143:106660.