I den här rapporten redovisar Folkhälsomyndigheten resultat av en uppföljande befolkningsundersökning om allmänhetens kunskaper och attityder kring psykisk ohälsa och suicid i Sverige. Undersökningen genomfördes som en webbenkät våren 2024 och besvarades av drygt 12 000 personer i åldrarna 18–84 år.

Genom enkätundersökningen ville vi få en bild av hur kunskaper om och attityder till psykisk ohälsa och suicid ser ut i befolkningen 2024, samt se om något har förändrats sedan undersökningen genomfördes första gången 2021. Under-sökningen är en del av ett tidigare regeringsuppdrag där Folkhälsomyndigheten genom kunskapshöjande insatser skulle bidra till att minska stigmatisering kring psykisk ohälsa och suicid. Här sammanfattar vi de huvudsakliga resultaten.

Psykisk ohälsa är ett begrepp som omfattar allt från milda psykiska besvär till allvarliga psykiatriska tillstånd. Att kommunicera om psykisk ohälsa kan därför leda till missförstånd om vi inte tydliggör vilken del av begreppet vi menar. Det gäller särskilt när vi beskriver hur psykisk ohälsa fördelar eller utvecklar sig i befolkningen. Undersökningen "Synen på psykisk ohälsa och suicid" riktar sig dock till allmänheten, där begreppet psykisk ohälsa är allmänt accepterat och lätt att förstå för de flesta, och där andra begrepp så som psykiska besvär och psykiatriska tillstånd kan vara svårare att förstå.

För att ändå få en bild av deltagarnas associationer till begreppet psykisk ohälsa, användes en fritextfråga. Resultatet visar att de flesta förknippar psykisk ohälsa med depression, ångest, stress och att må dåligt. Det var även de vanligaste associationerna vid mätningen 2021. Totalt 42 procent svarar att de har egen erfarenhet av psykisk ohälsa. Därutöver svarar 30 procent att de har indirekt erfarenhet, genom att regelbundet träffa någon som har psykisk ohälsa. Andelen med egen och indirekt erfarenhet har ökat med 4 respektive 3 procentenheter sedan 2021.

Deltagarnas attityder och kunskaper varierar stort beroende på vilka egenskaper eller vilket psykiatriskt tillstånd som bedöms.

• Majoriteten svarar att de tycker att personer med psykisk ohälsa har positiva eller neutrala egenskaper. Andelen som anger negativa egenskaper varierar mellan 4 och 55 procent. Jämfört med 2021 svarar fler att de tycker att personer med psykisk ohälsa är ”vanliga”.
• Runt var tredje person svarar att de tror att alkohol- och drogberoende är självorsakat. För andra tillstånd som depression och stressrelaterad ohälsa varierar andelen mellan 22 och 26 procent. Lägst är andelen för hallucinationer, 11 procent.
• Mellan 62–73 procent tror att man kan återhämta sig helt från olika psykiatriska tillstånd eller symtom, men andelen är lägre för hallucinationer, 41 procent.

En majoritet svarar att de tror att personer med psykisk ohälsa har det svårare än andra när det gäller utbildning, anställning, karriär, vänskap, familjebildning, bostad och sjukvård. Resultatet är ungefär detsamma som 2021.

Att man kan ha ett meningsfullt liv trots psykisk ohälsa är något som 67 procent instämmer i. Andelen har ökat med 2 procentenheter sedan 2021.

Tre av fyra svarar att de tror att självmord kan förebyggas. De flesta tror också att suicid är vanligare bland män än kvinnor. Drygt två av fem tror felaktigt att suicid är vanligast bland unga personer, men andelen har minskat sedan 2021.

Av de som har erfarenhet av psykisk ohälsa svarar närmare hälften att de tycker att det skulle kännas svårt att berätta om detta för någon. Men andelen har minskat från 47 till 44 procent sedan 2021. I åldersgruppen 30–44 år har andelen minskat från 48 till 41 procent. I åldersgruppen 18–29 år svarar 60 procent att det skulle kännas svårt, vilket är nästan dubbelt så många som i den äldsta åldersgruppen (65–84 år).

I den här studien finns en genomgående skillnad i attityder och kunskaper mellan olika grupper. Kvinnor, den yngsta åldersgruppen, eftergymnasialt utbildade och de med egen erfarenhet av psykisk ohälsa är oftare mer positiva och har större kunskaper jämfört med män, den äldsta åldersgruppen, förgymnasialt utbildade och de utan erfarenhet av psykisk ohälsa. Skillnaden är störst mellan yngre och äldre åldersgrupper.

In this report, the Public Health Agency of Sweden presents the results of a follow-up population study of the public’s knowledge of and attitudes to mental ill health and suicide in Sweden. The study was conducted as an online survey in spring 2024. Over 12,000 people between the ages of 18 and 84 responded.

The survey was intended to provide a picture of the level of knowledge about and attitudes to mental ill health and suicide in the population in 2024, and to assess whether there have been any significant changes since the the survey was first conducted in 2021. The survey is part of a government assignment to the Public Health Agency of Sweden to contribute to reducing the stigma attached to mental ill health and suicide through knowledge-enhancing activities. We summarise the main results below.

There has been criticism that the term mental ill health is applied far too broadly to mean anything from mild psychological distress to severe mental illness. The Public Health Agency of Sweden and others therefore recommend that the term be used sparingly to the benefit of more specific terms. Nonetheless, in our survey we asked the public about their views on mental ill health, as the term is generally accepted and easily understood by most people.

To obtain a picture of what participants associate with the term mental ill health, we included an open-ended question. The results show that most people associate mental ill health with depression, anxiety, stress and generally feeling unwell or ill at ease. These were also the most common associations in the 2021 survey. A total of 42 per cent state that they have personal experience of mental ill health, while 30 per cent have indirect experience (through regular contact with someone who suffers from mental ill health). The proportion of respondents reporting personal or indirect experience has increased by 4 and 3 percentage points respectively since 2021.

The attitudes and knowledge of participants vary greatly depending on which characteristics or psychiatric condition is being assessed.

• The majority state that they consider people suffering from mental ill health to have positive or neutral characteristics. The prevalence of negative attitudes ranged from 4 to 57 percent. Compared to 2021, more respondents state that they consider people in mental ill health to be ‘normal’.
• Approximately one third of respondents believe that alcohol and drug addiction are self-inflicted. The corresponding figures for conditions such as depression and stress-related ill health vary from 22 to 26 per cent. At 11 per cent, hallucinations are the condition that fewest respondents consider to be self-inflicted.
• An overwhelming majority (62–73 per cent) believe that people can completely recover from various psychiatric conditions, but the proportion is lower for hallucinations (41 per cent).

A majority state that they believe that people suffering from mental ill health have a more difficult time than others when it comes to education, employment, career, friendship, starting a family, housing and healthcare. The result is roughly the same as in 2021.

Since 2021, the percentage of respondents who agree that it is possible to lead a meaningful life despite mental ill health has increased by 2 per centage points to 67 per cent.

Three out of four respondents state that they believe that suicide is preventible. Most also believe that suicide is more common among men than women. Just over two out of five wrongly believe that suicide is more common among young people, although the propoertion has decreased since 2021.

Almost half of those with experience of mental ill health say that they would find it difficult to disclose their mental ill health to someone else. However, this figure has decreased from 47 to 44 per cent since 2021. In the 30–44 age group, the proportion has decreased from 48 to 41 per cent. In the 18–29 age group, 60 per cent state they would find it difficult, almost twice as many as in the oldest age group (65–84 years).

The study finds a consistent disparity in attitudes and knowledge between different groups. Women, the youngest age group, those with a post-secondary education and those with personal experience of mental ill health often have a more positive attitude and greater knowledge compared to men, the oldest age group, those who only completed compulsory education and those with no experience of mental ill health. The widest gap is between younger and older age groups.

Mellan 2019 och 2024 har Folkhälsomyndigheten haft i uppdrag av regeringen att genom kunskapshöjande insatser bidra till minskad stigmatisering kring psykisk ohälsa och suicid. I uppdraget ingick även att undersöka förekomst av stigmatisering i befolkningen och planera för en kontinuerlig uppföljning av området.

Inom ramen för regeringsuppdraget har två befolkningsundersökningar genomförts i syfte att kartlägga stigmatisering vid psykisk ohälsa och suicid. Enkät-undersökningen ”Synen på psykisk ohälsa och suicid” har genomförts 2021 och 2024. Denna rapport redovisar resultatet av den senaste mätningen och beskriver skillnader sedan 2021.

Undersökningen är viktig för att identifiera vilka grupper av befolkningen som kan vara i behov av insatser som kan minska stigmatisering. Det är samtidigt en etisk svårighet att fråga om negativa attityder och fördomar eftersom det kan uppfattas som stigmatiserande i sig. Vi har försökt att balansera detta genom att använda så neutrala frågor som möjligt, och med en svarsskala som tillåter positiva, neutrala och negativa svar.

Rapporten är tänkt att användas som ett kunskapsunderlag för yrkesverksamma på kommunal, regional och nationell nivå. Särskilt användbart kan resultatet vara för dig som arbetar med psykisk hälsa, suicidprevention, eller jämlikhets- och rättighetsfrågor. Rapporten kan även tjäna som ett underlag för diskussioner kring föreställningar om psykisk ohälsa och suicid och på så vis bidra till ökad medvetenhet och förändring.

Rapporten är författad av utredare på Enheten för psykisk hälsa och suicid-prevention på Folkhälsomyndigheten. Ansvarig enhetschef har varit Johanna Ahnquist.

Folkhälsomyndigheten, 2025

Olivia Wigzell

Generaldirektör

Psykisk hälsa: Samlingsbegrepp för psykiskt välbefinnande och psykisk ohälsa.

Psykisk ohälsa: Sammanfattar psykiska besvär, psykiatriska tillstånd och suicid.

Psykiska besvär: Självrapporterade besvär i enkätundersökningar, till exempel oro, nedstämdhet och sömnbesvär.

Psykiatriska tillstånd: Registerbaserade uppgifter om vård där en psykiatrisk diagnos har ställts i ett professionellt sammanhang, eller ett läkemedel hämtats ut för behandling av en viss diagnos, till exempel antidepressiva läkemedel.

Stigma: Negativa föreställningar om individer eller grupper baserat på en viss egenskap, till exempel psykisk ohälsa.

Stigmatisering: Process som innebär att individer eller grupper som avviker från rådande normer pekas ut och förknippas med negativa, stereotypa egenskaper och fördomar. Följden kan bli att vi undviker eller tar avstånd från personer som tillhör den stigmatiserade gruppen.

Folkhälsomyndigheten har ett brett uppdrag att främja god och jämlik psykisk hälsa och förebygga psykisk ohälsa och suicid. Att minska stigmatisering av personer med psykisk ohälsa är en viktig del av det arbetet. Mellan 2019 och 2024 har myndigheten haft ett särskilt regeringsuppdrag att med kunskapshöjande insatser bidra till att minska stigmatisering vid psykisk ohälsa och suicid.

Forskning visar att arbetet med att minska stigmatisering behöver bestå av olika typer av kunskapshöjande och attitydförändrande insatser. Dessa insatser behöver riktas till olika målgrupper och ske på olika nivåer i samhället under lång tid. En enskild nationell kampanj som genomförs under en begränsad tid räcker inte (1, 2).

Under uppdragstiden har vi kontinuerligt genomfört insatser för att öka kunskapen om stigmatisering, psykisk ohälsa och suicid på nationell nivå. På regional nivå har vi gett stöd åt regioner som har bedrivit utvecklingsarbeten i syfte att minska stigmatisering. Att kartlägga förekomsten av stigmatisering i befolkningen var en annan del av uppdraget och enkätundersökningen "Synen på psykisk ohälsa och suicid" genomfördes 2021 och 2024. I denna rapport redovisar vi resultatet fråb den senaste mätningen och jämför detta med 2021. En fullständigt beskrivning av 2021 års undersökning publicerades 2022 (3).

Psykisk ohälsa och suicid har länge varit omgärdat av fördomar, stereotyper och tabun. Spår av detta syns i vårt talade och skrivna språk i form av nedsättande omskrivningar. Tydligast blir detta i äldre uttryck, till exempel då mentalsjukhus kallades för dårhus och patienter dårar eller sinnesslöa (4). Men spåren syns även i modernare uttryck som kan upplevas neutrala, men som har en nedsättande eller skuldbeläggande ton. Ett exempel är uttrycket att någon ”valt att ta sitt liv” och den som är deprimerad kan ta sig samman. Dessa och andra uttryck kan grunda sig i bristfällig kunskap vilket bidrar till att myter om psykisk ohälsa och suicid kan leva kvar. Gemensamt för uttrycken är att de förminskar, särskiljer och skuldbelägger, aspekter som är centrala i stigmatiseringsprocessen.

Konsekvenserna av stigmatisering är flera och allvarliga. För individen innebär det ytterligare börda med känslor av skam och skuld (5), och att man därför dröjer med eller helt undviker att söka stöd eller behandling (6). Detta förlänger och riskerar att förvärra den psykiska ohälsan, något som även får konsekvenser för samhället i form av exempelvis långa sjukskrivningar.

Själva ordet stigma kommer från grekiska och betyder märke. I antikens Grekland kunde människor brännmärkas om de begått en olaglig handling eller ansågs farliga av andra skäl. Märket fungerade som dels ett straff för personen själv, dels en varning för allmänheten.

Stigmatisering förekommer i olika former. I denna rapport fokuserar vi på det som brukar kallas för allmänhetens stigmatisering, alltså de fördomar och stereotyper som delas i ett samhälle eller en kultur (5). När en individ riktar samhällets negativa värderingar mot sig själv kallas det självstigmatisering (5).

Enligt teorin ses stigmatisering som ett samspel mellan kunskaper, attityder och beteenden (7). Till exempel kan en person med begränsad kunskap om psykisk ohälsa ha lättare att ta till sig negativa attityder, vilket i sin tur leder till beteenden som att undvika kontakt med personer som visar tecken på psykisk ohälsa. Samtidigt visar forskning att ökad kunskap i sig inte alltid räcker för att minska fördomar och stigmatisering, vilket indikerar att sambandet mellan de tre komponenterna är komplext (8).

Enligt Link och Phelan (7) är stigmatisering en sociologisk process där makt spelar en viktig roll. Enligt teorin är det enbart grupper som har en högre maktposition än andra som kan stigmatisera. Stigmatiseringsprocessen omfattar flera steg där en mindre grupp först skiljs ut för att de betraktas som avvikande. De benämns (”etiketteras”), förknippas med negativa och stereotypa egenskaper och förlorar social status, samtidigt som risken för diskriminering ökar. I den teoretiska beskrivningen framstår processen som utstuderad, och därför är det viktigt att komma ihåg att dessa processer sällan sker så medvetet som det beskrivs i teorin.

Psykisk ohälsa är ett begrepp som omfattar allt från lätta psykiska besvär till allvarliga psykiatriska tillstånd. Bredden i begreppet gör att det lätt kan uppstå oklarheter i vad som avses. Tillsammans med några andra centrala aktörer inom området har vi enats om att använda psykisk ohälsa sparsamt till förmån för mer specifika begrepp som tydligare beskriver vilken del av psykisk ohälsa som avses (9). Undersökningen Synen på psykisk ohälsa och suicid (3) vänder sig dock till allmänheten där psykisk ohälsa är ett allmänt accepterat begrepp som de flesta använder. Dessutom var vi intresserade av att undersöka stigmatisering i relation till all psykisk ohälsa, oavsett om det rör psykiska besvär eller psykiatriska tillstånd.

Både i Sverige och internationellt har merparten av alla undersökningar kring stigmatisering fokuserat på det som brukar kallas för allvarligare psykiatriska tillstånd, till exempel psykossjukdomar (10, 11). Detta grundar sig i att risken för stigmatisering vid dessa tillstånd kan vara extra hög. Dessa psykiatriska tillstånd är dock förhållandevis ovanliga i befolkningen. Betydligt fler får vård för lätta till medelsvåra depressions-, ångest- eller stressyndrom. I Sverige står dessa tre tillstånd för en stor del av alla besök i psykiatrisk öppenvård och primärvård och de utgör mer än 90 procent av all sjukskrivning i psykiatriska tillstånd (12).

Trots att depressions-, ångest- och stressyndrom är vanliga i befolkningen finns mindre kunskap om stigmatisering vid dessa tillstånd. 2019 publicerades en första systematisk litteraturöversikt som visar på negativa attityder till personer som har ångestsyndrom (13). Särskilt vanlig var föreställningen om ångestsyndrom som en personlig egenskap snarare än ett psykiatriskt tillstånd, och att man kan komma över sina problem bara man tar sig samman. Samtidigt som ångestsyndrom är ett av de vanligaste psykiatriska tillstånden världen över är det mindre än hälften av alla som får behandling. Enligt en kartläggande översikt från 2024 kan stigmatisering vara en orsak till att människor inte söker hjälp (14).

En systematisk litteraturöversikt av befolkningsundersökningar i USA visar att det också förekommer stigmatiserande attityder till unga med depression (15), och enskilda studier indikerar lägre grad av stigmatisering vid utmattningstillstånd än depression (16).

Det förekommer stigmatisering av personer med psykiatriska tillstånd. Dessa tillstånd ökar också risken för suicid (17). Om det finns ett samband mellan stigma och suicid är en mer komplex fråga och ytterligare forskning behövs (18). En studie visar att en större acceptans för psykisk ohälsa på befolkningsnivå är associerat med lägre självmordstal (19), och en systematisk litteraturöversikt indikerar att stigmatisering kring psykisk ohälsa kan vara en riskfaktor för suicid (20).

Det är svårt att mäta om samtalsklimatet kring psykisk ohälsa är mer öppet nu jämfört med tidigare och om det är mindre stigmatiserat att ha psykisk ohälsa idag. Hur media rapporterar kan ge en indikation. Därför lät Folkhälsomyndigheten göra en analys av hur svenska nyhetsmedier har rapporterat om personer med psykisk ohälsa under en 20-årsperiod (21). Genom tre nedslag under denna period noterade vi att publiciteten kring psykisk ohälsa har mer än fördubblats under perioden 2004–2024. Även tonfallet i texterna har förändrats och blivit mer positivt.

I Sverige har förhållandevis få befolkningsundersökningar genomförts för att studera förekomsten av allmänhetens stigmatisering. Hjärnkoll genomförde 2009–2014 kampanjer för att minska stigmatisering mot personer med allvarligare psykiatriska tillstånd och attityder mättes vid olika tillfällen (22). Negativa attityder minskade under kampanjperioden men resultatet kvarstod inte när Socialstyrelsen några år senare följde upp resultatet (10).

Att mäta attityder till vanligare psykiatriska tillstånd, så som ångestsyndrom och depression liksom suicidrelaterade tillstånd är ovanligt, särskilt på befolkningsnivå. Som en del i regeringsuppdraget om att bidra till att minska stigmatisering genom kunskapshöjande insatser genomförde Folkhälsomyndigheten därför en befolkningsinriktad enkät 2021 för att undersöka attityder till och kunskaper om personer med olika typer av psykisk ohälsa (3). I korta drag visade resultatet att attityderna varierar beroende på vilka egenskaper och tillstånd som bedöms, och att kvinnor, unga samt de med erfarenhet av psykisk ohälsa har mer positiva attityder än andra. Våren 2024 gjorde vi en ny datainsamling för att följa upp resultaten.

Syftet är att kartlägga och analysera kunskaper och attityder i befolkningen 18–84 år (allmänhetens stigmatisering) kring psykisk ohälsa och suicid, samt att undersöka eventuella förändringar sedan 2021.

På uppdrag av Folkhälsomyndigheten genomförde Novus en enkätundersökning 2021 i ett slumpmässigt urval av deras Sverigepanel. Undersökningen 2024 följde samma upplägg, vilket gör det möjligt att jämföra resultaten mellan mättillfällena. En utförlig beskrivning av hur enkätfrågorna utvecklades finns i en tidigare rapport (3).

Enkäten innehöll en kort introduktionstext och totalt 12 frågor (bilaga). Den inledande texten beskrev psykisk ohälsa i breda ordalag: ”Psykisk ohälsa kan se ut på olika sätt. Det kan röra olika typer av diagnoser, men det kan också handla om besvär som man varken har fått diagnos eller behandling för, men som ändå påverkar en i det dagliga livet.” Enkätfrågorna var indelade i följande block:

• associationer till ordet psykisk ohälsa (fritext)
• attityder till personer med psykisk ohälsa
• föreställningar om hur psykisk ohälsa påverkar olika livsområden
• attityder till olika psykiatriska tillstånd och symtom
• erfarenhet av egen eller andras psykiska ohälsa
• känslor kring att berätta om sin egen psykiska ohälsa
• kunskap om suicid.

Den första frågan i enkäten handlade om vad man tänker på när man hör psykisk ohälsa och besvarades med egna ord. Alla andra frågor hade fasta svarsalternativ. Svarsalternativen var vanligen konstruerade som semantiska differentialer, det vill säga ordpar i motsatsförhållande (till exempel ”pålitlig–opålitlig”). Mellan ordparen fanns en skala 1–5. En av frågorna besvarades på en skala 0–100. För varje fråga fanns möjlighet att svara ”vet ej”. Två frågor som upplevdes svåra att besvara 2021 togs bort i enkäten 2024 och en fråga om möjlighet till återhämtning lades till. Ett mindre urval om drygt 2 000 personer fick i slutet av enkäten besvara två extra frågor om hur de tycker att personer med psykisk ohälsa framställs i nyhetsmedia respektive fiktiv media som filmer och serier. Denna del avsåg ett annat men relaterat delarbete om media och stigma.

Datainsamlingen genomfördes våren 2024 i Novus Sverigepanel. Panelen består av cirka 50 000 slumpvis utvalda personer i åldrarna 18–84 år. Deltagarna får inte betalt och för att vara med i panelen krävs att man besvarar minst en enkät per år. Sverigepanelen är representativ i åldrarna 18–79 år vad gäller kön, ålder och var i landet man bor.

Två slumpvisa urval från Sverigepanelen genomfördes. Det första innehöll drygt 10 000 personer och det andra drygt 2 000. Båda urvalen fick samma enkät, men det mindre urvalet fick två tilläggsfrågor som handlade om hur man upplever att personer med psykisk ohälsa framställs i media. De två extrafrågorna var placerade i slutet av enkäten för att inte påverka svaren på de föregående frågorna. Det fanns inga skillnader mellan urvalen vad gäller bakgrundsfaktorer. Urvalen slogs därför ihop och bestod då av totalt 12 766 deltagare med en gemensam svarsfrekvens på 61 procent.

För analysen fick vi tillgång till följande bakgrundsinformation om deltagarna från Novus: kön, ålder, utbildningsnivå, inkomst, sysselsättning, län, födelseland, civilstånd, hushållsstorlek samt antal barn i hushållet. I denna rapport presenterar vi resultat uppdelat på kön, ålder och utbildningsnivå, samt erfarenhet av psykisk ohälsa (enkätfråga). Som framgår i tabell 1 var könsfördelningen i urvalet 2024 identisk med 2021 (52 procent kvinnor), men andelen unga var lägre och andelen med eftergymnasial utbildning var högre 2024.

Frågor som besvarades på en femgradig skala mellan två ordpar hanterades genom att slå samman svarsalternativen 1–2 och 4–5. Svaren speglade då de med mer positiva respektive negativa attityder. Mittenalternativet 3 betraktas som ett neutralt värde. I analyserna användes kalibreringsvikter vilket är en metod för att säkerställa att alla urvalsgrupper delar egenskaper med den population som urvalet är draget från. Detta är särskilt viktigt när det finns viss skevhet i materialet, som när unga och de med förgymnasial utbildning är underrepresenterade. Genom viktning får dessa grupper större tyngd medan överrepresenterade grupper får mindre vikt.

Resultatet redovisas deskriptivt i procentandelar. Skillnader mellan grupper och årgångar (2021 och 2024) analyserades med Chi-2-tester. Om inte annat anges redovisas enbart skillnader som är statistiskt säkerställda (95 % konfidensintervall).

Stigmatisering handlar om negativa attityder och beteenden och att fråga om detta kan väcka starka känslor, särskilt för den som själv har erfarenhet av psykisk ohälsa. Det kan också finnas en risk för social önskvärdhet, det vill säga att frågorna besvaras utifrån hur man tycker att det borde vara istället för hur man själv tycker. Vi lade därför stor vikt vid att utforma enkätfrågorna (3). Etablerade mätinstrument som innehöll negativa frågor och påståenden valdes bort och istället konstruerade vi neutrala frågor med möjlighet att ange ett positivt, neutralt eller negativt svar. Vi testade frågorna i kognitiva intervjuer för att undersöka hur de uppfattades. Frågor som var svåra att förstå eller som väckte negativa känslor reviderades eller togs bort.

Den första frågan i enkäten handlade om vad deltagarna själva associerar med psykisk ohälsa (”Vad är det första du tänker på när du hör ordet psykisk ohälsa?”). Frågan besvarades med egna ord och resultatet presenteras övergripande i figur 1.

Det ord som flest skriver är depression (22 procent), följt av ångest (10 procent) och må dåligt (7 procent). Dessa ord var även vanligast vid den första mätningen 2021.

Av 12 766 svar skriver 199 personer (1,6 procent) ord som vi bedömer är stigmatiserande. De vanligaste orden är i fallande ordning: svag, galen, överdriven, knäpp, galenskap, tokig.

Figur 1. Ordmoln med de ord som flest associerar med psykisk ohälsa. Ju större storlek på ordet, desto oftare förekommer ordet som svar.

Associationerna till ordet psykisk ohälsa skiljer sig inte nämnvärt mellan kvinnor och män, olika åldrar eller utbildningsgrupper. Ett undantag är att yngre oftare än äldre uppger ordet depression. Det är 31 procent i åldern 18–29 år och 16 procent i åldern 65–84 år som skriver detta ord. Grupper med respektive utan erfarenhet av psykisk ohälsa skiljer sig åt i ordassociationer. Gruppen utan erfarenhet av psykisk ohälsa svarar 5 gånger oftare än de med erfarenhet ”vet ej”. Bland de med egen erfarenhet är det vanligare att svara depression (25 procent) och ångest (14 procent) jämfört med de utan erfarenhet där motsvarande andelar är 17 respektive 5 procent.

Det är totalt 42 procent av deltagarna som svarar att de har egen erfarenhet av psykisk ohälsa. Därutöver har 30 procent indirekt erfarenhet genom regelbunden kontakt med andra som har psykisk ohälsa, till exempel en familjemedlem, släkting eller vän. 28 procent svarar att de helt saknar erfarenhet av psykisk ohälsa. Figur 2 visar resultatet uppdelat på kön.

Andelen som uppger egen erfarenhet skiljer sig mellan följande grupper:

• kvinnor (49 procent) och män (35 procent)
• 18–44-åringar (56 procent) och 65–84-åringar (20 procent)
• eftergymnasialt (44 procent) och förgymnasialt utbildade (39 procent).

Mellan 2021 och 2024 ökar andelen med egen erfarenhet med 4 procentenheter och indirekt erfarenhet ökar med 3 procentenheter.

Figur 2. Andel kvinnor och män som uppger att de har egen, indirekt eller ingen erfarenhet av psykisk ohälsa, 2024.

Utifrån en lista med olika egenskaper fick deltagarna bedöma hur de tror att personer med psykisk ohälsa är. Egenskaperna var formulerade som motsatsord med en femgradig skala emellan (tabell 2).

Figur 3 illustrerar hur deltagarna i undersökningen 2024 svarar på frågan ”Hur är en person med psykisk ohälsa?” utifrån de fördefinierade egenskaperna. Figuren redovisar andelen deltagare som gav ett positivt eller negativt svar för varje egenskap (ordpar). Som framgår skiljer sig fördelningen mycket beroende på vilka av de fem egenskaperna som har bedömts. Andelen som uppger positiva egenskaper varierar till exempel mellan 7 och 40 procent. Den lägsta andelen avser ”förutsägbar” och den högsta ”vanlig”. Negativa egenskaper varierar mellan 4 och 55 procent, lägst för ”ointelligent” och högst för ”oförutsägbar”. Därutöver uppger 34–49 procent mittenalternativet, som betraktas som neutralt.

Jämfört med 2021 syns bara små skillnader i bedömningarna och den enda statistiskt signifikanta skillnaden gäller ordparet ”vanlig–konstig”. Andelen som svarar att personer med psykisk ohälsa är vanliga ökar med 3 procentenheter och andelen som svarar konstiga minskar lika mycket.

Figur 3. Andel av deltagarna som 2024 förknippar personer med psykisk ohälsa med positiva eller negativa egenskaper. Staplar i samma färg motsvarar ett ordpar, till exempel ”vanlig–konstig”.

Fler män än kvinnor svarar att personer med psykisk ohälsa har negativa egenskaper. Skillnaderna är statistiskt säkerställda för samtliga ordpar och redovisas i figur 4. Samma könsskillnader noterades 2021. Sedan dess har andelen som svarar att personer med psykisk ohälsa är ”konstiga” minskat bland båda könen. Minskningen var dock större för män, med en skillnad på 4 procentenheter, jämfört med 2 procentenheter för kvinnor.

Figur 4. Andel män och kvinnor som svarar att de tycker att personer med psykisk ohälsa har negativa egenskaper, 2024.

När det gäller åldersskillnader finns de största skillnaderna mellan den yngsta (18–29 år) och den äldsta (65–84 år) åldersgruppen. Skillnaden är extra uttalad för ordparen ”omtänksam–egoistisk” och ”vanlig–konstig”. Andelen som svarar att personer med psykisk ohälsa är ”egoistiska” är 30 procent bland de äldsta och 15 procent bland de yngsta. Det är också dubbelt så många av de äldsta som svarar ”konstig”, 22 procent jämfört med 11 procent i den yngsta åldersgruppen.

För samtliga fem ordpar finns skillnader i skattningar mellan grupper med respektive utan erfarenhet av psykisk ohälsa. Personer som helt saknar erfarenhet av psykisk ohälsa gör genomgående mer negativa skattningar, samtidigt som de med egen erfarenhet gör mer positiva bedömningar (figur 5). Att ha indirekt erfarenhet verkar inte påverka resultatet nämnvärt. Skillnaderna i skattningar mellan de med och utan erfarenhet är statistiskt säkerställda även när de justerats för ålder och kön.

Mellan 2021 och 2024 minskar andelen som svarar ”opålitlig” och ”konstig” med 4 procentenheter bland de med indirekt erfarenhet. Bland de med respektive utan erfarenhet syns ingen förändring över tid.

Figur 5. Andel som svarar att de tycker att personer med psykisk ohälsa är oförutsägbara, opålitliga, egoistiska, konstiga eller ointelligenta utifrån deltagarnas grad av erfarenhet av psykisk ohälsa, 2024.

Det finns statistiskt signifikanta skillnader mellan grupper med olika utbildningsnivå, men skillnaderna varierar mellan frågorna utan ett tydligt mönster.

En av enkätfrågorna handlade om hur psykisk ohälsa kan påverka olika områden i livet: utbildning, anställning, karriär, vänskap, familjebildning, bostad och sjukvård. Deltagarna svarade om de tror att psykisk ohälsa gör det lättare eller svårare inom dessa livsområden eller om de tror att de inte gör någon skillnad (varken lättare eller svårare).

En övervägande majoritet svarar att de tror att psykisk ohälsa försvårar inom samtliga sju livsområden (figur 6). Andelen som tror att personer med psykisk ohälsa har det lättare inom dessa livsområden ligger runt 1 procent. Ett undantag är sjukvård, där 14 procent svarar att de tror att det är lättare att få sjukvård för personer som har psykisk ohälsa.

De flesta tror att psykisk ohälsa försvårar i arbetslivet – 79 procent svarar att möjligheten till karriär försvåras och 76 procent tror att det är svårare att få anställning. Att utbilda sig tror 70 procent blir svårare. Därutöver svarar en stor majoritet att de tror att psykisk ohälsa gör det svårare att skaffa vänner (71 procent) och bilda familj (65 procent).

Jämfört med 2021 har uppfattningarna om hur psykisk ohälsa påverkar olika livsområden i stort sett varit oförändrade. Dock syns en statistiskt säkerställd förändring inom två områden: bostad och sjukvård. Andelen som anser att personer med psykisk ohälsa har svårare att hyra bostad har förändrats från 47 till 45 procent, medan andelen som upplever att det är svårare att få sjukvård har gått från 37 till 41 procent.

Figur 6. Andel av deltagarna 18–84 år som tror att personer med psykisk ohälsa har det svårare eller mycket svårare (sammanslaget) inom olika livsområden, 2024.

Fler män än kvinnor svarar att de tror att psykisk ohälsa försvårar och könsskillnaderna varierar mellan 3 och 10 procentenheter, lägst för anställning och högst för familjebildning. Det finns två undantag, dels utbildning där det saknas könsskillnader, dels vård där fler kvinnor (46 procent) än män (35 procent) tror att psykisk ohälsa försvårar.

Jämförelser mellan de yngsta (18–29 år) och de äldsta (65–84 år) deltagarna visar att uppfattningen om hur psykisk ohälsa påverkar de sju livsområdena varierar med åldern. Äldre deltagare svarar oftare att det försvårar möjligheterna att få anställning och bostad, medan yngre i högre grad tror att det minskar möjligheterna till utbildning, familjebildning och tillgång till sjukvård. Den största skillnaden finns för utbildning, där 81 procent av de yngsta och 61 procent av de äldsta tror att psykisk ohälsa försvårar. Även uppfattningen kring att skaffa vänner skiljer sig, då 80 procent av de yngsta och 67 procent av de äldsta tror att psykisk ohälsa försvårar detta.

Personer med och utan erfarenhet av psykisk ohälsa gör olika skattningar inom de flesta områden. De största skillnaderna gäller sjukvård och utbildning. Av de med egen erfarenhet svarar 49 procent att de tror att det är svårare att få sjukvård och 76 procent att det är svårare att utbilda sig. Motsvarande andelar för de utan erfarenhet är 29 respektive 63 procent. För övriga livsområden varierar skillnaderna mellan 3 och 8 procentenheter, lägst för familjebildning och högst för att skaffa vänner.

Personer som saknar erfarenhet av psykisk ohälsa svarar att de tror att psykisk ohälsa påverkar livet i lägre grad än de med egen erfarenhet. Ett undantag är anställning där fler av de utan erfarenhet tror att psykisk ohälsa försvårar.

Gruppen med enbart förgymnasial utbildning svarar oftare än eftergymnasialt utbildade att de tror att psykisk ohälsa försvårar och det gäller samtliga livsområden. Skillnaderna varierar mellan olika livsområden och är som mest 7 procentenheter.

En enkätfråga listade sju olika psykiatriska tillstånd eller symtom: depression, ångest, stressrelaterad ohälsa, självmordstankar, hallucinationer, alkoholberoende och drogberoende. Deltagarnas uppgift var att skatta i vilken mån de tror att dessa orsakas av personen själv. Svarskalan löpte från 1 till 5, med ankarvärdena ”inte alls” och ”helt och hållet”. Vid mittenvärdet 3 var ”delvis” utskrivet som förklaring, vilket inte var fallet vid mätningen 2021. Analyser av materialet visar att detta har haft betydelse för hur man svarar och att resultaten inte är jämförbara över tid.

Resultatet visar att besvär och tillstånd bedöms vara självorsakade i varierande grad (figur 7). Drogberoende följt av alkoholberoende är de två tillstånd som flest tror är orsakade av personen själv – så svarar ungefär var tredje person. Andelen som tror att ångest, depression och självmordstankar är självorsakade ligger runt 22–23 procent medan stressrelaterad ohälsa är något högre (26 procent). Betydligt färre (11 procent) svarar att de tror att hallucinationer är självorsakade. På motsvarande sätt varierar andelen som svarar att de inte instämmer i att tillstånden är självorsakade, från 20 procent (drogberoende) till 55 procent (hallucinationer).

Även om vi inte kan bedöma om det skett någon förbättring eller försämring sedan 2021 kan vi konstatera att svarsmönstret är likartat, det vill säga att beroende-tillstånd i högre utsträckning bedöms vara självorsakade medan motsatsen gäller för hallucinationer.

Figur 7. Andel av deltagarna 18–84 år som svarar att de tror att olika psykiatriska tillstånd och symtom helt, delvis eller inte alls är orsakade av personen själv, 2024.

Det finns statistiskt säkerställda skillnader i hur män och kvinnor bedömer olika tillstånd. Generellt svarar män oftare än kvinnor att de tror att tillstånden är orsakade av personen själv (figur 8). 14–39 procent av männen och 7–29 procent av kvinnorna svarar att de tror att symtomen och tillstånden helt orsakas av personen själv. De lägsta andelarna rör hallucinationer och de högsta alkohol- och drogberoende.

Figur 8. Andel män och kvinnor 18–84 år som svarar att de tror att olika psykiatriska tillstånd eller symtom är orsakade av personen själv, 2024.

Andelen som svarar att olika symtom och tillstånd är orsakade av personen själv är lägre bland eftergymnasialt utbildade än bland de med gymnasial och förgymnasial utbildning. Skillnaden är genomgående, med undantag för alkohol- och drogberoende. Skillnaden är som mest 8 procentenheter.

En ny fråga inkluderades i enkäten 2024. Den baseras på samma 7 symtom och tillstånd som nyss redovisats, men handlar om i vilken mån man tror att det är möjligt att återhämta sig från dessa och kunna fungera i livet trots vissa eventuellt kvarvarande symtom. Svarskalan löpte från 1 till 5, med ankarvärdena ”inte alls” och ”helt och hållet”. Mittenvärdet 3 var markerat med ”delvis”.

Som visas i figur 9 tror majoriteten på återhämtning och det gäller samtliga tillstånd. Andelen som instämmer helt i detta varierar mellan som lägst 41 procent (hallucinationer) och som högst 73 procent (alkoholberoende). För hallucinationer svarar samtidigt var fjärde att de inte vet. Därutöver är det mellan 19 och 28 procent som tror att man delvis kan återhämta sig. En relativt låg andel (4–10 procent) svarar att de inte alls tror på återhämtning.

Könsskillnaderna är mindre jämfört med frågan om ifall personen orsakat sina problem själv och varierar mellan 1 och 4 procentenheter beroende på tillstånd, där kvinnor oftare än män tror på återhämtning.

De yngsta deltagarna tror oftare på återhämtning än de äldre åldersgrupperna. Det gäller för allt utom hallucinationer där skillnader saknas.

De med egen erfarenhet instämmer oftare än de utan erfarenhet i att de tror på återhämtning. Skillnaden är som mest 15 procentenheter. Däremot finns ingen skillnad mellan grupperna när det gäller andelen som svarar att de inte alls tror på återhämtning. Orsaken är att gruppen utan erfarenhet oftare svarar mittenalternativet ”varken eller”.

Det finns även statistiskt säkerställda skillnader mellan grupper med olika utbildningsnivå där mönstret är att grupper med eftergymnasial utbildning oftare svarar att man helt kan återhämta sig, jämfört med andra utbildningsgrupper. Skillnaden är som mest 10 procentenheter.

Figur 9. Andel av deltagarna 18–84 år som svarar att man kan återhämta sig helt, delvis eller inte alls från olika psykiatriska tillstånd och symtom, 2024.

En av frågorna löd: ”Av de som inte helt blir av med sin psykiska ohälsa, hur stor del av dessa tror du ändå har ett meningsfullt liv?”. Deltagarna uppskattar att runt två av tre (67 procent) ändå kommer att ha ett meningsfullt liv. Det är två procentenheter mer än 2021. Även om det är en liten skillnad är den statistiskt säkerställd.

Män och kvinnor gör ungefär samma bedömning – det skiljer bara en procentenhet mellan könen. Däremot är skillnaderna i relation till ålder större. Den yngsta åldersgruppen (18–29 år) uppskattar att 72 procent av alla som inte blir av med sin psykiska ohälsa har ett meningsfullt liv. Motsvarande andel i den äldsta åldersgruppen (65–84 år) är 61 procent. Jämfört med 2021 har andelen som tror på ett bra liv minskat något i åldersgruppen 18–29 år och ökat i åldrarna 45–64 år och 65–84 år.

Personer med egen eller indirekt erfarenhet av psykisk ohälsa skattar att en större andel kan ha ett bra liv (68 – 69 procent) jämfört med de som helt saknar erfarenhet (62 procent). Det har inte skett någon förändring sedan 2021.

Enkäten innehöll även frågor om suicid och även dessa besvarades på en femgradig skala mellan olika ordpar. Frågorna rörde om man tror att självmord går att förebygga eller inte; om de är planerade eller impulsiva; om de är ett rop på hjälp eller en önskan om att dö. Resultatet redovisas i figur 10.

Figur 10. Andel av befolkningen 18–84 år som svarar att de tror att de flesta suicid är planerade, förebyggbara och ett rop på hjälp, alternativ impulsiva, icke-förebyggbara och en önskan att dö, 2024.

Tre av fyra deltagare (74 procent) instämmer i att självmord kan förebyggas. 5 procent instämmer inte och ytterligare 17 procent tar inte riktigt ställning, utan anger mittenalternativet. Andelen som tror att självmord går att förebygga är högre bland kvinnor (77 procent) än män (72 procent), och i åldern 16–29 år (88 procent) jämfört med 65–84 år (64 procent). Vidare svarar de med eftergymnasial utbildning (79 procent) oftare än de med förgymnasial utbildning (73 procent) att suicid kan förebyggas.

Jämfört med 2021 finns inga statistiskt säkerställda skillnader.

Av deltagarna svarar 40 procent att de tror att de flesta självmord är planerade, medan 25 procent svarar att de är impulsiva. Det finns inga skillnader mellan grupperna i andelen som svarar att de flesta suicid är planerade. Däremot är det något fler män, unga, förgymnasialt utbildade liksom de med egen erfarenhet av psykisk ohälsa som svarar att de tror att de flesta suicid är impulsiva.

Det finns heller inga skillnader i andelarna mellan 2021 och 2024.

Att de flesta självmord är ett rop på hjälp svarar 58 procent medan 13 procent tror att det handlar om en önskan att dö. Kvinnor, den äldre åldersgruppen, efter-gymnasialt utbildade och de utan någon erfarenhet av psykisk ohälsa svarar oftare än andra att de tror att de flesta självmord är ett rop på hjälp. Den största skillnaden finns mellan den yngsta och den äldsta åldersgruppen. Av de i åldern 65–84 år svarar 70 procent att de tror att suicid är ett rop på hjälp medan andelen i åldern 18–29 år är 45 procent.

Mellan 2021 och 2024 finns inga statistiskt säkerställda skillnader.

En annan fråga handlade om ifall man tror att de flesta självmord sker bland unga eller gamla; kvinnor eller män; fattiga eller rika. Även denna fråga besvarades med hjälp av ordpar med en femgradig svarsskala emellan.

Drygt två av fem (44 procent) svarar att de tror att de flesta suicid sker bland unga medan 7 procent svarar bland gamla. Resten tar inte helt ställning utan anger mittenalternativet.

Andelen som svarar att de tror att det främst är unga som dör i suicid är högre bland män än kvinnor (49 respektive 41 procent), bland yngre än äldre ålders-grupper (58 respektive 41 procent) och bland förgymnasialt utbildade jämfört med de med eftergymnasial utbildning (53 respektive 40 procent). Det finns inga skillnader mellan personer med respektive utan erfarenhet av psykisk ohälsa.

Andelen som svarar att de flesta självmord sker bland unga har minskat med 7 procentenheter sedan 2021. Minskningen har skett i alla grupper utom bland de yngsta (18–29 år) och de med förgymnasial utbildning. Däremot har det inte skett någon motsvarande ökning i andelen som tror att de flesta självmord sker bland äldre personer. Istället är det fler som anger mittenalternativet, vilket skulle kunna tolkas som ”lika många”.

Att de flesta självmord sker bland män svarar 58 procent, medan 7 procent svarar bland kvinnor. Det finns inga könsskillnader, däremot åldersskillnader. De yngsta svarar oftare än de äldsta att suicid är vanligare bland män (76 respektive 46 procent). Andelen är även högre bland de med eftergymnasial utbildning (66 procent) jämfört med de med förgymnasial utbildning (53 procent) och bland de med egen erfarenhet jämfört med de utan erfarenhet (67 respektive 47 procent).

Mellan 2021 och 2024 finns inga statistiskt säkerställda skillnader.

På frågan om man tror att de flesta suicid sker bland ”fattiga” eller ”rika” svarar 71 procent mittenalternativet, vilket kan tolkas som att man tror att det är lika vanligt i båda grupperna. Andelen är dock lägre bland män (67 procent) än kvinnor (74 procent) och fler män anger alternativet ”fattiga”. Det är också ett vanligare svar bland de yngsta jämfört med de äldsta (24 respektive 12 procent), bland de med förgymnasial utbildning jämfört med eftergymnasial (19 respektive 13 procent) och bland de med egen erfarenhet jämfört med de utan erfarenhet av psykisk ohälsa (17 respektive 14 procent).

Mellan 2021 och 2024 har andelen som svarar att de främst är ”fattiga” som dör i suicid minskat, medan andelen som svarar mittenalternativet har ökat.

Personer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa tillfrågades hur det skulle kännas att berätta för någon om sin psykiska ohälsa. Svaren markerades på en femgradig skala mellan nedanstående ordpar:

• lätt–svårt
• bekvämt–obekvämt
• intressant–ointressant
• normalt–onormalt
• meningsfullt–meningslöst.

Figur 11 sammanfattar andelen som gör negativa skattningar uppdelat på män och kvinnor. Det är ungefär lika många (43–44 procent) som svarar att det skulle kännas obekvämt respektive svårt att berätta. Betydligt färre (17 procent) svarar att det skulle kännas meningslöst. Det finns dock en tydlig könsskillnad som yttrar sig genom att män oftare än kvinnor svarar att det skulle kännas både svårt, obekvämt, ointressant, onormalt och meningslöst.

Figur 11. Andel kvinnor och män som svarar negativt på frågan om hur det skulle kännas att berätta om sin psykiska ohälsa, 2024.

Totalt svarar 44 procent att det skulle kännas svårt att berätta för någon om sin psykiska ohälsa. Bland män är andelen 47 procent, medan 41 procent av kvinnorna svarar så. Den största skillnaden finns mellan de yngsta (18–29 år) och de äldsta (65–84 år). I den yngsta åldersgruppen svarar 60 procent att det skulle kännas svårt, vilket är nästan dubbelt så många som i den äldsta åldersgruppen, där andelen är 34 procent. Det finns också statistiskt säkerställda skillnader mellan personer med olika utbildningsnivåer. Bland de med förgymnasial utbildning är andelen 53 procent, medan den är 40 procent bland de med eftergymnasial utbildning.

Sedan 2021 har andelen som tycker att det skulle kännas svårt att tala om sin psykiska ohälsa förändrats, från 47 till 44 procent. Denna förändring är statistiskt säkerställd både bland kvinnor och män, samt i åldersgruppen 30–44 år, där andelen har minskat från 48 till 41 procent.

Även om många tycker att det skulle kännas svårt att berätta om sin psykiska ohälsa svarar mer än hälften (53 procent) att det skulle kännas meningsfullt. Runt 18 procent svarar att det skulle kännas meningslöst och resten svarar ”varken eller”.

Andelen som svarar att det skulle kännas meningsfullt är högre bland kvinnor (55 procent) än män (50 procent). I relation till ålder är den högst i gruppen 45–64 år (56 procent) och lägst bland 65–84-åringar (48 procent). Det finns även skillnader mellan de olika utbildningsgrupperna. Eftergymnasialt utbildade svarar oftare än andra utbildningsgrupper att det skulle kännas meningsfullt.

Jämfört med 2021 är resultatet detsamma. En viss förändring syns i relation till ålder, exempelvis att färre i den yngre åldersgruppen svarar att det skulle kännas meningsfullt, men dessa skillnader är inte statistiskt säkerställda.

Ett mindre urval om 2 138 personer fick svara på två extra enkätfrågor om hur personer med psykisk ohälsa skildras i nyhetsmedia respektive fiktiv media (filmer och serier). Figur 12 och 13 visar att endast 5–6 procent av deltagarna upplever skildringen som positiv, oavsett medieform. Däremot finns det större skillnader när det gäller neutrala och negativa bedömningar: För nyhetsmedia anser 33 procent att skildringen är neutral, och 51 procent att den är negativ. För fiktiv media svarar 21 procent neutral, och 65 procent negativ.

När det gäller könsskillnader noteras att fler kvinnor (54 procent) än män (49 procent) tycker att nyhetsmedia skildrar personer med psykisk ohälsa på ett negativt sätt. För fiktiv media fanns däremot inga tydliga könsskillnader.

Figur 12. Svarsfördelning bland deltagare 18–84 år på frågan ”I allmänhet, hur tycker du att personer med psykisk ohälsa brukar skildras i nyheter?”, 2024.

Figur 13. Svarsfördelning bland deltagare 18–84 år på frågan ”I allmänhet, hur tycker du att personer med psykisk ohälsa brukar skildras i filmer och serier?”, 2024.

Genom enkätundersökningen ville vi få en bild av hur kunskaper om och attityder till psykisk ohälsa och suicid ser ut i befolkningen 2024, samt undersöka om något förändrats sedan undersökningen genomfördes första gången 2021 (3). Denna undersökning är en del av ett regeringsuppdrag som avslutades 2024, där Folkhälsomyndigheten genom kunskapshöjande insatser skulle bidra till att minska stigmatisering kring psykisk ohälsa och suicid.

Sammanfattningsvis visar resultatet bara på mindre förändringar sedan sist. Jämfört med 2021 är det exempelvis en högre andel som svarar att de har egen erfarenhet av psykisk ohälsa eller att de har erfarenhet genom någon annan. Det är också fler som svarar att de tycker att personer med psykisk ohälsa är ”vanliga”. Även kunskaperna om suicid har förbättrats. Fler tror idag att suicid är lika vanligt oavsett socioekonomisk status och färre tror att suicid är vanligast bland unga. Det är också en lägre andel som svarar att det tycker att det skulle kännas svårt att berätta för någon om sin psykiska ohälsa.

Att fler i undersökningen svarar att de har erfarenhet av psykisk ohälsa går i linje med utvecklingen i Sverige. Andelen som uppger psykiska besvär och som har fått vård för psykiatriska tillstånd har gradvis ökat under 2000-talet (23). Detta skulle kunna förklara att fler idag beskriver personer med psykisk ohälsa som ”vanliga” och att färre tycker att det skulle kännas svårt att berätta för någon om sin psykiska ohälsa. Detta gäller dock inte den yngsta gruppen i undersökningen. Personer under 30 år uppger oftare än andra erfarenhet av egen psykisk ohälsa samtidigt som de svarar att det skulle kännas svårt att berätta för någon om detta. Det finns också studier som visar att gruppen unga vuxna inte söker hjälp trots symtom på depression och ångest. I en systematisk översikt framkom att de vanligaste hindren för att söka vård var begränsade kunskaper om psykisk hälsa och vilken hjälp som finns att få vid psykisk ohälsa (24). Det fanns även sociala hinder som stigma och osäkerhet att lita på okända människor och om professionen har tystnadsplikt.

När det gäller förändringen i svaren på suicidfrågan går den delvis åt rätt håll, eftersom färre anger att det främst är unga som dör i suicid. Samtidigt ökar inte andelen som tror att det framförallt är äldre som dör i suicid, vilket gör det svårt att bedöma om kunskaperna om suicid faktiskt har ökat.

Att suicidtalen (antal suicid per 100 000 invånare) är högst bland äldre och bland män syns tydligt i statistiken (23). Suicidtalen är även högre i grupper med lägre inkomster (25). Andra dimensioner är svårare att belägga, till exempel om de flesta suicid är planerade eller impulsiva, och om de är ett rop på hjälp eller en önskan om att dö.

De generella skillnader mellan olika befolkningsgrupper som vi såg 2021 gäller även detta mättillfälle och stämmer i stort överens med andra svenska och internationella undersökningar (10, 11). Det betyder att kunskaper och attityder generellt sett är bättre bland kvinnor än män, bland yngre än äldre, hos de med eftergymnasial snarare än förgymnasial utbildning samt de med egen erfarenhet av psykisk ohälsa jämfört med de utan. De största skillnaderna finns i relation till ålder och erfarenhet av psykisk ohälsa.

Frågorna om möjligheter inom sju livsområden visar ett förhållandevis stabilt mönster i relation till förra mätningen. Andelen som tror att psykisk ohälsa påverkar möjligheten till vård och bostad har visserligen förändrats, men i olika riktning, och det är oklart vad detta står för. Det är dock tydligt att majoriteten tror att psykisk ohälsa försvårar inom viktiga områden i livet, alltifrån att utbilda sig till att bilda familj.

Att personer med psykisk ohälsa kan ha sämre förutsättningar än andra i livet har framkommit i svenska studier. En 10-årsuppföljning av barn och unga som fått vård för depression eller ångest visar att gruppen i vuxen ålder har kortare utbildning och svagare etablering i arbetslivet än andra (26). Även inom den somatiska vården är förutsättningarna sämre, i alla fall för personer som har omfattande psykiska funktionsnedsättningar. De får i lägre grad än andra tillgång till vårdåtgärder, kommer ofta till vården i ett senare skede av sin sjukdom och upplever sämre bemötande (27). Hälsoläget hos personer med psykisk funktionsnedsättning är också sämre och exempelvis är riskerna för självskada, suicid och död av annan orsak än suicid betydligt högre inom gruppen jämfört med befolkningen (27).

Var tredje till var femte person bland deltagarna instämmer i att psykisk ohälsa är orsakat av personen själv. Men bedömningen varierar med olika symtom och tillstånd. Hallucinationer anser färre vara självorsakade medan fler tycker att beroendetillstånd är det. Samtidigt anser nästan alla att återhämtning är möjligt, helt eller delvis. Det gäller för samtliga tillstånd, men andelen är lägre för hallucinationer. Återhämtning är dock inte samma sak som att tillfriskna, utan handlar om att kunna ha en vardag som fungerar även om man har kvarvarande symtom.

Det är svårt att veta vad det betyder för deltagarna när de svarar att ett tillstånd är orsakat av personen själv. Här är gränsen mellan kunskaper och attityder oklar. När det gäller alkohol- och drogberoende – de tillstånd som flest bedömer som självorsakade – kan man spekulera i om det helt enkelt handlar om att alkohol och droger intas av personen själv och att beroendet därigenom uppfattas som självorsakat. Att narkotika är olagligt kan ytterligare förstärka negativa attityder till narkotikaberoende (28). Alkoholberoende betraktas ibland inte ens som ett psykiatriskt tillstånd, utan tillskrivs egenskaper hos personen själv (29). Detsamma gäller drogberoende där forskning visar att personer med substansberoende hålls mer ansvariga för sitt tillstånd jämfört med personer som har andra psykiatriska tillstånd (30).

Att ett tillstånd uppfattas vara orsakat av personen själv behöver dock inte bara vara negativt. Det kan också betyda att deltagarna tror att personen själv kan påverka sitt tillstånd. Biologiska och genetiska modeller förklarar att psykiatriska tillstånd uppstår genom inre och okontrollerbara processer i nervsystemet. Detta kan minska skuldbeläggande attityder i allmänheten, men förstärka negativa stereotyper, rädsla och avståndstagande till personer med psykiatriska tillstånd (31). Detta skulle även kunna gälla för resultatet kring hallucinationer i vår studie, eftersom en lägre andel bedömer dessa som självorsakade och möjliga att helt återhämta sig ifrån.

Det finns svårigheter i att mäta stigmatisering, något som även har uppmärksammats av forskare. Det finns till exempel över 400 olika instrument för att mäta stigmatisering vid psykisk ohälsa (32) (11) och mängden kan bero på att begreppet stigmatisering är otydligt definierat och att det är oklart vilka dimensioner som ingår (11).

Även i vår undersökning såg vi behov av att utveckla egna frågor. Eftersom regeringsuppdraget handlar om att minska stigmatisering var det angeläget att använda enkätfrågor som inte riskerar att legitimera eller förstärka fördomar. Vi bedömde att nästan samtliga mätinstrument som finns beskrivna i litteraturen innehåller så pass nedlåtande formuleringar att de var olämpliga i vår undersökning. Behovet av att omformulera negativa och nedvärdande frågor och påståenden har även lyfts av forskare på området (33). I vår enkät formulerade vi frågor som ordpar i motsatsförhållande. Fördelen var att vi kunde fånga in både positiva, neutrala och negativa föreställningar. Detta ger möjlighet att studera hur attityder förändras i olika riktningar. Ingen validering av frågorna har dock gjorts och det är oklart i vilken mån frågorna fångar in förändring över tid. Det är även svårt att avgöra skillnaden mellan attityd- och kunskapsfrågor, eftersom de ofta går hand i hand. Vi såg också att en relativt liten förändring av en svarsskala, ett tillägg av ”delvis” (i frågan om psykiatriska tillstånd är självorsakade) förändrade svarsmönstret så pass mycket att det inte kunde jämföras med 2021. Detta visar tydligt att små justeringar av frågor och svarsalternativ kan få stor betydelse för hur de uppfattas av respondenterna.

Med tanke på att både psykisk ohälsa och stigmatisering är breda och vaga begrepp som innehåller olika dimensioner bedömer vi att det inte är meningsfullt att följa området i vår nationella folkhälsoenkät Hälsa på lika villkor (HLV). Det beror på att det inte går att fånga in stigmatisering med några enstaka frågor. Det är heller inte önskvärt att lägga till en längre skattningsskala i enkäten eftersom det riskerar att minska svarsfrekvensen.

Ett alternativ är att istället genomföra regelbundna fördjupningsstudier inom stigmaområdet, med fördel som en del av uppföljningen i den nationella strategin för psykisk hälsa och suicidprevention (34). Det kan då vara bra att använda en kombination av kvantitativa och kvalitativa metoder. Detta är särskilt viktigt för att förstå mer av vad de kvantitativa måtten egentligen visar. Kognitiva intervjuer som genomfördes om våra enkätfrågor visade exempelvis att attityder varierar med dels olika psykiatriska tillstånd, dels hur akut tillståndet är. I det fortsatta arbetet kan det därför vara viktigt att överväga ifall mätningen ska avse någon specifik del av begreppet psykisk ohälsa. Man kan även överväga en annan metod, till exempel vinjetter, där deltagarna besvarar frågor utifrån en kortare beskrivning av en person som har någon form av psykisk ohälsa.

Även sambandet mellan kunskaper och attityder kan behöva undersökas mer för att identifiera kunskaper med särskild potential att minska stigmatisering. Här kan frågan om skuld och eget ansvar för psykisk ohälsa vara värd att utforska mer, liksom vad som ligger bakom dessa föreställningar. Detta då allmänhetens förståelse av hur psykisk ohälsa uppstår kan påverka förståelsen av skuld, liksom uppfattningar om möjlighet till behandling, återhämtning och tillfrisknande.

1. Folkhälsomyndigheten. Interventions to reduce public stigma of mental illness and suicide – are they effective? ; 2019.
2. Folkhälsomyndigheten. Kartläggning av insatser som syftar till att minska stigma om psykisk hälsa. En litteraturöversikt av grå litteratur. 2019. Report No.: 19014.
3. Folkhälsomyndigheten. Synen på psykisk ohälsa och suicid – En befolkningsundersökning om kunskaper och attityder.; 2022. Contract No.: 21134.
4. Thelander J. Mentalvård under 500 år. Populär Historia. 2018-05-18.
5. Bos A, Pryor J, Reeder G, Stutterheim S. Stigma: Advances in Theory and Research. Basic and applied social psychology. 2013(35):1-9.
6. Schnyder N, Panczak R, Groth N, Lutter FS. Association between mental health-related stigma and active help-seeking: Systematic review and meta-analysis. The British Journal of Psychiatry 2018(210):261–8.
7. Link BG, Phelan JC. Conceptualizing Stigma. Annual Review of Sociology. 2001;27(Volume 27, 2001):363-85.
8. Stuart H, Arboleda-Florez J, Norman S. Paradigms lost. Fighting stigma and the lesons learned: New York: Oxford University Press; 2012; 2012.
9. Folkhälsomyndigheten, Sveriges kommuner och regioner, Socialstyrelsen, Statens beredning för medicinsk utvärdering. Begrepp inom området psykisk hälsa Version 1.1. 2024.
10. Socialstyrelsen. Allmänhetens kunskaper om psykiska sjukdomar samt attityder till och avsikter för framtida beteenden gentemot personer med psykisk sjukdom. Befolkningsundersökning 2017. 2018.
11. Fox AB, Earnshaw VA, Taverna EC, Vogt D. Conceptualizing and Measuring Mental Illness Stigma: The Mental Illness Stigma Framework and Critical Review of Measures. Stigma Health. 2018;3(4):348-76.
12. Evidens. Tema psykisk ohälsa. . MEDICIN & LÄKEMEDEL #3–4. 2022.
13. Curcio C, Corboy D. Stigma and anxiety disorders: A systematic review. Stigma and Health, American Psychological Association. 2019;5:125-37.
14. Armand HA, Maricutoiu L. Help Seeking Behaviors in Anxiety Disorders: A Systematic Scoping Review. Journal of Evidence-Based Psychotherapies 2024(24):63-80.
15. Parcesepe AM, Cabassa LJ. Public stigma of mental illness in the United States: a systematic literature review. Adm Policy Ment Health. 2013;40(5):384-99.
16. Bianchi R, Verkuilen J, Brisson R, Schonfeld IS, Laurent E. Burnout and depression: Label-related stigma, help-seeking, and syndrome overlap. Psychiatry Res. 2016;245:91-8.
17. Folkhälsomyndigheten. Kopplingen mellan stigma och suicid 2024 [Available from: https://www.folkhalsomyndigheten.se/livsvillkor-levnadsvanor/psykisk-halsa-och-suicidprevention/att-minska-stigma/kopplingen-mellan-stigma-suicid/.
18. Mehta N, Clement S, Marcus E, Stona AC, Bezborodovs N, Evans-Lacko S, et al. Evidence for effective interventions to reduce mental health-related stigma and discrimination in the medium and long term: systematic review. Br J Psychiatry. 2015;207(5):377-84.
19. Carpiniello B, Pinna F. The Reciprocal Relationship between Suicidality and Stigma. Front Psychiatry. 2017;8:35.
20. Schomerus G, Evans-Lacko S, Rüsch N, Mojtabai R, Angermeyer MC, Thornicroft G. Collective levels of stigma and national suicide rates in 25 European countries. Epidemiol Psychiatr Sci. 2015;24(2):166-71.
21. Folkhälsomyndigheten. Nyhetsmedier kan påverka allmänhetens syn på psykisk ohälsa 2025.
22. Myndigheten för delaktighet. Hjärnkoll- psykiska olikheter lika rättigheter. Redovisning av effekter och resultat från regeringsuppdraget Hjärnkoll 2009-2014. 2014.
23. Folkhälsomyndigheten. Psykisk hälsa och suicid i Sverige – Statistik om nuläge och utveckling fram till 2022. 2023. Contract No.: 23096.
24. Radez J, Reardon T, Creswell C, Lawrence PJ, Evdoka-Burton G, Waite P. Why do children and adolescents (not) seek and access professional help for their mental health problems? A systematic review of quantitative and qualitative studies. Eur Child Adolesc Psychiatry. 2021;30(2):183-211.
25. Folkhälsomyndigheten. Högre risk för suicid bland personer som blir sjukskrivna eller arbetslösa. 2022. Report No.: 20135.
26. Socialstyrelsen. Långsiktiga konsekvenser av att få depression eller ångestsyndrom som ung 2021. Report No.: 2021-12-7721.
27. Socialstyrelsen. Hälsotillståndet bland personer med psykisk funktionsnedsättning. Aspekter av betydelse. 2023. Report No.: 2023-10-8755.
28. Corrigan P, Nieweglowski K. Stigma and the public health agenda for the opioid crisis in America. International Journal of Drug Policy. 2018;59:44-9.
29. Kilian C, Manthey J, Carr S, Hanschmidt F, Rehm J, Speerforck S, et al. Stigmatization of people with alcohol use disorders: An updated systematic review of population studies. Alcohol Clin Exp Res. 2021;45(5):899-911.
30. Yang LH, Wong LY, Grivel MM, Hasin DS. Stigma and substance use disorders: an international phenomenon. Current Opinion in Psychiatry. 2017;30(5):378-88.
31. Kvaale EP, Gottdiener WH, Haslam N. Biogenetic explanations and stigma: a meta-analytic review of associations among laypeople. Soc Sci Med. 2013;96:95-103.
32. Folkhälsomyndigheten. Att mäta stigmatisering vid psykisk ohälsa och suicid. 2020.
33. Mol M, Visser M, Rai S, Peters R. Measuring health-related stigma: Exploring challenges and research priorities to improve assessment. Global Pubic Health An International Journal for Research, Policy and Practice. 2023;18(1).
34. Folkhälsomyndigheten. Det handlar om livet – Nationell strategi inom området psykisk hälsa och suicidprevention 2025–2034.; 2025. Report No.: 25045.

Den här undersökningen genomförs på uppdrag av Folkhälsomyndigheten. Syftet är att förstå mer om hur personer med psykisk ohälsa uppfattas av andra. Resultaten kommer användas i arbetet med öka kunskapen om psykisk ohälsa. Psykisk ohälsa kan se ut på olika sätt. Det kan röra olika typer av diagnoser, men det kan också handla om besvär som man varken har fått diagnos eller behandling för, men som ändå påverkar en i det dagliga livet.

I enkäten ställer vi frågor om hur du tänker och känner kring personer med psykisk ohälsa. Dessutom handlar några frågor om din egen erfarenhet av psykisk ohälsa. Några frågor handlar om din syn på självmord.

Inga svar kommer att kunna spåras till dig som person, utan alla svar redovisas på gruppnivå. Inga svar är rätt eller fel, utan svara som du tycker passar bäst för hur du tänker och känner.

Stort tack för din medverkan!

Fritext:

Nedan finns ordpar med en skala emellan. Markera på skalan den punkt mellan ordparen som stämmer bäst överens med din uppfattning.

Pålitlig 1 – 2 – 3 – 4 – 5 Opålitlig

Intelligent 1 – 2 – 3 – 4 – 5 Ointelligent

Egoistisk 1 – 2 – 3 – 4 – 5 Omtänksam

Konstig 1 – 2 – 3 – 4 – 5 Vanlig

Oförutsägbar 1 – 2 – 3 – 4 – 5 Förutsägbar

Markera på skalan den punkt som stämmer bäst överens med din uppfattning.

Svarsalternativ: (a) Mycket Lättare (b) Lättare (c) Varken lättare eller svårare (d) Mycket svårare (e) Vet inte

Att få sjukvård

Att få anställning

Att göra karriär

Att utbilda sig

Att hyra en bostad

Att få vänner

Att bilda familj

Markera det svar som stämmer bäst överens med din uppfattning.

Svarsalternativ: (a) Inte alls (b) Delvis (c) Helt och hållet (d) Vet inte

Ångest

Depression

Hallucinationer

Självmordstankar

Stressrelaterad ohälsa

Alkoholberoende

Drogberoende

Återhämta innebär att man börjar må bättre och att man kan leva ett fungerande liv trots vissa kvarvarande symptom.

Markera det svar som stämmer bäst överens med din uppfattning.

Svarsalternativ: (a) Inte alls (b) Delvis (c) Helt och hållet (d) Vet inte

Ångest

Depression

Hallucinationer

Självmordstankar

Stressrelaterad ohälsa

Alkoholberoende

Drogberoende

Här kommer några frågor som rör din egen erfarenhet av psykisk ohälsa.

Nej

Ja, en

Ja, flera

Vet inte

Vill inte svara

Flera svarsalternativ är möjliga.

I familjen/släkten

I vänskapskretsen

På arbetsplatsen/på skolan

Annat sammanhang:

Vet inte

Vill inte svara

Nej, jag har inte haft psykisk ohälsa

Ja, jag har eller har haft psykisk ohälsa

Vet inte

Vill inte svara

Nedan finns ordpar med en skala emellan. Markera på skalan den punkt mellan ordparen som stämmer bäst överens med din uppfattning.

Lätt 1 – 2 – 3 – 4 – 5 Svårt

Intressant 1 – 2 – 3 – 4 – 5 Ointressant

Bekvämt 1 – 2 – 3 – 4 – 5 Obekvämt

Meningslöst 1 – 2 – 3 – 4 – 5 Meningsfullt

Onormalt 1 – 2 – 3 – 4 – 5 Normalt

Nu kommer några frågor om hur du tänker kring självmord och människor som har tagit sina liv.

Nedan finns ordpar med en skala emellan. Markera på skalan den punkt mellan orden som stämmer bäst överens med din uppfattning.

Planerade 1 – 2 – 3 – 4 – 5 Impulsiva

Ett rop på hjälp 1 – 2 – 3 – 4 – 5 En önskan att dö

Kan förebyggas 1 – 2 – 3 – 4 – 5 Kan inte förebyggas

Nedan finns ordpar med en skala emellan. Markera på skalan den punkt mellan orden som stämmer bäst överens med din uppfattning.

Unga 1 – 2 – 3 – 4 – 5 Gamla

Friska 1 – 2 – 3 – 4 – 5 Sjuka

Fattiga 1 – 2 – 3 – 4 – 5 Rika

Sociala 1 – 2 – 3 – 4 – 5 Osociala

0 procent ------------------------------------------------------------------------100 procent

… i nyheter?

… i filmer och serier?

Markera på skalan vad som stämmer bäst överens med din uppfattning.

Positivt 1 – 2 – 3 – 4 – 5 Negativt

Vet ej