Stigmatisering är ett allvarligt problem som försämrar många människors vardag och möjligheter i livet. Det handlar om fördomar och förutfattade meningar som gör att en del människor får ett sämre bemötande än andra. Stigmatisering kan göra att personer som lever med psykisk ohälsa undviker att berätta för andra hur de mår och avstår från att söka vård. Det är också många som tar till sig samhällets negativa värderingar och riktar dem mot sig själva.

För att minska stigmatiseringen behövs mer kunskap om psykisk ohälsa och suicid. Den här rapporten ger en samlad bild av vårt arbete med att ta fram och sprida kunskap samt kartlägga förekomsten av stigmatisering i befolkningen. I rapportens första del beskriver vi vad stigmatisering är, och i den andra delen beskriver vi hur stigmatisering ser ut och vilka konsekvenserna blir. I tredje delen tar vi upp sätt att minska stigmatiseringen och ger även några konkreta exempel från regioner.

Vår förhoppning är att rapporten ska inspirera andra aktörer att arbeta för att minska stigmatiseringen kring psykisk ohälsa och suicid. Det är mycket viktigt att frågan även fortsättningsvis genomsyrar allt arbete som berör psykisk hälsa och suicidprevention, både lokalt, regionalt och nationellt.

Rapporten vänder sig huvudsakligen till dig som arbetar inom områdena psykisk hälsa, suicidprevention och folkhälsa, eller som på annat sätt kommer i kontakt med frågor som rör människors attityder och beteenden. Rapporten har tagits fram av utredare på Enheten för psykisk hälsa och suicidprevention på Folkhälsomyndigheten.

Folkhälsomyndigheten

Josefin P Jonsson, avdelningschef

I denna första del beskriver vi vad stigmatisering är och hur det kan mätas. Temarapportens andra del handlar om hur stigmatiseringen ser ut och vilka konsekvenser den kan få. Den sistan delen handlar om arbetssätt för minskad stigmatisering. I rapporten får vi även ta del av några berättelser från personer med egen erfarenhet av stigmatisering på grund av psykisk ohälsa.

Foto: Maskot/Johnér Bildbyrå

År 2019 fick Folkhälsomyndigheten ett uppdrag av regeringen att minska stigmatiseringen av personer med psykisk ohälsa. Annika Frykholm arbetar som utredare på myndigheten och har projektlett uppdraget. Här ger hon sin syn på stigmatisering och förklarar begreppet.

Hur skulle du beskriva stigmatisering?

– Stigmatisering handlar om de fördomar och stereotyper om olika grupper som finns i samhället. Det kan vara personer med psykisk ohälsa, men också andra som upplevs avvika från normerna på olika sätt, till exempel för att de har en viss funktionsnedsättning, etnicitet, religion eller sexuell identitet.

Hur kan stigmatisering yttra sig när det gäller psykisk ohälsa?

– Vanligast är nog att tro att personer med psykisk ohälsa är oberäkneliga, impulsiva, farliga och våldsamma. Men en del tror också att den som har psykisk ohälsa får skylla sig själv och att hen bara behöver ta sig i kragen för att må bättre.

Vad kan stigmatisering leda till?

– Det kan leda till att man behandlas på ett annat sätt än andra människor, och till och med att man får sämre vård och svårare att få ett jobb eller en bostad. Därför är det många med psykisk ohälsa som inte vill berätta om det för andra. En del kan må riktigt dåligt men låter ändå bli att söka vård, eftersom de är oroliga för vad andra ska tycka eller för att de tänker att det är deras eget fel.

Finns det olika former av stigmatisering?

– Ja, det gör det. I regeringsuppdraget har vi mest fokuserat på det som brukar kallas för allmänhetens stigmatisering, alltså de fördomar som finns i befolkningen i stort. Sedan finns det strukturell stigmatisering som innebär att det finns normer i samhället som bidrar till att personer med psykisk ohälsa kan få sämre förutsättningar i livet. En annan typ är självstigmatisering. Det handlar om att personer med psykisk ohälsa tar till sig andra människors fördomar, och känner skuld och skam för att de mår dåligt.

Ibland brukar man tala om stigmatiseringens onda cirkel, vad betyder det?

– Man kan säga att stigmatisering handlar om kunskaper, attityder och beteenden. Den som inte har så mycket kunskap om psykisk ohälsa kan få fördomar och negativa attityder, och försöker kanske undvika personer med psykisk ohälsa. Det kan också handla om att man är rädd eller inte vet hur man ska bete sig. Men den som sällan träffar någon med psykisk ohälsa får kanske aldrig veta att fördomarna inte stämmer, och då kan stigmatiseringen fortsätta och även öka. Hur kan stigmatiseringen minskas?

– En viktig del är att människor blir medvetna om problemet, för många tänker nog inte på att de har fördomar om vissa grupper. Det gäller folk i allmänhet, men kanske särskilt de som arbetar med människor. Mer kunskap om psykisk ohälsa är viktigt, och genom att synliggöra människor med egen erfarenhet av psykisk ohälsa kan vi ge en mer nyanserad bild av hur det är att leva med psykisk ohälsa. Det är också viktigt att inkludera stigmatiseringsfrågan i allt arbete som rör psykisk hälsa, och att alla insatser mot stigmatisering är kunskapsbaserade.

Mohammad Haidar. Foto: Privat.

Krig och trauman har satt sina spår på Mohammads hälsa och han har haft självmordstankar. Han berättar om ett tillfälle när han var inlagd inom psykiatrin och en i personalen skrek åt honom för att han ofta ringde på larmet. Men Mohammad har också fått ett bra och hjälpsamt bemötande från både psykiatrin och socialtjänsten, och det har varit viktigt för hans återhämtning och mående.

– Även att jag engagerade mig i en förening har hjälpt mig, jag har kommit igång och träffat andra människor, varit aktiv i samhället och stöttat andra.

Han kommer från ett land där det är tabu att prata om psykisk ohälsa och har därför svårt att prata om sitt mående med familj, nära vänner och kollegor. Men han understryker att psykisk ohälsa är en sjukdom som alla andra sjukdomar, och att det är viktigt att förmedla. Han menar att vi behöver lita på varandra och dela våra personliga berättelser.

Mohammad tycker att samhällets syn på psykisk ohälsa och suicid har blivit lite bättre under de senaste åren, men att det finns mer att göra.

– Jag tror att vården behöver mer kunskap om hur de kan identifiera psykisk ohälsa hos migranter och anpassa bemötandet. Att förmedla hopp till nyanlända som mår dåligt är viktigt, att det går att få bra hjälp.

Hillevi Busch, du ansvarade för den befolkningsundersökning om stigmatisering vid psykisk ohälsa och suicid som Folkhälsomyndigheten gjorde 2021 och 2024. Berätta!

– Vi gjorde undersökningarna som en del av vårt regeringsuppdrag för att vi ville veta hur befolkningen ser på personer med psykisk ohälsa i dag. Sedan ville vi också ta reda på om vi kan följa stigmatisering över tid, till exempel genom att lägga till frågor i vår nationella folkhälsoenkät.

Var det något som förvånade dig i arbetet?

– Jag var lite oförberedd på svårigheterna med att mäta stigmatisering, faktiskt. Vi hittade flera hundra olika frågeformulär som har använts runt om i världen och hade först tänkt välja ett av dem. Men i alla dessa enkäter framställdes människor med psykisk ohälsa så negativt, ja nästan nedvärderande ibland. Visst, stigmatisering handlar om negativa attityder och då måste man såklart fråga om det. Men risken är ju då att vi bara får negativa svar och dessutom att vi förstärker de fördomar som redan finns. Och det var något som vi inte ville bidra till.

Hur löste ni det?

– Vi tog fram egna frågor tillsammans med vår enkätspecialist, och testade dem i intervjuer för att bli säkra på att de inte upplevdes som kränkande. Och i stället för att ställa negativa frågor använde vi mer neutrala frågor med både positiva och negativa svarsalternativ på en skala.

Finns det andra utmaningar med att mäta stigmatisering?

– Det är överlag svårt att mäta attityder, eftersom människor ofta anpassar sina svar efter vad som är socialt accepterat i stället för att säga vad de egentligen tycker. Och beteenden – som också ingår i stigmatisering – är ännu svårare att mäta. Sådana frågor blir ofta väldigt hypotetiska, till exempel om man kan tänka sig att arbeta eller bo granne med någon som har psykisk ohälsa.

Varför är det viktigt att följa upp området?

– För att förstå hur attityderna till psykisk ohälsa ser ut, och hur de kan förändras. Vi vet att många undviker att söka stöd och hjälp för de är oroliga för hur de ska bli bemötta och vad andra ska tänka om dem. Vi måste alltså minska stigmatiseringen så att fler vågar berätta hur de mår.

I den här delen beskriver vi hur befolkningen i Sverige ser på psykisk ohälsa och suicid i dag, hur nyhetsrapporteringen om psykisk ohälsa förändrats under de senaste 20 åren, och vilka konsekvenser stigmatisering av personer med psykisk ohälsa kan få.

Foto: Jörgen Wiklund/Scandinav Bildbyrå

För att förstå mer om hur allmänheten ser på personer med psykisk ohälsa har Folkhälsomyndigheten kartlagt kunskaper och attityder i befolkningen 18–84 år. Resultatet visade att många är positiva, men att det också finns negativa attityder. Enkätundersökningen Synen på psykisk ohälsa och suicid har genomförts 2021 och 2024. Här presenterar vi några av resultaten.

Jämfört med 2021 är det fler som tycker att personer med psykisk ohälsa är ”vanliga” och färre som tycker att de är ”konstiga”. Det kan hänga ihop med ökad erfarenhet. Drygt fyra av tio i befolkningen svarar att de själva har haft psykisk ohälsa, och tre av tio har indirekt erfarenhet genom en familjemedlem, släkting eller vän. Det är fler än 2021.

Enkätdeltagarna fick ange hur de tror att personer med psykisk ohälsa är, utifrån en lista med egenskaper (figur 1). Resultatet varierar mycket. Majoriteten förknippar gruppen med positiva eller neutrala egenskaper, men 4 till 55 procent tar upp negativa egenskaper. Lägst är andelen för ”ointelligent” och högst för ”oförutsägbar”.

Figur 1. Svar på frågan ”Hur är en person med psykisk ohälsa?” utifrån olika egenskaper, 2024. Staplar i samma färg motsvarar ett ordpar, till exempel ”vanlig–konstig”.

Fler män än kvinnor svarar att personer med psykisk ohälsa har negativa egenskaper. Bland de äldsta finns också dubbelt så stor andel som svarar att personer med psykisk ohälsa är ”egoistiska” (30 procent), jämfört med de yngsta (15 procent), och att de är ”konstiga” (22 respektive 11 procent). Personer med egen erfarenhet ger överlag mer positiva svar än andra.

De allra flesta tror att personer med psykisk ohälsa har sämre livsmöjligheter än andra. Cirka 80 procent antar att det är svårare att göra karriär och att få anställning. Många tror också att psykisk ohälsa blir ett hinder för att skaffa vänner, utbilda sig och bilda familj (65–71 procent). Personer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa har generellt en mer negativ syn på livsmöjligheterna, vilket kan bero på deras egna upplevelser snarare än på attityder.

Män tror också i högre grad än kvinnor att psykisk ohälsa försvårar, och när det gäller utbildning är skillnaden stor mellan de yngsta och de äldsta (81 respektive 61 procent). Vi ser ingen förändring sedan 2021.

Ungefär var tredje tror att personer med drogberoende och alkoholberoende själva har orsakat problemet. Andelarna är lite lägre för stressrelaterad ohälsa, ångest, depression och självmordstankar. Även 2021 var det flest som trodde att beroendetillstånd är självorsakade.

Män tror i högre grad än kvinnor att personer med psykisk ohälsa själva orsakar sina besvär: 14–39 procent jämfört med 7–29 procent (figur 2). De lägsta andelarna rör hallucinationer och de högsta alkohol- och drogberoende.

Figur 2. Andel män och kvinnor som tror att olika psykiatriska tillstånd och symtom är självorsakade, 2024.

De flesta tror att man kan återhämta sig.

Majoriteten tror att det är möjligt att återhämta sig från symtomen och tillstånden i figuren ovan, och få en fungerande vardag. Andelen är högst för alkoholberoende (73 procent) och lägst för hallucinationer (41 procent).

Kvinnor tror oftare än män på återhämtning, men skillnaden mellan könen är ganska liten. De yngsta deltagarna tror också mer på återhämtning än de äldre, liksom de med egen erfarenhet av psykisk ohälsa.

Tre av fyra deltagare (74 procent) instämmer i att självmord kan förebyggas. Andelen är lite högre bland kvinnor än män, men klart högre bland de yngsta än de äldsta (88 respektive 64 procent).

För 44 procent skulle det kännas svårt att berätta för någon om sin psykiska ohälsa, med en högre andel bland män än kvinnor. Bland dem under 30 år är andelen högst (60 procent), samtidigt som egen erfarenhet av psykisk ohälsa är vanligast i den åldersgruppen. Andelarna har minskat sedan 2021.

Trots svårigheten tycker mer än hälften (53 procent) att det skulle kännas meningsfullt att berätta för någon. Andelen är lite högre bland kvinnor än män.

Thomas Järnankar. Foto: Privat.

När Thomas var som sjukast i bipolär typ 2 försökte alla i omgivningen förstå vad som var fel och vad som kunde få honom att må bättre. Men Thomas hade svårt att sätta ord på sitt mående och drog sig undan, vilket ledde till att han kände sig ännu mer annorlunda och mådde ännu sämre. Det gick så långt att Thomas försökte avsluta sitt liv.

I början av sitt tillfrisknande kunde Thomas ibland märka att människor blev osäkra och avvaktande, men att det blev bättre när han började prata om sitt mående.

– Jag har känt mig förstådd och väl bemött från det att jag kunde sätta ord på och berätta om hur allt egentligen var.

Men han poängterar att man inte bara kan fokusera på det tunga och jobbiga. Det är lika viktigt att prata om hur människor kan få och upprätthålla en god psykisk hälsa. Thomas ”mindset” är att han vill bli så frisk som det bara går, och det gör han bland annat genom att skapa rutiner och få balans mellan olika saker i tillvaron.

Thomas menar att olika samhällsaktörer behöver sprida kunskap om psykisk ohälsa för att minska stigmat, och inte bara i olika kampanjer utan jämnare under året.

– Jag tror på att skapa kontinuitet. Som jag ser det nu, generellt, så är det ju kanske främst under hösten som de här frågorna lyfts fram (vilket i sig är bra). Men psykisk ohälsa och suicid pågår hela tiden. Varje dag, året om.

Det finns negativa attityder till personer med ångestsyndrom, enligt både svenska och internationella studier. Särskilt vanlig är föreställningen att ångesten är orsakad av personen själv, och att det rör sig om en personlig egenskap snarare än ett psykiatriskt tillstånd. Många tror också att det räcker med att ”rycka upp sig” för att komma över sina problem.

Foto: Johnér Bildbyrå

Ångestsyndrom är ett av de vanligaste psykiatriska tillstånden i Sverige, särskilt bland unga. Det kännetecknas av en överväldigande, svårkontrollerad och ofta återkommande ångest, och obehaget gör att många undviker situationer som kan utlösa ångesten. Personer med ångestsyndrom kan därför ha svårt att klara av arbetslivet, skolan och sociala relationer.

En systematisk litteraturöversikt visar att det förekommer negativa attityder till personer som har ångestsyndrom. Särskilt vanlig var föreställningen om ångestsyndrom som en personlig egenskap snarare än ett psykiatriskt tillstånd, och att man kan komma över sina problem genom att ta sig samman. Denna uppfattning var särskilt vanlig för social ångest. Översikten visade även på könsskillnader i attityder till ångestsyndrom, där kvinnor generellt var mer positiva än män. Kunskap om liksom erfarenhet av egen eller andras psykiska ohälsa var också relaterat till mer positiva attityder

Vidare visade översikten att självstigmatisering vid ångestsyndrom är sammankopplat med tillståndets allvarlighetsgrad. Ju fler symptom man rapporterade, desto vanligare var självstigmatisering. Samtidigt var självstigmatisering vid ångestsyndrom mindre vanligt än vid andra psykiatriska tillstånd, till exempel depression.

I Sverige är det ungefär 22–23 procent som tror att ångest är självorsakat, enligt enkätundersökningen ”Synen på psykisk ohälsa och suicid”. Många andra psykiatriska tillstånd anses också vara självorsakade, till exempel alkohol- och drogberoende (tre av tio svarande). Psykiatriska tillstånd bedöms alltså på olika sätt. Detta är en form av stigmatisering som kan ha stor inverkan på människor.

Personer med ångestsyndrom kan få god effekt av behandling, men på grund av stigmatiseringen är det många som inte vågar söka hjälp och berätta hur de mår. Det behövs därför mer kunskap om tillståndet, bland både allmänheten och till exempel personal inom hälso- och sjukvården.

Personer med psykisk ohälsa uppmärksammas allt mer i svenska nyhetsmedier, och skildras på ett allt mer positivt sätt. Medierna lyfter bland annat fram att psykisk ohälsa kan se ut på olika sätt, och att många med psykisk ohälsa har en fungerande vardag. Det kan ha bidragit till att allmänhetens syn på psykisk ohälsa blivit mer positiv.

Foto: Johnér Bildbyrå

För att få mer kunskap har Folkhälsomyndigheten låtit genomföra en analys av hur svenska nyhetsmedier har rapporterat om personer med psykisk ohälsa under de senaste 20 åren. Analysen bygger på drygt 8 000 unika artiklar i både tryckta och webbaserade medier. Vi ser bland annat att antalet nyhetsartiklar om personer med psykisk ohälsa har mer än fördubblats sedan 2004, från drygt 1 700 till drygt 3 500 artiklar per år.

Mediernas framställning av personer med psykisk ohälsa har också blivit mer positiv. I början av perioden innehöll 10 procent av artiklarna positiva beskrivningar, jämfört med nära 40 procent 2024. Sådana artiklar kan till exempel handla om att det är möjligt att tillfriskna och beskriva olika framgångshistorier. Forskning visar också att sådana artiklar kan göra att allmänheten får mer positiva attityder till personer med psykisk ohälsa. Dessutom kan medieberättelser om personer som sökt hjälp och tagit sig ur en suicidal kris bidra till färre suicidtankar bland personer med ökad risk för suicid. Detta kallas för Papageno-effekten.

Artiklar med negativ ton kan i stället leda till mer negativa attityder, till exempel sådana som tar upp kriminalitet, våld, brister i vården och personligt lidande. Denna typ av artiklar har halverats, från drygt 60 procent till 30 procent.

För 20 år sedan var det vanligare att personer med psykisk ohälsa blev omtalade i nyhetsartiklar (passiv roll) än att de själva uttalade sig i ämnet (aktiv roll). Numera har personer med psykisk ohälsa en aktiv roll i nära 60 procent av artiklarna. Det bidrar till en mer nyanserad bild av psykisk ohälsa eftersom de kan lyfta fram sina egna erfarenheter och styrkor, och berätta hur man kan tillfriskna.

Figur 3. Andel artiklar där personen med psykisk ohälsa har en aktiv kontra en passiv roll, 2004–2024.

Knappt hälften (43 procent) av nyhetsartiklarna tar upp specifika psykiska sjukdomar eller syndrom samt neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Andelen har varit ungefär densamma under hela perioden. Resten av artiklarna handlar mer generellt om stress eller nedstämdhet, eller om psykisk ohälsa och psykiska besvär. Samlingsbegreppet psykisk ohälsa förekommer numera i två tredjedelar av artiklarna, jämfört med bara en tiondel 2004.

För många är det svårt att prata om suicid, bland annat för att man är rädd för att säga fel saker. Men det finns också fördomar, exempelvis att den som försöker ta sitt liv är svag, egoistisk eller ute efter uppmärksamhet. Följden kan bli att vi undviker eller tar avstånd från personer med suicidproblematik och deras anhöriga, eller att de får ett sämre bemötande i vården. Självstigmatisering kan också göra att suicidala personer undviker att söka hjälp. Tystnaden och stigmatiseringen kan förvärra psykiatriska tillstånd och öka risken för suicidalitet och fullbordat suicid.

Några sakkunniga som Folkhälsomyndigheten tidigare intervjuat lyfter fram att vi måste prata mer om suicid i samhället, bland annat på arbetsplatser och i skolor:

– Vi måste erövra orden för att det ska vara mindre skrämmande att tala om suicid eller med någon som förlorat en närstående i suicid, säger Anna Karin Apelgren, som är psykiatrisamordnare i Region Skåne.

Susanne Tell är folkhälsovetare och tidigare Hjärnkollsambassadör:

– Många kan tycka att det är skrämmande med suicidtankar, stigmat blir ett sätt för dem att distansera sig från dessa obehagliga känslor.

Obehaget och tabustämpeln har bland annat koppling till religion, enligt Ullakarin Nyberg, som är läkare och suicidforskare:

– Självmord ansågs strida mot Guds vilja. Till exempel fick människor som tagit sitt liv inte begravas i vigd jord av en präst. Så är det inte längre, men för många är det ändå obegripligt att någon vill gå emot självbevarelsedriften. Och det man inte förstår är svårt att prata om.

Ullakarin menar att det också kan handla om dagens åtgärdsinriktade kultur, där den som frågar och får ett svar förväntas ge en lösning på problemet: – Eftersom orsakerna bakom en individs suicidalitet vanligen inte har någon enkel lösning avstår många från att fråga. Man vill inte ta på sig det ansvaret.

Arbetet mot stigmatisering av psykisk ohälsa skulle kunna leda till färre suicid om fler vågar söka vård och berätta om sina suicidtankar, enligt Susanne Tell. Den som bemöts med öppenhet och förståelse kan känna sig mindre ensam och utsatt, och suicidtankarna kan bli mindre plågsamma. I förlängningen kan antalet suicid minska.

Även Jenny Telander på Folkhälsomyndigheten tror att suicidtalen kan minska med en större öppenhet och acceptans för psykisk ohälsa i samhället:

– Vi kan arbeta för att göra det lättare för människor att prata om sina känslor, så att de inte riskerar att bli dömda utifrån förutfattade meningar om hur till exempel en suicidal person är. Hon understryker dock att det också måste finnas tillgång till behovsanpassade insatser för dem som faktiskt söker stöd och vård.

Gunne-Gerd Johansson. Foto: Privat.

Diagnosen bipolär sjukdom kom sent i livet. Gunne-Gerd var 68 år och hade under uppväxten fått lära sig att man inte pratar om psykisk ohälsa eller om läs- och skrivsvårigheter.

– Att prata om läs- och skrivsvårigheter är en generationsfråga. Jag blev klassad som efterbliven i skolan, men i dag tror jag att det är lättare att prata om det och få hjälp.

Som vuxen kämpade Gunne-Gerd med återkommande depressioner, varvat med intensiva arbetsperioder. Hon tog hjälp av alkohol för att tysta alla tankar som snurrade i huvudet. En dag halkade hon, slog i huvudet och ramlade ihop i en vattenpöl. En granne ringde polisen medan Gunne-Gerd önskade att hon slagit ihjäl sig.

– Jag minns det så väl, en polis kom fram till mig och sa ”Snälla, så här kan du inte ha det.”.

Det blev vändningen. Hon upplevde att polisen förstod och brydde sig om henne, och Gunne-Gerd började också förstå sig själv. Hon räknade ut att hon troligen var bipolär, fick kontakt med psykiatrin och slutade med alkohol.

– Mina barn har alltid varit det viktigaste för mig. Det är de som har hållit mig uppe. Jag har flera gånger känt att jag inte vill leva men att jag inte kan göra så mot dem.

Nu känner Gunne-Gerd att hennes berättelse har gjort det lättare för många äldre att prata om psykisk ohälsa.

I den här delen beskriver vi arbetet för att minska stigmatiseringen av personer med psykisk ohälsa. Vi ger exempel på hur man kan arbeta på olika nivåer, med olika målgrupper och inom olika arenor. Vi lyfter särskilt fram behovet av kunskap, arbetsplatsens roll och regionernas arbete mot stigmatisering. I detta avsnitt ger vi exempel på hur man kan arbeta på olika nivåer, till olika målgrupper och inom olika arenor för att minska stigmatisering av personer med psykisk ohälsa.

Foto: Astrakan Images/Scandinav Bildbyrå

Trots att kunskapen om psykisk hälsa ökar i samhället finns det fortfarande fördomar om psykisk ohälsa och suicid. Det kan leda till stigmatisering som gör att många låter bli att prata om sina erfarenheter av rädsla för sämre bemötande. Det går att förändra dels genom ökad kunskap och dels genom att våga utmana och ifrågasätta negativa attityder och fördomar.

Vi har alla en möjlighet att motverka fördomar och utsatthet. Det kan till exempel vara genom att prata mer om psykisk hälsa och berätta hur man mår. Då kanske fler känner att det är okej att våga öppna sig. Det finns förmodligen fler som har liknande känslor och erfarenheter. Ett annat sätt att motverka fördomar kan vara genom att fler får bättre kunskaper om psykisk hälsa.

Bristande kunskaper om psykisk hälsa kan bidra till att skapa och förstärka fördomar, negativa attityder och stigmatisering. Ökad kunskap och förståelse för psykisk hälsa och vad som påverkar den kan å andra sidan leda till positiva attityder och ett bättre bemötande av personer med psykisk ohälsa. Detta i sin tur bidrar till minskad stigmatisering.

Vår psykisk hälsa varierar under livet, och de allra flesta mår dåligt under någon period. Kunskap om olika psykiatriska tillstånd, psykiska besvär och känslor kan hjälpa oss att förhålla oss till de svårigheter och utmaningar vi och andra upplever. Ökade kunskaper kan motverka negativa attityder och hjälpa oss att bättre förstå oss själva och andras mående. Om vi vet vad psykisk hälsa och ohälsa är och förstår vad den påverkas av så är det lättare att relatera till andras situation och att se vad man kan göra för att må så bra som möjligt. Det kan också bli lättare att veta när man kan behöva söka hjälp och hur man kan stötta andra på ett bra sätt.

För att minska stigmatisering av personer med psykiatriska tillstånd behövs olika insatser, bland annat i arbetslivet. Eftersom förändringar tar tid behöver arbetet vara långsiktigt och ingå i det systematiska arbetsmiljöarbetet. En enskild insats räcker inte.

Foto: Johnér/Scandinav Bildbyrå

Många vuxna i arbetslivet har psykiska besvär som ängslan, oro, ångest och sömnsvårigheter, och förekomsten av psykiatriskt tillstånd bland befolkningen är cirka 15 procent. Men bara 2 procent är sjukskrivna för ett sådant tillstånd, så de allra flesta klarar av att arbeta.

Stigmatisering kan dock göra att personer med psykiatriska tillstånd, till exempel depression eller ångestsyndrom, inte deltar i arbetslivet på samma villkor som andra. Det kan till exempel vara svårare för dem att få anställning eller prata öppet om sitt tillstånd på arbetsplatsen. Rädsla för att bli stigmatiserad kan även hindra sjukskrivna från att gå tillbaka till jobbet.

Arbetsgivare har en viktig roll i att skapa en inkluderande och tillåtande arbetsmiljö, så att medarbetare kan vara öppna med hur de mår och be om hjälp ifall det behövs. Det gynnar hela arbetsplatsen, både arbetsgivare och medarbetare, genom sänkta kostnader för sjukskrivningar och produktionsbortfall, och bättre psykiskt mående och minskad självstigmatisering hos medarbetare. Arbetsgivare har också unika möjligheter att märka om en medarbetare har psykisk ohälsa och sätta in de åtgärder som behövs.

Ju mer kunskap arbetsgivare har om psykisk ohälsa och stigmatisering, desto större möjligheter har de att ge tidigt stöd, skapa inkluderande arbetsmiljöer och förebygga sjukskrivningar. En framgångsfaktor är att rikta utbildningar till både chefer och medarbetare för att öka kunskaperna om olika former av psykisk ohälsa. En annan är att involvera personer med egen erfarenhet av psykiatriska tillstånd, till exempel som ett inslag i utbildningarna. Forskning visar även att möten mellan personer med och personer utan sådan erfarenhet kan bidra till mer kunskap och mer positiva attityder och på sikt ett bättre bemötande. Personliga erfarenheter av psykisk ohälsa är också värdefulla i arbetsgivarens mer strategiska arbete för en bra psykosocial arbetsmiljö.

Elsa Hassel. Foto: Privat.

Elsa minns omgivningens blickar och beteende när hon hade anorexia. Ingen vågade prata om annat än ytliga saker och hon kände sig ofta ensam och missförstådd.

– Jag tyckte det var jobbigt att folk behandlade mig som jag var gjord av porslin.

Möjligheten till anpassningar under studietiden var viktig för att hon skulle kunna återhämta sig och må bra i vardagen.

– Jag träffade en läkare som lyssnade på mig, tog mina besvär på allvar och skrev ett intyg som gjorde att studierna kunde anpassas utifrån mina behov. Ångesten minskade kraftigt och jag kunde fokusera bättre på utbildningen. Det är jag än i dag väldigt tacksam för.

Elsa menar att mer kunskap om psykisk ohälsa i samhället kan bidra till att fler vågar prata öppet om sitt mående. Okunskap skapar fördomar, understryker hon.

– Själv står jag på antidepressiv medicinering och har många gånger fått höra att det kallas för ”lyckopiller” eller liknande, som att det vore dåligt att behöva ta denna typ av medicin. Det tycker jag är tråkigt att höra.

Personliga berättelser om psykisk ohälsa kan också hjälpa till att minska stigmatiseringen, tror Elsa. Alla behöver förstå att vem som helst kan drabbas.

Fyra regioner har i flera år arbetat för att minska stigmatiseringen inom psykisk ohälsa och suicid, med ekonomiskt stöd av Folkhälsomyndigheten. Flera av regionernas insatser handlar om att öka kunskapen bland både personal och allmänhet. Erfarenheterna visar att arbetet mot psykisk ohälsa och stigmatisering behöver vara genomtänkt och välstrukturerat, med en tydlig ansvarsfördelning.

Målet i Region Skåne var att minska stigmatiseringen kring suicidförsök och suicidtankar, inklusive självstigmatisering:

• Regionen har kompletterat webbutbildningen SPiSS (Suicidprevention i svenskt samhälle) med en kursmodul om minskad stigmatisering av personer med psykisk ohälsa och suicid. Den riktar sig till personal och omfattar reflekterande samtal om ens egna och andras attityder och beteenden.
• Regionen har utvärderat behandlingsmetoden ASSIP (Attempted Suicide Short Intervention Program). ASSIP riktar sig till individer som gjort suicidförsök och ska bland annat hjälpa dem att utveckla strategier för att förebygga framtida försök. Målet är att minska självstigmatiseringen, stärka individens sociala nätverk och höja livskvaliteten.

Region Jämtland Härjedalen fokuserade på att minska stigmatisering och diskriminering kopplat till psykisk ohälsa och suicid. Utvecklingsarbetet omfattade tre typer av insatser:

• Befolkningsinriktade insatser, exempelvis information till migranter och flyktningar för att öka kunskapen om psykisk ohälsa och stigmatisering. Regionen har bland annat anlitat hälsoguider med kulturkompetens.
• Verksamhetsutvecklande insatser, exempelvis checklistan ”Våga fråga om självmordstankar och veta vad jag gör med svaret” för legitimerad personal inom somatisk vård och primärvård. För chefer finns också ”Rutin vid suicidtankar och suicidhot”.
• Kunskapshöjande insatser, exempelvis utbildningar om stigmatisering, psykisk hälsa och suicidprevention. Exempel på utbildningar är Akut omhändertagande självmordsnära person (AOSP - Allmänhet och Blåljus), Det vi inte ser – om bemötande av personer med psykisk ohälsa i hälso- och sjukvården, och Psyk E bas-suicid.

Målet i Region Västmanland var att alla som möter barn och unga samt äldre ska känna sig bekväma med att fråga och prata om psykisk hälsa. Regionen har bland annat

• arbetat för att få in stigmafrågan i länsövergripande planer som rör psykisk hälsa och suicidprevention
• tagit fram kunskapsstöd om hur man kan främja psykisk hälsa, förebygga psykisk ohälsa, arbeta suicidpreventivt och minska stigmatisering samt hjälpa personer till vidare vård
• riktat kunskapshöjande insatser till idrottsföreningar, i samverkan med RF-SISU, till exempel affischer och föreläsningar om idrott och psykisk hälsa.

Region Värmland satsade på att öka kunskapen om stigmatisering inom psykisk ohälsa och suicid, bland annat:

• Utbildningspaketet ”Att minska stigma” riktas till all personal inom regionen och kommunerna. Det består bland annat av en inspirationsfilm och en e-utbildning.
• Fysiska informationskort om psykisk och fysisk livräddning har tagits fram i samarbete med Jägareförbundet Värmland, vars medlemmar i huvudsak är män. Målet är att fler män ska våga prata om psykisk ohälsa och vid behov söka vård. Korten finns på 1177 och kan även användas av exempelvis föreningar, privatpersoner eller kollegor på arbetsplatser.

Här kommer några tips på hur en organisation kan arbeta med att minska stigmatisering inom psykisk ohälsa och suicid. Tipsen gäller för både större och mindre insatser, och bygger på regionernas erfarenheter, på erfarenheter från andra liknande arbeten och på forskning.

Foto: Maskot/Johnér Bildbyrå

Inventera och beskriv regionens behov och problem när det gäller stigmatisering kring psykisk ohälsa och suicid. Använd exempelvis regional statistik och data som visar på hälsoproblem, eller inled nya dialoger och gör enkätundersökningar för att få synpunkter från verksamheter inom regionen och kommunerna, men även från allmänheten och aktörer i civilsamhället.

I Region Jämtland Härjedalen kopplades exempelvis höga suicidtal till ett behov av att minska stigmatiseringen så att fler söker hjälp i tid.

Identifiera vilka insatser som kan tillgodose regionens behov. Utgå från insatser som överensstämmer med regionens mål och handlingsplaner inom området, och se om det finns pågående insatser som kan kompletteras eller förstärkas för att möta behovet.

Välj om möjligt insatser som har vetenskapligt stöd, och kombinera olika typer av insatser som både ökar kunskaperna och främjar positiva attityder och beteenden gentemot personer med psykisk ohälsa. Rikta insatserna till olika målgrupper och olika delar av regionen, exempelvis personal inom den egna verksamheten eller allmänheten.

De fyra regionerna har länsövergripande planer inom psykisk hälsa och suicidprevention som grund. Region Jämtland Härjedalens utvecklingsarbete omfattade exempelvis både kunskapshöjande, befolkningsinriktade och verksamhetsutvecklande insatser.

Bestäm redan från start hur insatserna kan bli en del av regionens ordinarie verksamhet, så att de kan finnas kvar under lång tid. Att minska stigmatisering tar tid, och en enskild insats under en begränsad tid ger inte så stor effekt.

De fyra regionernas utvecklingsarbeten låg i linje med regionens prioriterade politiska mål och uppdrag inom området psykisk hälsa och suicid. Det ökar chansen för att insatserna ska bli långsiktiga.

Skapa en arbetsgrupp med tydligt ansvar och mandat att planera, genomföra och följa upp insatserna. Vid en bred satsning som involverar regionen, kommunerna och civilsamhället är det bra att utse en samordnare som håller ihop arbetet och driver det framåt. Samordnaren bör även se till att arbetet synkroniseras med andra satsningar inom psykisk hälsa och suicidprevention.

Ta fram en genomförandeplan som ger struktur för arbetet och stöd till de som genomför insatserna. Planen ska beskriva vem som gör vad, och när. Erbjud konkret stöd som handledning, tekniskt stöd och utbildning i att genomföra insatsen eller anpassa den efter lokala förutsättningar.

Samverka och arbeta tillsammans med olika aktörer i samhället så att ni kan dra nytta av varandras erfarenheter, kunskap och arenor. Samverkan ger kraft i arbetet mot stigmatisering och kan leda till nya innovativa insatser. Exempel på aktörer är kommuner och brukar-, anhörig- och patientföreningar.

Involvera personer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa i arbetet med att planera, genomföra och följa upp insatserna. Det ger värdefull kunskap om målgruppernas problem och behov, och gör det lättare att välja relevanta insatser.

Region Värmland hade till exempel representanter för NSPH Värmland med i både den strategiska styrgruppen och den operativa arbetsgruppen för utvecklingsarbetet.

Sprid information om insatserna så att målgrupperna vet att de finns. Ta hjälp av aktörer som ni redan samverkar med, inklusive brukar-, anhörig- och patientföreningar. Bestäm även vilka kanaler, både interna och externa, som kan användas för detta, till exempel intranätet, sociala medier och konferenser. Knyt gärna en kommunikatör till spridningsarbetet för att få hjälp med att formulera budskap och målgruppsanpassa kommunikationen.

Ett exempel är Värmlands e-utbildning ”Att minska stigma” som finns på regionens utbildningsplattform men även på vårdgivarwebben, som är en gemensam plattform med information till regionens medarbetare och samarbetspartner.

Sätt upp mål som kan följas upp, till exempel att fler chefer ska vara positiva till att anställa personer med psykisk ohälsa. Följ upp och utvärdera insatserna för att se om de haft önskad effekt. Samla och dokumentera även lärdomarna från arbetet. Vad har funkat bra? Har det framkommit några svagheter som kan och bör åtgärdas? Utvärdera också om arbetet blivit en del av ordinarie verksamhet. Se till att återkoppla resultat från uppföljning och utvärdering till alla involverade, till exempel de som genomfört insatserna. Samverka gärna med någon som är sakkunnig inom uppföljning och utvärdering.

Region Skåne samverkade med forskare vid Lunds universitet för att stärka sina uppföljningar och utvärderingar.

Många myndigheter och organisationer har uppdrag och verksamheter som bidrar till att minska stigmatiseringen kring psykisk ohälsa och suicid. Här har vi bett några av dem att själva beskriva sitt arbete.

SuicideZero arbetar sedan 2013 för att minska självmorden. Allt vårt arbete syftar till att bryta tabun, och minska rädsla och stigmatisering kring självmord. Det gör vi genom att lyfta frågan i medier, identifiera samhällsbrister och påverka beslutsfattare men framför allt genom att sprida kunskap och utbilda allmänheten. Alla våra utbildningar – oavsett om de är för professionen eller den breda allmänheten – handlar om vikten av att våga fråga om självmordstankar. Vi har flera utbildningar som går ut på att hjälpa vuxna ta de livsviktiga samtalen med barn och unga runt omkring sig. Om vi tidigt lär barn att sätta ord på svåra känslor, prata om sitt mående och våga berätta om självmordstankar så bidrar det till en framtid där stigmatisering kring självmord minskar.

Nationell Samverkan för Psykisk Hälsa (NSPH) och Riksförbundet Hjärnkoll arbetar för att minska stigmatisering kring psykisk ohälsa och suicid. Inom NSPH driver vi intressepolitiskt arbete med fokus på att stärka brukarnas inflytande och säkerställa att myndigheter, regioner och kommuner har resurssatta och långsiktiga handlingsplaner inom området. Hjärnkoll bedriver ett antistigmaarbete genom ambassadörer med egen erfarenhet av psykisk ohälsa, som föreläser i skolor, i vårdverksamheter och på arbetsplatser. Genom personliga berättelser ökar vi kunskapen och förståelsen vilket bidrar till att minska negativa attityder – en metod som visat sig vara effektiv i arbetet mot stigmatisering. Hjärnkoll utvecklar också särskilda insatser för att nå fler, bland annat samtalsgrupper för äldre och koncept som är anpassade för unga i skolor.

Foto: Johnér/Scandinav Bildbyrå

Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF) arbetar för att stärka ungas rättigheter och stödja civilsamhället. Stigmatisering kan kopplas till vårt arbete på flera sätt, särskilt frågor om ungas utsatthet, diskriminering och delaktighet. Sociala normer och fördomar kan begränsa ungas möjligheter i samhället, särskilt unga som exempelvis lever i socioekonomisk utsatthet, har en funktionsnedsättning eller befinner sig i en situation utan arbete eller studier. Dessa grupper kan mötas av negativa attityder som påverkar deras tillgång till utbildning, arbete och fritid. Även organisationer i civilsamhället kan möta motstånd när de arbetar med frågor som exempelvis rör psykisk ohälsa eller rättigheter. För att bryta dessa mönster sprider vi kunskap, stödjer ideella aktörer och fördelar statsbidrag. Genom ekonomiskt stöd och kunskapsspridning försöker vi minska stigmatisering och skapa en mer inkluderande samhällsstruktur där fler känner sig delaktiga och hörda.

Socialstyrelsen är en kunskapsmyndighet för vård och omsorg. Vi belyser hur negativa föreställningar om personer med psykisk funktionsnedsättning påverkar den vård och omsorg som de får, till exempel när det gäller bemötande och delaktighet. Vi lyfter även hur självstigmatisering kan minska personernas tilltro till sin egen förmåga vilket hindrar återhämtning och kan göra att de inte söker hjälp om de blir sämre eller återinsjuknar. Vi arbetar för ett förhållningssätt i vård och omsorg som utgår att återhämtning är möjlig, även vid svåra tillstånd, och som stärker personens resurser samt värdesätter personens kunskap högre än idag. Den egna erfarenheten av psykisk funktionsnedsättning är representerad på olika sätt i vårt arbete. På kunskapsguiden.se har vi samlat material som ger en nyanserad bild av personer med psykisk funktionsnedsättning och deras möjlighet till återhämtning samt material om effektiva metoder och arbetssätt.

Foto: Maskot Bildbyrå

Citera gärna Folkhälsomyndighetens texter, men glöm inte att uppge källan. Bilder, fotografier och illustrationer är skyddade av upphovsrätten. Det innebär att du måste ha upphovspersonens tillstånd att använda dem.

Personerna på bild har inget med ämnet att göra.