Regler om rökfria miljöer infördes första gången i svensk rätt genom tobakslagen (1993:581). Reglerna avsåg från början enbart inomhusmiljöer, såsom offentliga lokaler. Genom en lagändring 1994 utökades reglerna till att också omfatta skolgårdar och motsvarande områden utomhus vid förskolor och fritidshem.

Med lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter infördes flera ytterligare rökfria utomhusmiljöer. Bland annat infördes rökförbud på utomhusplatser i kollektivtrafiken och vid entréer till lokaler som allmänheten har tillträde till. Ett uttalat syfte med dem var bland annat att öka tillgängligheten till allmänna platser för personer som inte vill eller bör utsättas för tobaksrök på grund av allergi eller liknande och att göra rökningen mindre synlig i samhället – och därmed att avnormalisera rökningen.

Folkhälsomyndigheten gjorde år 2023 en uppföljning av de nya rökfria utomhusmiljöerna avseende perioden 2019–2022.

Av uppföljningen framgick att efterlevnaden av de rökfria utomhusmiljöerna inte i alla delar var så god som man kunde önska sig. Det finns ingen entydig förklaring till det. Men en viktig omständighet kan antas vara bristande kunskap, om både de rökfria miljöerna i sig och hur de är tänkta att upprätthållas i praktiken.

Folkhälsomyndigheten bedömer att fler och samordnade insatser behövs för att förbättra efterlevnaden av rökförbudet utomhus, särskilt i anslutning till kollektivtrafiken och vid offentliga entréer. Tillsynsmyndigheter och de ansvariga för rökförbudet kan på olika sätt bidra med insatser. Att ta fram denna vägledning är en del i arbetet.

I samband med att lagen om tobak och liknande produkter började gälla år 2019 gjordes olika informations- och vägledningsinsatser om de rökfria utomhusmiljöerna av bland andra Folkhälsomyndigheten. Med denna vägledning vill vi belysa och konkretisera området ytterligare, genom bland annat användning av domstolsavgöranden och exempel på svar som Folkhälsomyndigheten har gett på inkomna frågor.

Vägledningen är ett komplement till lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter och vänder sig i första hand till kommunala tillsynshandläggare. Förhoppningsvis kan den läsas med behållning även av andra, såsom de som är ansvariga för att upprätthålla de rökfria utomhusmiljöerna.

I vägledningen går vi igenom de rökfria utomhusmiljöerna en och en, med fasta rubriker. Under rubriken Ställningstaganden ger vi exempel på frågor om den aktuella miljön som besvarats av Folkhälsomyndigheten och, i vissa fall, av domstol. De domstolsavgöranden som används är (i brist på överrättsdomar) från lägsta instans, det vill säga förvaltningsrätten. Förvaltningsrättsdomar anses normalt inte ha något egentligt prejudikatvärde. De bör därför mest ses som exempel på hur man kan resonera i en uppkommen situation och inte som ett vägledande uttryck för gällande rätt. Detsamma gäller för Folkhälsomyndighetens svar på inkomna frågor.

LTLP – Lagen (2018:2088) om tobak och liknande produkter

TL – Tobakslag (1993:581) [numera upphävd]

Följande rökfria utomhusmiljöer omfattas av vägledningen:

• Entréer till lokaler och andra utrymmen som allmänheten har tillträde till.
• Utomhusområden som är avsedda att användas av den som reser med färdmedel i inrikes kollektivtrafik.
• Uteserveringar.
• Inhägnade platser utomhus huvudsakligen avsedda för idrottsutövning.
• Lekplatser som allmänheten har tillträde till.

Utöver dessa utomhusmiljöer är det även rökförbud på skolgårdar och motsvarande områden utomhus vid förskolor och fritidshem.

Folkhälsomyndigheten har tagit fram en särskild vägledning för tillsyn av de miljöerna: Vägledning för kommunens tillsyn av rökförbud på skolgårdar och motsvarande områden utomhus vid förskolor.

Rökförbudet i lagen om tobak och liknande produkter omfattar både tobaksvaror och tobaksliknande produkter, exempelvis e-cigaretter. Alla produkter innehåller inte tobak och förbränns inte när de används, men användningen jämställs ändå med rökning vid tillämpning av reglerna om rökfria miljöer.

Rökförbudet avser alltså följande:

1. rökning av tobak
2. inhalering efter förångning eller annan upphettning av tobak
3. användning av elektroniska cigaretter
4. rökning av örtprodukter för rökning
5. användning av andra produkter som till användningssättet motsvarar rökning men som inte innehåller tobak.

Rökförbudet tillämpas inte på produkter för rökning som är klassificerade som narkotika enligt narkotikastrafflagen, hälsofarliga varor enligt lagen om förbud mot vissa hälsofarliga varor, eller medicintekniska produkter som omfattas av läkemedelslagen eller lagen om medicintekniska produkter. Användning av sådana varor ska enligt 1 kap. 4 § LTLP i stället hanteras enligt förbuden i de lagarna (1).

För att rökförbudet ska gälla förutsätts att allmänheten har tillträde till platserna. I miljöer som endast är tillgängliga för en begränsad krets av personer råder inget rökförbud.

I vissa rökfria inomhusmiljöer är det möjligt att göra avvikelser från rökförbudet, till exempel genom att inrätta separata rökrum i restauranger och på andra serveringsställen.

För rökfria utomhusmiljöer finns inga sådana möjligheter till avvikelser. Det är alltså inte tillåtet att exempelvis ha särskilda rökområden på uteserveringar eller busstorg (2 s. 92).

Rökförbudet är inte begränsade till vissa klockslag. Generellt kan man alltså säga att rökförbudet alltid gäller. Folkhälsomyndigheten bedömer dock att detta inte innebär att den som är ansvarig för rökförbudet måste ha personal som upprätthåller rökförbudet när det inte pågår någon verksamhet på den rökfria platsen.

Rökförbudet syftar till att vara geografiskt begränsat. På platser med tydlig geografisk avgränsning, exempelvis inhägnade idrottsanläggningar utomhus, gäller rökförbudet enbart inom det avgränsade området.

Om det inte finns någon tydlig avgränsning med staket eller liknande måste det avgöras från fall till fall var gränserna för rökförbudet går geografiskt. Detta aktualiseras vid entréer men kan också bli aktuellt vid andra områden utan tydlig avgränsning med staket eller liknande, såsom utomhusområden i kollektivtrafiken, uteserveringar och lekplatser. När man bedömer rökförbudets räckvidd ska man i sådana fall ta hänsyn till syftena med bestämmelserna, som är i huvudsak följande:

• Att öka tillgängligheten till allmänna platser för personer som inte vill eller bör utsättas för tobaksrök på grund av allergi eller liknande. Det innebär exempelvis att det rökfria området vid entrén till en butik måste vara så stort att man kan gå in i och ut ur butiken utan att utsättas för rök på vägen. Vidare att man ska kunna stå i kö in till en lokal utan att utsättas för rök.
• Att göra rökningen mindre synlig i samhället och därmed avnormalisera den. Denna aspekt är extra viktig i förhållande till barn och ungdomar (2 s. 90).

Utanför det avgränsade rökfria området är det inte förbjudet att röka. Det är alltså inte aktuellt i Sverige med några ”buffertzoner”. Det vill säga ett på förhand bestämt avstånd (exempelvis 10 meter) mellan en rökfri miljö och hur nära den man får stå och röka, vilket förekommer i en del andra länder. Det betyder att man i vissa miljöer riskerar att utsättas för rök om någon röker utanför avgränsningen.

Ett hänsynsavstånd till den rökfria miljön kan skapas genom att hänvisa rökare till en plats en bit utanför den rökfria miljön. Någon allmän skyldighet att göra det finns dock inte (2 s. 100).

Det är inget straff (exempelvis böter eller fängelse) kopplat till reglerna om rökfria utomhusmiljöer enligt lagen. Det är alltså inte straffbart att röka i ett område med rökförbud. Inte heller den som är ansvarig för rökförbudet kan få något straff om denne inte gör tillräckligt för att se till så att ett förbud följs (2 s. 99).

Kommunen kan dock besluta om administrativa åtgärder såsom förelägganden och förbud, med eller utan vite, mot den som är ansvarig för rökförbudet.

Kommunen får inte ta ut någon avgift för att finansiera tillsynen av de rökfria miljöerna enligt LTLP.

Det är den som äger eller på annan grund disponerar ett utomhusområde som är ansvarig för att upprätthålla rökförbudet inom området.

Ansvaret innefattar att

• tydligt skylta om rökförbudet
• åtgärda sådant som kan vilseleda om rökförbudet
• vid behov ingripa med information och tillsägelser
• avvisa den som röker där det råder rökförbud.

Ur ett tillsynsperspektiv är det viktigt att identifiera vem som är ansvarig för att upprätthålla rökförbudet, eftersom det är denne som kommunen ska ha kontakt med i sitt tillsynsärende och rikta eventuella sanktioner mot.

Uttryckt i allmänna ordalag ligger ansvaret för att upprätthålla rökförbudet på ”den som har praktiska möjligheter att ta detta ansvar”. Den som äger eller disponerar en lokal eller ett utrymme där det råder rökförbud befinner sig ofta själv där eller har anställda på plats, och har därmed också möjlighet att direkt ingripa om någon överträder rökförbudet (2 s. 98–99).

I regel är det därför naturligt att vända sig mot verksamhetsutövaren. I fall där det anses mer lämpligt är det även möjligt att vända sig mot fastighetsägaren. Det kan vara exempelvis om verksamhetsutövaren är svår att få tag på.

Vid vissa entréer är ägaren eller den som på annat sätt råder över en byggnad utpekad direkt i lagen som ansvarig. Se vidare om entréer nedan.

Den som äger eller på annan grund disponerar ett utomhusområde ska enligt 2 kap. 9 § LTLP skylta om rökförbudet inom området (1).

När det gäller entréer till lokaler och utrymmen som allmänheten har tillträde till, kan det dock i vissa fall finnas ett ansvar att skylta om rökförbudet fastän man inte äger eller disponerar entréområdet. Så kan exempelvis vara fallet för en butiksägare som behöver skylta om rökförbudet på en trottoar eller annars en bit från entrén på mark som butiksägaren inte disponerar.

Skyltningen har enligt Folkhälsomyndigheten dubbla syften. Dels upplyser den om rökförbudet, dels utgör den ett stöd (något att hänvisa till) om man vill påpeka att någon överträder ett rökförbud.

Skyltningen ska enligt lagtexten vara tydlig. I övrigt finns det inga särskilda krav på den. Det är alltså möjligt för den ansvarige att själv utforma en skylt om rökförbudet om denne skulle vilja göra det.

Folkhälsomyndigheten bedömer att kravet på tydlighet innebär att skylten måste vara så stor att en genomsnittlig person inte kan undgå att lägga märke till den och dess budskap. För att göra det extra tydligt var rökförbudet gäller kan det också vara en idé att på skylten precisera vilket område som avses. Exempelvis ”Rökning är förbjuden utanför entrén”, ”Rökning är förbjuden inom hela lekplatsområdet”.

Att skylten tydligt ska informera om rökförbudet bör vidare innebära att det är just en förbudsskylt som ska sättas upp. Det räcker alltså inte med en skylt med ett svagare budskap (exempelvis ”Här röker vi inte”).

Ibland kan det behövas flera lämpligt placerade skyltar om rökförbudet för att uppfylla kravet på tydlighet. Så kan exempelvis vara fallet på en lekplats med ett vidsträckt område eller en uteservering med flera ingångar.

Det finns inget krav på att man ska avbilda de rökdon (exempelvis cigarett, pipa, e-cigarett) som omfattas av rökförbudet. I miljöer där annan form av rökning än tobaksrökning konstaterats vara vanlig – exempelvis användning av e-cigaretter – kan det dock vara bra att med bilder göra det tydligt att även sådan rökning omfattas av rökförbudet.

Det finns inte heller något krav på att det ska finnas kontaktuppgifter till den ansvarige på skylten. Men det är bra om det finns sådana uppgifter, utskrivna eller via en QR-kod, så att det går lätt att kontakta den ansvarige om rökförbudet överträds.

Inte bara skyltningen behöver vara tydlig om rökförbudet utan även den rökfria miljön som sådan – annars riskerar den ansvarige att sända ut motstridiga budskap. Att vara tydlig med rökförbudet i den rökfria miljön innebär bland annat att den ansvarige måste ta bort askkoppar eller markerade områden där rökning tidigare varit tillåten (2 s. 100).

Även i övrigt gäller det att vara vaksam på sådant som kan vilseleda om rökförbudet. Om det finns föremål inom det rökfria området som uppenbarligen används som askkoppar (exempelvis krukor eller papperskorgar) kan det vara lämpligt att märka dem med skyltar om rökförbudet, enligt Folkhälsomyndighetens bedömning.

Fimpar och tomma cigarettpaket som ligger slängda på marken kan också vilseleda om rökförbudet, om mängden eller utbredningen visar att de har samlats på marken under en längre tid. Folkhälsomyndigheten bedömer därför att det till den ansvariges skyldigheter även kan höra att avlägsna sådant skräp på marken (13).

Annat som kan vilseleda om rökförbudet är att personal som uppenbart hör till verksamheten – exempelvis en busschaufför, tågvärd eller entrévakt – står och röker i ett område där det är förbjudet att röka. Till den ansvariges skyldigheter bör därför även höra att vara tydlig med rökförbudet gentemot sin personal och vid behov påminna personalen om det, enligt Folkhälsomyndighetens bedömning.

Det förekommer att den ansvarige sätter upp eller avstår från att ta bort askkoppar i rökfria utomhusområden. Ofta sker det med hänvisning till att folk annars kommer att skräpa ner genom att kasta fimpar på marken eller i papperskorgarna, med risk för brand som följd. Eftersom askkopparna kan vilseleda om rökförbudet går sådana åtgärder tvärt emot intentionerna med lagstiftningen. Det kan därför inte accepteras enligt Folkhälsomyndighetens uppfattning.

En acceptabel åtgärd skulle kunna vara att hänvisa rökare till en plats utanför den rökfria miljön.

Den som är ansvarig för att upprätthålla rökförbudet ska enligt 6 kap. 9 § LTLP vid behov ingripa med information och tillsägelser om någon röker på en plats där det är förbjudet att röka (1).

I en rökfri miljö där den ansvarige inte befinner sig regelbundet, till exempel en busshållplats eller lekplats, kan tillsynsmyndigheten antagligen inte begära att denne på ett mer systematiskt sätt övervakar att rökförbudet upprätthålls. Om det genom påpekanden eller på annat sätt blir känt för den ansvarige att det förekommer återkommande överträdelser, kan tillsynsmyndigheten dock antagligen begära att denne övervakar rökförbudet mera aktivt även på sådana platser. Det skulle exempelvis kunna ske genom att den ansvarige under en period regelbundet håller platsen under extra uppsikt och vidtar de åtgärder som behövs för att rökförbudet ska efterlevas.

Om någon trots tillsägelse röker där rökning inte är tillåten, får den ansvarige avvisa rökaren. Med det menas att uppmana rökaren att lämna platsen.

Att fysiskt avlägsna någon från allmänna utomhusplatser är däremot något som bara poliser och ordningsvakter med förordnande av Polismyndigheten får göra (2 s. 101).

Det är kommunen som har tillsynsansvar för de rökfria miljöerna.

Det står inte i förarbetena hur tillsynen ska gå till, men regeringen säger i förarbetena att det bland annat ska ske genom inspektioner av miljöerna (3 s. 24). Det bör i allt väsentligt innebära att kommunen kontrollerar att den ansvarige har vidtagit de åtgärder som behövs för att upprätthålla rökförbudet, det vill säga

• tydligt skyltar om rökförbudet
• har åtgärdat sådant som kan vilseleda om rökförbudet
• ingriper med information och tillsägelser om någon överträder rökförbudet
• vid behov avvisar den som, trots tillsägelser, röker där det råder rökförbud.

Utöver att inspektera de rökfria miljöerna ska kommunen ge den ansvarige information och råd om vad som kan behöva göras för att upprätthålla rökförbudet.

Det bör understrykas att kommunen i egenskap av tillsynsmyndighet under inga förhållanden ansvarar för att upprätthålla rökförbudet i en rökfri miljö. Tillsynsmyndighetens uppgift är endast att kontrollera att den ansvarige uppfyller sin skyldighet att upprätthålla rökförbudet.

Det är inte föreskrivet i lag eller förarbeten när tillsyn ska göras eller om det ska göras med några bestämda intervall.

Det kan göras enligt en tillsynsplan men också på förekommen anledning, exempelvis efter att allmänheten har uppmärksammat kommunen på sina iakttagelser av rökning där det råder rökförbud.

I förarbetena till LTLP verkar regeringen tänka sig att kommunens tillsyn normalt kommer att aktualiseras just i den senare situationen, det vill säga när allmänheten har vänt sig till kommunen och klagat (2 s. 163–164). Tanken är i linje med uttalanden i tidigare förarbeten. Där tänker sig regeringen också att tillsynen endast kräver insatser i ett initialskede för att sedan bli ”självreglerande” genom att allmänheten säger ifrån när någon röker där det är förbjudet att röka (4 s. 48, 3 s. 25). Det framkommer inget som tyder på ett förändrat förhållningssätt till detta i förarbetena till LTLP.

Tillsynen kan i stort sett utföras på två olika sätt: Genom fysisk tillsyn och genom skrivbordstillsyn.

Den fysiska tillsynen innebär ett besök på platsen där den rökfria miljön finns. Den kan kompletteras med en skrivbordstillsyn (se nedan). Den fysiska tillsynen får enligt Folkhälsomyndigheten betraktas som den huvudsakliga tillsynsformen av rökfria miljöer.

En fysisk tillsyn kan vara oanmäld eller föranmäld, beroende på vad kommunen vill uppnå med tillsynen. Om kommunen vill att den ansvarige ska delta vid tillsynen blir det ofta nödvändigt att föranmäla den.

En tillsyn kan också göras i form av skrivbordstillsyn. Vid en sådan tillsyn kan kommunen skicka frågor om rökförbudet till den ansvarige, exempelvis om hur rökförbudet övervakas eller hur skyltningen är utformad, och denne uppmanas att svara och kanske bifoga några fotografier.

En skrivbordstillsyn kan inte göras istället för en fysisk tillsyn, för en skriftlig redogörelse kan knappast ersätta iakttagelserna vid en inspektion. Skrivbordstillsynen kan dock vara ett komplement eller ett sätt för kommunen att upprätthålla kontinuitet och egenkontroll enligt en tillsynsplan. En skrivbordstillsyn kan också vara ett sätt att följa upp en fysisk tillsyn.

Vid tillsynen är det lämpligt att utgå från ett tillsynsprotokoll med på förhand uppställda frågor och kontrollområden för att inte glömma någon viktig aspekt.

Folkhälsomyndigheten har tagit fram exempel på vad som kan tas med i tillsynsprotokollen för de olika rökförbuden och som kommunen kan utgå från vid sin tillsyn.

Folkhälsomyndigheten har också tagit fram informationsblad om de olika rökförbuden som kommunen kan dela ut och använda i kontakten med de ansvariga och andra berörda.

Utifrån de resultat som framkommit vid uppföljningen av tillsynen av de rökfria utomhusmiljöerna, konstaterar Folkhälsomyndigheten att förväntan på ”självreglerande rökförbud” inte har infriats i alla miljöer. Och det trots att reglerna har varit i bruk sedan år 2019 (12).

Det finns alltså en hel del som talar för att tiden inte är mogen för en hållning som bygger på att de rökfria utomhusmiljöerna normalt bara blir föremål för tillsyn om allmänheten vänder sig till kommunen och klagar. Ett sådant förhållningssätt kräver antagligen en bättre förankring (både kännedom och acceptans) av rökförbudet i samhället.

För att nå målet med självreglerande rökförbud krävs olika insatser. Dit hör informationsinsatser för att skapa en bättre kännedom om rökförbudet hos allmänheten, tydligare skyltning om rökförbudet och lättillgängliga sätt för allmänheten att förmedla sina iakttagelser om överträdelser av rökförbud (se vidare avsnittet Allmänhetens roll i upprätthållandet av rökförbud).

Även de ansvariga kan ha bristande kännedom om de rökfria miljöerna. Både i fråga om att de faktiskt har ett ansvar för rökförbudet och vad de förväntas göra för att upprätthålla det.

En period med regelbunden tillsyn av de rökfria miljöerna och information och råd från tillsynsmyndigheten (kommunen) till de ansvariga om vad som eventuellt behöver åtgärdas skulle kunna bidra till att ändra på det.

Det behöver inte med nödvändighet göras genom en fysisk tillsyn utan skulle även kunna ske genom att tillsynsmyndigheten går ut med en skriftlig förfrågan till de ansvariga om vad de gör för att upprätthålla ett rökförbud. Till förfrågan kan bifogas infobladet om den aktuella miljön, där den ansvariges skyldigheter finns kort beskrivna.

Kommunen får inte ta ut någon avgift för att finansiera tillsynen av rökfria miljöer enligt LTLP. Skälen till det anges vara dels att de rökfria miljöerna är så många att det skulle bli orimligt med en tillsynsavgift, dels att allmänheten förväntas bidra till att upprätthålla rökförbudet genom att reagera på överträdelser (3 s. 25).

Folkhälsomyndigheten bedömer att avsaknaden av möjligheter att finansiera verksamheten kan vara en delförklaring till att tillsynen av de rökfria miljöerna inte i alla delar görs så frekvent som det skulle behövas för en bättre regelefterlevnad.

Kommunen kan dock hålla nere kostnaderna och resursåtgången i övrigt för tillsynen av de rökfria miljöerna. Det kan bland annat ske genom olika former av samordning och genom att använda sig av skrivbordstillsyn där det är lämpligt.

Av förarbetena till LTLP och TL framgår att tillsynen av de rökfria miljöerna i hög grad förväntas vara en del av kommunens övriga tillsynsverksamhet.

Erfarenheter och kunskaper från livsmedels- och alkoholtillsynen bör enligt uttalanden i förarbetena så långt som möjligt tas till vara. Och själva tillsynen bör i stor utsträckning kunna integreras i den befintliga tillsynsverksamheten (3 s. 24–25). Exempelvis kan en tillsyn enligt LTLP samordnas med en tillsyn enligt miljöbalken och, i vissa fall, en tillsyn enligt alkohollagen (vilken man får ta ut avgift för).

Vissa rökfria miljöer kan också kontrolleras i samband med tillsyn av tillstånds- och anmälningspliktig försäljning av tobaks- och nikotinprodukter (vilken man också får ta ut avgift för).

Kollektivtrafiken i kommunen drivs i regel av samma huvudman och därför är ofta utformningen likartad av alla busshållplatser och andra områden i kollektivtrafiken. Det är därför tänkbart att en brist som finns på en plats i kollektivtrafiken kan finnas även på andra liknande områden. Det gäller exempelvis i fråga om skyltning och föremål som kan vilseleda om rökförbudet. Tillsynen av sådana områden lämpar sig därför väl för en större insats, där flera platser besöks under tillsynen. En sådan tillsyn kan med fördel vara föranmäld och gärna utföras med en representant för den ansvarige närvarande. Det blir då enklare för kommunen att förmedla information och råd om vad som eventuellt behöver göras för att upprätthålla rökförbudet. Dessutom etableras därigenom en kontakt för fortsatt dialog.

Även lekplatser kan lämpa sig för samordnad tillsyn av detta slag.

Avtalssamverkan innebär att två eller flera kommuner ingår avtal om att en kommun ska utföra någon av de andras uppgifter, helt eller delvis, och det regleras i 9 kap. 37 § kommunallagen (5). Exempelvis kan en anställd i en annan kommun få i uppdrag att göra tillsyn och besluta på kommunens vägnar i ett ärende eller en typ av ärenden. Sådan samverkan kan vara värdefull, inte minst för små kommuner, för att dels hålla nere kostnaderna, dels ge kommunen en större erfarenhetsbas.

Genom skrivbordstillsyn kan många frågor redas ut på distans. En skrivbordstillsyn kan också vara ett sätt att följa upp en fysisk tillsyn. Exempelvis kan ett påpekande vid en fysisk tillsyn om att sätta upp skyltar eller göra skyltarna tydligare återredovisas genom att den ansvarige skickar in bilder på åtgärderna till kommunen.

En skrivbordstillsyn kan alltså komplettera en fysisk tillsyn men inte ersätta den.

Resultatet av en skrivbordstillsyn kan även ge kommunen ett bra underlag för att planera tillsynsverksamheten och kommande tillsynsbesök och uppmuntra den ansvarige till att ta fram rutiner för att säkerställa ansvar och efterlevnad av lagens krav.

Genom tillsynen ska kommunen bedöma om den ansvarige sköter sina skyldigheter enligt reglerna om rökfria miljöer. Det vill säga att denne tydligt skyltar om rökförbudet, åtgärdar sådant som kan vilseleda om rökförbudet, ingriper med information och tillsägelser om någon överträder rökförbudet och avvisar den som röker där det råder rökförbud, trots tillsägelser.

Om det inte finns några anmärkningar kan ärendet avslutas utan vidare åtgärder. Det gäller också om tillsynen endast mynnar ut i förbättringsförslag.

Om det finns grunder för kritik är lagens utgångspunkt att bristerna ska rättas till självmant, det vill säga genom frivillig rättelse.

Kommunen kan dock ge förelägganden och förbud om

• bristerna inte rättas till genom frivillig rättelse
• det är uppenbart att de inte kommer att rättas till
• det är brådskande (2 s. 99).

Sanktioner är en viktig del av en effektiv tillsyn, när de behövs. Det är alltså ett påtryckningsmedel som tillsynsmyndigheten bör använda när det finns anledning till det. Nedan ges några tips om förelägganden och förbud.

Förelägganden och förbud får kombineras med vite, och de kan användas i samband med både fysisk tillsyn och skrivbordstillsyn. Föreläggandet eller förbudet ska i allmänhet riktas mot huvudmannen för verksamheten, det vill säga den som har möjlighet att vidta åtgärder. Ett vite får inte föreläggas, om adressaten kan antas sakna faktisk eller rättslig möjlighet att följa föreläggandet (2 s. 99).

Om man vill att en företeelse ska upphöra är det lämpligast med ett förbud. Exempel: NN förbjuder XX att använda Y-området som rökruta eftersom det hör till uteserveringens serveringsyta.

Ett föreläggande är lämpligare om man i stället behöver kräva en aktiv, praktisk och konkret åtgärd av mottagaren.

Exempel: NN förelägger XX att avlägsna alla askkoppar i entréområdet till stadsbiblioteket. [Inom viss tid, eventuellt vite]

Det är viktigt att kommunen tydligt uttrycker vilka åtgärder den ansvarige ska vidta, och hur snart det ska ske. Enligt Högsta förvaltningsdomstolen ska ett föreläggande eller förbud gälla en klart definierad prestation eller underlåtenhet (10). Kommunen kan alltså inte begära att den ansvarige exempelvis ska ”se till att ingen rökning förekommer på lekplatsen” utan måste enligt bland annat kammarrätten i Göteborg vara mer precis än så när den ställer krav genom förelägganden och förbud (11).

Den begärda åtgärden måste vara proportionerlig, för kommunen får inte begära mer än vad situationen kräver. Exempelvis vore det antagligen oproportionerligt att kräva ständig övervakning av rökförbudet på en busshållplats.

Kommunens befogenheter finns i 7 kap. 9 § och 17–18 §§ LTLP. Innehållet i och formen för kommunens beslut regleras bland annat i viteslagen (6), delgivningslagen (7) och förvaltningslagen (8). Det innebär bland annat att beslutet normalt måste motiveras (8) och innehålla information om hur det kan överklagas (8). Som redan nämnts måste det också vara proportionerligt (8).

Om kommunen har beslutat om ett föreläggande eller förbud, ska en kopia av beslutet skickas till Folkhälsomyndigheten, Polismyndigheten och den berörda länsstyrelsen.

Beslut till Folkhälsomyndigheten skickas till:

info@folkhalsomyndigheten.se

Rubricera gärna ärendet ”Beslut enligt lagen om tobak och liknande produkter”. Hos Folkhälsomyndigheten används besluten i första hand för att följa upp kommunernas åtgärder.

Utifrån vad som sägs i förarbetena är tanken att allmänheten ska ha en central roll när det gäller att upprätthålla rökförbudet. Både genom att säga ifrån när någon röker där det är förbjudet att röka och genom att uppmärksamma kommunen (tillsynsmyndigheten) eller den ansvarige på det (2 s. 163–164, 4 s. 48, 3 s. 25).

Folkhälsomyndigheten bedömer att detta förutsätter både god kännedom hos allmänheten om rökförbudet, tydlig skyltning om rökförbudet och tydlig information om vart allmänheten kan vända sig om rökförbudet överträds.

I samband med att lagen om tobak och liknande produkter började gälla år 2019 gjordes olika informationsinsatser om de rökfria utomhusmiljöerna. Folkhälsomyndigheten menar att sådana informationsinsatser bör göras regelbundet även fortsättningsvis för att påminna allmänheten om rökförbudet. Här kan alla ansvariga myndigheter – Folkhälsomyndigheten, länsstyrelserna och kommunerna – bidra.

Tydlig skyltning om rökförbudet utgör en viktig påminnelse till allmänheten om att det är förbjudet att röka i de olika miljöerna. Dessutom utgör skyltningen ett stöd (något att hänvisa till) om man vill påpeka att någon överträder ett rökförbud.

Det bör vara enkelt för allmänheten att komma i kontakt med kommunen om den vill uppmärksamma kommunen på sina iakttagelser om överträdelser av rökförbud. Om det inte redan finns, bör kommunen därför enligt Folkhälsomyndigheten överväga att skapa lättillgängliga sätt för allmänheten att förmedla sina iakttagelser om överträdelser av rökförbud. Det kan exempelvis vara genom att ha en särskild ingång på kommunens webbplats. Detta kan underlätta för både allmänheten och kommunen.

Enligt Folkhälsomyndigheten skulle kommunen också i sina kontakter med de ansvariga för rökförbuden kunna förmedla att det är bra (men inget lagkrav) om det finns kontaktuppgifter till dem i de rökfria miljöerna. Det ger allmänheten bättre möjligheter att agera i stunden om någon röker där det är förbjudet. Det bidrar också till att förverkliga tankarna om allmänhetens centrala roll för att upprätthålla rökförbudet.  

Rökning är förbjuden på utomhusområden som är avsedda att användas av den som reser med färdmedel i inrikes kollektivtrafik.

Länsrapportens undersökning av åren 2019–2022 visar att årligen var det cirka 10–15 procent av kommunerna som kontrollerade utomhusområden i anslutning till kollektivtrafiken. En majoritet av kommunerna bedömde att rökförbudet endast upprätthölls i viss utsträckning i denna rökfria miljö.

Undersökningens slutsats av det är att ökade insatser kan behövas för att förbättra efterlevnaden av rökförbudet.

Rökförbudet i kollektivtrafiken gäller inom flera områden:

• utomhusområden i anslutning till av- och påstigning, exempelvis busshållplatser, perronger och taxizoner
• busstorg
• utomhusområden som på annat sätt är avsedda för resenärer, exempelvis biljettområden och gångbanor i anslutning till spårområden.

Rökförbudet i kollektivtrafiken gäller även om det inte är någon kollektivtrafik i omedelbart antågande.

Ett syfte med rökförbudet på dessa utomhusområden är att personer som besväras av rökning ska kunna ta sig fram med kollektivtrafik utan att utsättas för rök. Folkhälsomyndigheten bedömer därför att det är rimligt att räkna med eventuell köbildning när man bestämmer det rökfria området. Det innebär att storleken på det rökfria området kan växla beroende på hur många som köar för att åka med ett färdmedel i inrikes kollektivtrafik.

Det är förbjudet att röka på busshållplatser och det gäller både i stadsmiljö och på landsbygden. Men många gånger är sådana busshållplatser inte tydligt avgränsade och i vissa fall är det antagligen inte ens möjligt att på objektiva grunder göra en sådan avgränsning, i vart fall inte med någon precision.

Dock åligger det den ansvarige att på ett tydligt sätt informera om rökförbudet genom skyltning. I kravet på tydlighet får anses ligga att befintliga askkoppar inom det rökfria området måste tas bort. Förhållandena i det enskilda fallet är avgörande för bedömningen av vilken yta som de resande behöver använda för att inte utsättas för rök i kollektivtrafiken. Eventuell köbildning bör tas med i beräkningen.

Räckvidd: Det rökfria området måste vara tillräckligt stort för att man ska kunna vänta vid busshållplatsen utan att utsättas för rök.

Att en hållplats för kollektivtrafiken har en väntkur eller annat väderskydd är enligt Folkhälsomyndigheten inte liktydigt med att det är rökförbud i kuren eller under väderskyddet och fritt att röka utanför. Förhållandena i det enskilda fallet är avgörande för bedömningen av vilken yta som de resande behöver använda för att inte utsättas för rök i kollektivtrafiken. Eventuell köbildning bör tas med i beräkningen.

Räckvidd: Det rökfria området måste vara tillräckligt stort för att man ska kunna vänta i väderskyddet eller väntkuren utan att utsättas för rök.

På ett busstorg råder enligt Folkhälsomyndigheten i princip rökförbud på hela torget.

Räckvidd: Rökförbudet omfattar torgområdet. Utanför den markerade eller fastställda avgränsningen för busstorget är rökning inte förbjuden enligt lagen.

Perronger är platser som resenärer behöver vistas på för att kunna använda kollektivtrafiken. Det råder därför rökförbud på perrongerna. Det gäller även om det inte är något tåg eller annat spårfordon i antågande eller det för tillfället inte står något spårfordon uppställt i anslutning till perrongen.

Räckvidd: Rökförbudet omfattar hela perrongområdet och anslutningen dit.

Folkhälsomyndigheten bedömer att rökförbudet i taxizoner i första hand bör gälla särskilt inrättade taxizoner.

Räckvidd: Det rökfria området måste vara tillräckligt stort för att man ska kunna vänta i taxizonen utan att utsättas för rök. Eventuell köbildning bör tas med i beräkningen.

Områden som resenärer inte behöver vistas i för att kunna använda kollektivtrafiken omfattas inte av reglerna.

Folkhälsomyndigheten bedömer att skyltarna i de rökfria miljöerna bör vara så stora att en genomsnittlig resenär inte kan undgå att lägga märke till dem. Inom vidsträckta områden för resande (exempelvis tågstationer) bör det finnas skyltar såväl vid ingångarna som inom stationsområdet.

Om annan form av rökning än tobaksrökning är vanlig – exempelvis användning av e-cigaretter – är det bra om det med bilder görs det tydligt att även sådan rökning omfattas av rökförbudet.

Det är bra om det finns kontaktuppgifter till den ansvarige på skyltarna, utskrivna eller via en QR-kod, så att det lätt går att kontakta den ansvarige om rökförbudet överträds.

Kollektivtrafiken är mångfacetterad, vilket innebär att det kan finnas olika ansvariga, beroende på färdmedel. Det har också visat sig att fördelningen av ansvar kan skilja sig åt mellan olika regioner.

Allmänt gäller att den som i egenskap av ägare eller på annan grund disponerar ett område utomhus som omfattas av rökförbud ska ansvara för att rökförbudet upprätthålls.

I förarbetena konstaterar regeringen att utrymmen avsedda för kollektivtrafik i stor utsträckning är belägna på kommunal mark. I de fallen förefaller det enligt regeringen vara svårt att hålla någon annan än kommunen ansvarig för att rökförbudet upprätthålls där (2 s. 97–98). Folkhälsomyndigheten bedömer dock att även det ansvariga utförarföretaget (exempelvis ett lokaltågsföretag) bör kunna ha ett visst ansvar. Vidare kan privata fastighetsägare vara ansvariga för att upprätthålla rökförbudet i egenskap av ägare av stationsbyggnader, vänthallar och liknande.

• Eventuell köbildning eller ansamling av resenärer innebär att storleken på det rökfria området kan växla i vissa rökfria miljöer, framförallt på busshållplatser och i taxizoner.
• Det kan vara svårt för den ansvarige att hålla kontinuerlig uppsikt över utomhusområden i kollektivtrafiken. Det ställer stora krav på skyltningen om rökförbudet.
• Det kan finnas olika ansvariga, beroende på färdmedel. Det har också visat sig att fördelningen av ansvar kan skilja sig åt mellan olika regioner.

Utifrån allmänhetens tänkta roll i upprätthållandet av rökförbudet är det otillfredsställande att det kan finnas flera tänkbara aktörer att framföra sina klagomål till. Enligt Folkhälsomyndighetens erfarenhet kan även kommunen i egenskap av tillsynsmyndighet ha svårt att identifiera den ansvarige i samband med en tillsyn. Det vore därför bra om det fanns en samordnande aktör i första ledet, exempelvis kollektivtrafikmyndigheten i respektive län, som kan ta emot framställningar från allmänheten och kommunerna i länet och vidarebefordra dem till den aktör som har ansvaret för det aktuella området av kollektivtrafiken. Det är då mindre risk att klagomålet ”faller mellan stolarna”.

Vid entrén till en byggnad som inrymde bland annat väntsal och kundservice för tåg- och bussresenärer, samt vid en biljettautomat som var monterad på fasaden till byggnaden, hade den ansvarige satt upp askkoppar. Skälet angavs vara att man annars riskerade att få problem med fimpar på marken eller i papperskorgar, med brandrisk som följd.

Kommunen förelade ägaren att ta bort askkopparna med stöd av reglerna i LTLP om rökförbud på utomhusområden i kollektivtrafiken och vid entréer till lokaler som allmänheten har tillträde till (1). Fastighetsägaren överklagade beslutet till förvaltningsrätten, som dock gick på kommunens linje och avslog överklagandet.

När rökförbudet på utomhusområden i kollektivtrafik började gälla satte en kommun upp förbudsskyltar och tog bort askkoppar. Locken på papperskorgarna plomberades för att de inte skulle användas som askkoppar. Trots det förekom rökning i stor utsträckning med fimpar på marken och annanstans i omgivningen, vilket ledde till miljöproblem och en ökad renhållningsbörda för kommunen.

Med anledning av detta ville kommunen

• sätta upp skyltar och dekaler med texten ”rökfritt område – vänligen fimpa” och rökning förbjuden-symbolen
• ta bort plomberingarna på de papperskorgar som inte stod i direkt anslutning till på- och avstigningsplatser
• komplettera med askkoppar där det bedömdes behövas.

Kommunen betonade att man med detta inte ville uppmuntra till rökning utan förmå resenärerna att släcka sina cigaretter och kasta dem på rätt plats.

• Sätta upp en skylt med budskapet ”rökfritt område – vänligen fimpa” och rökning förbjuden-symbolen

Att sätta upp en skylt med budskapet ”rökfritt område – vänligen fimpa” och rökning förbjuden-symbolen inom ett område som omfattas av rökförbudet bedömer Folkhälsomyndigheten inte skulle gå emot reglerna om skyltning. En sådan skyltning bekräftar det som gäller enligt lagen. Möjligen skulle det skrivna budskapet, taget för sig, kunna betraktas som lite för svagt för att tala om att det är förbjudet att röka, men det torde i så fall vägas upp av symbolen om rökning förbjuden.

• Ta bort plomberingarna på papperskorgar som inte står i direkt anslutning till på- och avstigningsplatser

I de områden som omfattas av rökförbud får det inte förekomma något som kan vilseleda om rökförbudet, exempelvis askkoppar. En papperskorg, vare sig den är plomberad eller inte, bedömer Folkhälsomyndigheten typiskt sett inte vilseleder om rökförbudet.

Farorna med brand som kan uppstå om folk ändå fimpar i papperskorgarna bedömer Folkhälsomyndigheten faller utanför området för lagen om tobak och liknande produkter. Här bör kommunen rådgöra med en myndighet med inriktning på miljö- och hälsoskydd.

• Komplettera med askkoppar där det behövs

Askkoppar får inte förekomma inom områden där det råder rökförbud. Det finns dock inget som hindrar att man sätter upp askkoppar i närheten men utanför området där det råder rökförbud.

Fråga:

Kommunen har börjat med tillsyn i kollektivtrafiken. Det finns inga frågetecken rörande perronger och busskurer. Vi är dock osäkra på vad som gäller för busshållplatser med enbart en skylt på en stolpe (s.k. stolphållplats). Är det skäligt att kräva att man tydligt skyltar om rökförbud vid alla hållplatser i busstrafiken? Eller är det tydligt nog att det framgår vid busshållplatser med kur?

Svar:

Enligt 6 kap. 2 § 4 LTLP är rökning förbjuden i lokaler och andra utrymmen som är avsedda att användas av den som reser med sådana färdmedel och på motsvarande områden utomhus. Utifrån vad som uttalats i förarbetena till lagen, bedömer Folkhälsomyndigheten att alla busshållplatser räknas dit. Avsikten med rökförbudet är att alla ska kunna utnyttja kollektivtrafiken utan att ofrivilligt utsättas för rök.

Den som ansvarar för utomhusområdet måste tydligt informera om rökförbudet genom skyltning. Det gäller även på stolphållplatser. Avsikten med skyltningen på en busshållplats är inte bara att informera rökarna om förbudet, utan också att de som står och väntar vid en busshållplats ska kunna hänvisa till skylten om någon överträder rökförbudet.

Man kan antagligen inte begära att den ansvarige på ett mer systematiskt sätt övervakar att rökförbudet på busshållplatser följs. Om det genom påpekanden eller på annat sätt blir känt för den ansvarige att det förekommer återkommande överträdelser, kan man dock begära att denne övervakar rökförbudet mera aktivt även på busshållplatser.

Rökning är förbjuden på inhägnade platser utomhus huvudsakligen avsedda för idrottsutövning.

Länsrapportens undersökning av åren 2019–2022 visar att årligen var det cirka 5–15 procent av kommunerna som kontrollerade inhägnade platser utomhus huvudsakligen avsedda för idrottsutövning. En majoritet av kommunerna bedömde att rökförbudet upprätthölls i hög grad i denna rökfria miljö.

De anläggningar som man främst har tänkt att detta rökförbud ska gälla är arenor eller stadion, det vill säga utomhusanläggningar huvudsakligen avsedda för olika idrotts- och nöjesarrangemang. På sådana platser är det vanligt att många människor vistas nära varandra och att de är hänvisade till en viss sittplats. Det medför att de har begränsade möjligheter att undvika att utsättas för rök om någon röker i närheten (9 s. 255).

Rent språkligt ryms även exempelvis inhägnade fotbollsplaner och tennisbanor utan sittplatser för åskådare inom definitionen. Enligt förarbetena är det dock tveksamt om ett förbud är ändamålsenligt eller behövligt för alla anläggningar som faller inom definitionen. En bedömning måste göras i varje enskilt fall. Om anläggningen ofta besöks av barn och ungdomar bedömer Folkhälsomyndigheten det som en omständighet som talar för att rökförbud bör gälla utifrån lagens syfte att avnormalisera rökning. Andra omständigheter att ta hänsyn till vid en prövning av om rökförbud bör gälla är hur välbesökt anläggningen är och i vilken mån besökare kan undvika rök om någon röker i närheten.

Avgörande för att regeln ska vara tillämplig är att platsen för idrottsutövning är inhägnad. Inhägnaden markerar gränsen för rökförbudet. Utanför inhägnaden är det inte förbjudet att röka enligt lagen.

Att anläggningen huvudsakligen är avsedd för idrottsutövning innebär att den kan användas även för andra aktiviteter och arrangemang, till exempel konserter och mässor, och ändå omfattas av rökförbudet.

Om däremot ett idrottsarrangemang anordnas på en plats som normalt används på ett helt annat sätt – exempelvis ett torg – omfattas platsen inte av detta rökförbud. Det gäller även om platsen är inhägnad under tiden som idrottsevenemanget pågår (2 s. 202).

Rökförbudet gäller inom hela det inhägnade området. Det vill säga inte bara platsen för själva idrottsutövandet utan även platser som används för andra ändamål, exempelvis toaletter och platser för försäljning, under förutsättning att platserna ligger inom det inhägnade området.

Utanför inhägnaden är rökning inte förbjuden enligt lagen.

Skyltar om rökförbudet bör finnas vid ingången eller ingångarna till anläggningen. I större anläggningar bör det även finnas skyltar inom aktivitetsområdet, enligt Folkhälsomyndighetens bedömning.

Folkhälsomyndigheten bedömer att skyltarna bör vara så stora att en genomsnittlig besökare inte kan undgå att lägga märke till dem.

Ansvaret för de anläggningar som omfattas av bestämmelsen ligger i allmänhet på kommunerna eller kommunala bolag, men kan också tänkas ligga på den eller de föreningar som bedriver verksamhet på platsen och därmed har en reell möjlighet att ingripa om någon överträder rökförbudet.

I och med att rökförbudet avser en klart avgränsad yta och rökförbudet gäller inom hela den ytan, är det normalt inga svårigheter att fastställa rökförbudets omfattning.

Enligt Folkhälsomyndighetens erfarenheter kan en svårighet dock vara att avgöra vilka anläggningar utöver arenor och stadion som kan tänkas omfattas av rökförbudet.

Fråga:

Vad gäller vid köer utanför en inhägnad idrottsanläggning, exempelvis i samband med konserter?

Svar:

Rökförbudet vid entréer gäller bara entréer till lokaler och utrymmen inomhus (se vidare under avsnittet Entréer). En strikt tolkning av reglerna skulle alltså kunna innebära att entréer till inhägnade idrottsplatser utomhus inte omfattas av bestämmelsen.

Ett rökförbud kan dock införas där på frivillig väg.

Fråga

Är det rökförbud på kommunala badplatser såsom utomhusbassänger och vid sjöar och hav?

Svar:

Rökförbudet på inhägnade anläggningar huvudsakligen avsedda för idrottsutövning tar i första hand sikte på arenor och stadion. Också en rad andra idrottsanläggningar ryms dock inom definitionen. Även om det exemplet inte ges i förarbetena till lagen, är det möjligt att såväl utomhusbassänger som simanläggningar vid sjöar och hav skulle kunna falla under definitionen – förutsatt att de är mera varaktigt inhägnade och iordningställda för tävling eller träning, exempelvis med simbanor.

Det är dock enligt förarbetena till lagen tveksamt om ett förbud behövs på alla anläggningar som faller inom definitionen. En bedömning måste göras i varje enskilt fall.

Om anläggningen ofta besöks av barn och ungdomar har Folkhälsomyndigheten bedömt det som en omständighet som talar för att rökförbud bör gälla utifrån lagens syfte att avnormalisera rökning. Andra omständigheter att ta hänsyn till vid en prövning av om rökförbud bör gälla är hur välbesökt anläggningen är och i vilken mån besökare kan undvika rök om någon röker i närheten.

Fråga:

Jag har deltagit i så kallad bilbingo vid flera tillfällen. Bingon arrangeras oftast av idrottsföreningar. Bilbingo innebär att man sitter i sina bilar, alternativt strax utanför sina bilar, under bingospelets gång. Bilarna står med några meters mellanrum på större yta, oftast en fotbollsplan, speedwaybana eller liknande. Det förekommer att många röker i eller i anslutning till sina bilar vilket påverkar oss andra. Vad gäller enligt LTLP? Får man röka vid denna typ av sammankomst?

Svar:

Rökförbud gäller på inhägnade platser utomhus som huvudsakligen är avsedda för idrottsutövning. Att anläggningen huvudsakligen är avsedd för idrottsutövning innebär att den kan användas även för andra aktiviteter och arrangemang. Dit kan säkert bilbingo räknas.

Detta rökförbud gäller utan undantag inom det inhägnade området. Det gäller alltså den inhägnade platsen som sådan. Det bör innebära att rökförbudet gäller såväl om man sitter utomhus som om man sitter i en bil inom området och röker.

Av förarbetena till lagen framgår att rökförbudet främst tar sikte på arenor och stadion, det vill säga sådana platser där många människor vistas nära varandra på grund av att de är hänvisade till en viss sittplats. Det är enligt förarbetena tveksamt om ett förbud är ändamålsenligt eller behövligt för alla anläggningar som faller inom definitionen för detta rökförbud. En bedömning måste göras i varje enskilt fall. Om anläggningen ofta besöks av barn och ungdomar är det enligt Folkhälsomyndighetens bedömning en omständighet som talar för att rökförbud bör gälla utifrån lagens syfte att avnormalisera rökning.

Sammanfattningsvis faller en inhägnad fotbollsplan eller speedwaybana rent språkligt under definitionen för en inhägnad plats utomhus huvudsakligen avsedd för idrottsutövning. Det är dock inte säkert att det i alla fall kan anses ändamålsenligt eller behövligt att hänföra platsen till detta rökförbud. En bedömning måste göras i varje enskilt fall. Ytterst är det en fråga som måste prövas av domstol för att vi ska få ett säkert svar.

Fråga:

I vår kommun finns ett inhägnat område med en folkpark där det anordnas danser, både inomhus och utomhus. Inom samma inhägnade område finns en fotbollsplan och en bandyplan.

1. Ska man tolka det som att det råder rökförbud inom hela det inhägnade området (folkpark + idrottsplatser)?
2. Är det OK att inrätta en rökruta utomhus när Folkparken anordnar danser?

Svar:

På inhägnade platser utomhus som huvudsakligen är avsedda för idrottsutövning råder det rökförbud inom hela det inhägnade området.

I ert fall verkar inhägnaden inte avgränsa ett område som huvudsakligen är avsett för idrottsutövning, utan ert område är avsett för flera aktiviteter.

1. Inhägnaden bör då inte kunna vara bestämmande för om det rör sig om en sådan plats som kan omfattas av rökförbudet på anläggningar utomhus huvudsakligen avsedda för idrottsutövning. Istället bör anläggningarna inom området bedömas var för sig.
2. Det finns inga hinder att anvisa rökare till en plats utanför ett rökfritt område där de kan röka. Utifrån beskrivningen låter det troligt att det kan finnas sådana platser inom det inhägnade området.

Fråga:

Får det finnas rökrutor inom ett inhägnat festivalområde?

Svar:

Svaret på frågan är beroende av vad för slags festivalområde det rör sig om.

Om det rör sig om en inhägnad plats utomhus som normalt används huvudsakligen för idrottsutövning (exempelvis en arena eller en stadion), är rökning förbjuden inom hela det inhägnade området. Då får det inte heller finnas en rökruta inom festivalområdet.

Om det rör sig om en inhägnad plats utomhus av annat slag, bedömer Folkhälsomyndigheten att de olika miljöerna inom festivalområdet bör kunna jämställas med de rökfria miljöer som kan förekomma i en stadsmiljö. Det är i så fall förbjudet att röka inne i tält och liknande utrymmen med väggar och tak som allmänheten har tillträde till, samt vid entréer till sådana utrymmen. Rökförbud bör också gälla inom sådana avgränsade områden inom festivalområdet som kan liknas vid uteserveringar. Utanför dessa och eventuella andra rökfria miljöer inom det inhägnade området kan det vara möjligt att skapa en rökruta.

Rökning är förbjuden i restauranger och på andra serveringsställen.

Länsrapportens undersökning av åren 2019–2022 visar att uteserveringar är den mest tillsynade rökfria utomhusmiljön. Årligen var det omkring en tredjedel av kommunerna som gjorde tillsynsbesök på uteserveringar. Av dessa kommuner bedömde de flesta att rökförbudet följdes i hög grad.

Rökförbudet gäller alla serveringsställen som i näringsverksamhet serverar mat eller dryck och där möjlighet ges till förtäring på stället. Dit hör bland annat kaféer, konditorier, barer och pubar och uteserveringar i anslutning till dem. Rökförbudet gäller vidare såväl stadigvarande serveringsställen som serveringsställen av mera tillfälligt slag. Även näringsverksamhet som inte har servering som huvudverksamhet kan vara serveringsställen. Om ett bageri främst säljer varor som inte ska konsumeras på plats, men har några bord där förtäring kan ske, utgör det ett serveringsställe enligt lagen.

Rökförbudet gäller bara inom det avgränsade område som utgör serveringsyta. Om gränsen för uteserveringen är markerad med inhägnad eller liknande gäller rökförbudet inom det området. Det finns inte någon möjlighet att tillåta rökning på en del av en uteservering, oavsett hur serveringsmiljön är utformad (2 s. 202).

Om inhägnad eller liknande saknas får avgränsningen anses markerad av hur stolar och bord är uppställda, enligt Folkhälsomyndighetens bedömning. Kommunen förväntas i dessa fall vid sin tillsyn ha en kommunikation kring detta med den som ansvarar för att upprätthålla rökförbudet (2 s. 94–95).

Utanför det avgränsade området är rökning inte förbjuden enligt lagen.

Skyltar om rökförbudet bör finnas vid ingången eller ingångarna till uteserveringen, enligt Folkhälsomyndighetens bedömning. Det är också lämpligt att det finns skyltar inom det rökfria området som påminner om rökförbudet.

Folkhälsomyndigheten bedömer att skyltarna bör vara så stora att en genomsnittlig besökare inte kan undgå att lägga märke till dem.

Det är normalt verksamhetsutövaren som är ansvarig för att upprätthålla rökförbudet.

• För uteserveringar som inte är geografiskt avgränsade med staket eller liknande kan det vara svårt att bestämma serveringsställets exakta yta.
• ”Serveringsställe” är ett vidsträckt begrepp och inrymmer en rad serveringsmiljöer. Utifrån uttalanden i förarbetena kan man tolka det som att exempelvis picknickbord utanför en bensinstation där man äter en korv (från bensinstationen) kan ses som ett serveringsställe. Praxis får visa om rökförbudet kan anses tillämpligt på alla områden som språkligt omfattas av begreppet serveringsställe. Om serveringen ofta besöks av barn och ungdomar är det enligt Folkhälsomyndighetens bedömning en omständighet som talar för att rökförbud bör gälla utifrån lagens syfte att avnormalisera rökning. Andra omständigheter att ta hänsyn till vid en prövning av om rökförbud bör gälla är hur välbesökt serveringsstället är och i vilken mån besökare kan undvika rök om någon röker i närheten.
• Rökförbudet gäller bara inom det avgränsade området som utgör serveringsyta. Rökförbudet kan därför av naturliga skäl inte garantera att gäster och personal inte utsätts för rök om någon röker utanför serveringsstället. Även om ambitionen varit att åstadkomma helt rökfria serveringsställen är det därför i praktiken endast möjligt att reducera röken på sådana platser (2 s. 93).

En restaurang hade servering både inomhus och utomhus och hade skyltat om rökförbud både inne och ute. Enligt restaurangägaren stängde uteserveringen klockan 22.00, varefter stolarna staplades och låstes samman. Personalen var efter klockan 22.00 inte verksam på uteserveringen och hade därför inte kontinuerlig uppsikt över den.

Kommunen utövade tillsyn av restaurangen vid fyra tillfällen under sommarperioden det aktuella året och observerade då brister i form av att rökning förekom på uteserveringen. Vid ett besök i maj påtalade kommunen bristerna för restaurangägaren. När bristerna kvarstod vid kommunens uppföljande tillsynsbesök i juli samma år, utfärdade kommunen ett förbud vid vite att tillåta rökning på uteserveringen. Restaurangägaren överklagade beslutet till förvaltningsrätten men det avslogs.

Kommentar: Detta avgörande kan sägas vara ett utslag av vad som nämns i avsnittet Gemensamt för de rökfria utomhusmiljöerna, nämligen att rökförbudet alltid gäller – det vill säga även när det inte pågår någon verksamhet på platsen.

En restaurang hade servering utomhus. Inom serveringsytan fanns en inhägnad del.

Vid ett tillsynsbesök i juni ett år observerade kommunen att rökning förekom inom den inhägnade delen av uteserveringen och påtalade denna brist för restaurangägaren. När bristen kvarstod vid kommunens uppföljningsbesök i oktober samma år, utfärdade kommunen ett förbud vid vite att tillåta rökning på uteserveringen. Restaurangägaren överklagade beslutet till förvaltningsrätten men det avslogs.

I överklagandet till förvaltningsrätten invände restaurangägaren utan framgång att de inte längre hade något serveringstillstånd för servering på den inhägnade ytan, att den inte var möblerad samt att inhängningen berodde på pandemin och var gjord för att för att hålla avstånd mellan gästerna.

Kommentar: Detta avgörande kan sägas vara ett utslag av vad som nämns i avsnittet Gemensamt för de rökfria utomhusmiljöerna, nämligen att det inte går att göra några avvikelser från rökförbudet på de rökfria utomhusmiljöerna.

Fråga:

Hur ska man se på rökförbudet på uteserveringar i fall där arrangören för en festival eller en konsert utomhus har definierat hela festival-/konsertområdet som ett serveringsställe enligt alkohollagen?

Svar:

Folkhälsomyndigheten har i liknande fall bedömt att de olika miljöerna inom ett festival-/konsertområdet bör kunna likställas med de rökfria miljöer som kan förekomma i en stadsmiljö. Det är i så fall bland annat förbjudet att röka inom sådana avgränsade områden inom festivalområdet som kan liknas vid uteserveringar. Se vidare ovan under Anläggningar huvudsakligen avsedda för idrottsutövning, Fråga om rökruta inom ett inhägnat festivalområde.

Om både kommunen i egenskap av tillsynsmyndighet och arrangören är överens om att hela området ska betraktas som ett serveringsställe, anser Folkhälsomyndigheten att den bedömningen bör vara styrande. Det innebär i praktiken att det därmed råder rökförbud inom hela festival-/konsertområdet.

Rökning är förbjuden på lekplatser som allmänheten har tillträde till.

Länsrapportens undersökning av åren 2019–2022 visar att årligen genomförde 5–15 procent av kommunerna tillsynsbesök på allmänna lekplatser. Kommunerna bedömde att rökförbudet följdes i hög grad.

Med lekplats menas enligt förarbetena ett för lek avsett och iordninggjort område med lekredskap, till exempel gungor och rutschkanor. Preciseringen anses harmoniera med begreppets innebörd i plan- och bygglagen och den gängse uppfattningen i samhället om vad som menas med en lekplats (2 s. 97).

Preciseringen som ges i förarbetena tycks inte kräva att lekplatsen finns på land. Enligt Folkhälsomyndighetens bedömning är det därmed tänkbart att en plats i eller vid vatten som gjorts iordning för lek och försetts med lekredskap kan vara att betrakta som en lekplats i lagens mening.

Rökförbudet gäller oavsett om det är en kommun eller en privat aktör som äger eller på annan grund bestämmer över lekplatsen. Rökförbudet gäller bara om allmänheten har tillträde till lekplatsen.

En lekplats som bara är tillgänglig för en sluten krets av personer – till exempel medlemmarna i en samfällighet eller bostadsrättsförening – omfattas inte av rökförbudet. För att en sådan lekplats inte ska räknas som tillgänglig för alla krävs dock att det tydligt framgår att allmänheten inte har tillträde. Exempelvis genom att lekplatsen är inhägnad och låst, eller att det finns tydlig skyltning om att lekplatsen endast får nyttjas av de boende.

Rökförbudet gäller inom det avgränsade område som utgör lekplatsen.

Om gränsen för lekplatsen är markerad med inhägnad eller lekplatsen är naturligt avgränsad, gäller rökförbudet inom det området.

Om lekplatsen inte är tydligt avgränsad måste rökförbudets räckvidd bedömas i varje enskilt fall utifrån syftet med reglerna. Hänsyn måste tas till att barnen ska kunna leka utan att riskera att utsättas för rök eller på annat sätt uppfatta att någon röker (2 s. 202–203). Kommunen förväntas i dessa fall vid sin tillsyn bedöma hur långt det rökfria området sträcker sig och ha en kommunikation kring detta med den ansvarige (2 s. 94–95).

Utanför den markerade eller fastställda avgränsningen av lekplatsen är rökning inte förbjuden enligt lagen.

Lekplatser är rökfria miljöer där den ansvarige i regel inte är på plats så ofta. Det ställer därför stora krav på skyltningen om rökförbudet.

Om det finns en eller flera särskilda ingångar till lekplatsen bör det finnas skyltar om rökförbudet vid ingången eller ingångarna till lekplatsen, enligt Folkhälsomyndighetens bedömning. Om lekplatsområdet är vidsträckt är det lämpligt att det även finns skyltar inom området som påminner om rökförbudet. För att göra det extra tydligt var rökförbudet gäller och att det avser all rökning kan det vara en idé att på skylten precisera att ”Rökning är förbjuden inom hela lekplatsområdet” och att med bilder göra det tydligt att även annan rökning än tobaksrökning – exempelvis användning av e-cigaretter– omfattas av förbudet.

Folkhälsomyndigheten bedömer att skyltarna bör vara så stora att en genomsnittlig besökare inte kan undgå att lägga märke till dem.

Ansvaret för de lekplatser som omfattas av bestämmelsen ligger i allmänhet på kommunerna (2 s. 97–98). Ibland kan det dock ligga på andra aktörer, exempelvis en privat hyresvärd om lekplatsen finns inom ett privat hyreshusområde.

Det kan i vissa fall vara svårt att veta vilka miljöer som är att betrakta som lekplatser i lagens mening.

För lekplatser som inte är geografiskt avgränsade med staket eller naturlig avgränsning kan det i vissa fall vara svårt att bestämma lekplatsens exakta omfattning.

Fråga:

Vad säger lagen om rökning på allmänna kommunala badplatser där barnen leker? Borde inte sådana platser betraktas som lekplatser oavsett om där finns lekplatsutrustning eller inte?

Svar:

Med en lekplats menas enligt förarbetena ett för lek avsett och iordninggjort område med lekredskap, till exempel gungor och rutschkanor. Att barn spontant leker på en plats, exempelvis på en badstrand, räcker alltså inte för att betrakta den som en lekplats i lagens mening.

Fråga:

Kan en skatepark, dit allmänheten har tillträde, betraktas som lekplats och därmed också en rökfri miljö?

Svar:

Med en lekplats menas enligt förarbetena ett för lek avsett och iordninggjort område med lekredskap, till exempel gungor och rutschkanor. Med andra ord gäller en definition som anses överensstämma med den gängse uppfattningen av vad som menas med en lekplats. Mot den bakgrunden är en skatepark antagligen inte att betrakta som en lekplats i lagens mening.

Möjligen skulle en skatepark under vissa förhållanden kunna hänföras till den rökfria miljön ”Inhägnade platser utomhus huvudsakligen avsedda för idrottsutövning” (se ovan).

Fråga:

Det förekommer att större ytor är uppbyggda som lekområden, med lekutrustning på olika ställen, varvade med platser där man kan sitta. Hur ska man se på det, är hela ytan att betrakta som en lekplats?

Svar:

Med en lekplats menas enligt förarbetena ett för lek avsett och iordninggjort område med lekredskap, till exempel gungor och rutschkanor. Att ett område är avsett för lek bör enligt Folkhälsomyndighetens bedömning bland annat innebära att det finns en vilja/avsikt att området ska användas för lek. Ett område som är avsett för en annan aktivitet (exempelvis sport eller promenader) kan då inte räknas hit. Området ska också vara iordninggjort för lek för att räknas som en lekplats. Med iordninggjort bör enligt Folkhälsomyndigheten menas sådant som att man avgränsat ett område, berett marken eller på annat sätt förberett marken för lekredskap. Området ska också vara försett med lekredskap, exempelvis gungor, rutschkanor, sandlådor och klätterredskap. Bänkar, picknickbord och liknande där föräldrar och andra kan sitta medan barnen leker får enligt Folkhälsomyndigheten ses som ett naturligt inslag inom ett lekplatsområde.

Det finns inga storleksbegränsningar för en lekplats enligt lagen. Enligt Folkhälsomyndighetens bedömning får man dock antagligen tänka sig att ett större område med utspridd lekutrustning måste vara tydligt sammanhållet (inte ha så mycket fri yta mellan lekområdena) för att räknas som en (1) lekplats.

I ett mindre sammanhållet område är det enligt Folkhälsomyndigheten rimligare att betrakta varje plats med lekutrustning som en separat lekplats, med egna gränser.

Rökning är förbjuden vid entréer till sådana lokaler och andra utrymmen som avses i 1–7 som allmänheten har tillträde till.

Länsrapportens undersökning av åren 2019–2022 visar att årligen kontrollerade cirka 30 procent av kommunerna entréer till sådana lokaler och andra utrymmen som allmänheten har tillträde till. En majoritet av kommunerna bedömde att rökförbudet endast upprätthölls i viss utsträckning i denna rökfria miljö.

Undersökningens slutsats av det är att ökade insatser kan behövas för att förbättra efterlevnaden av rökförbudet.

Rökförbudet gäller för entréområdet till rökfria lokaler och andra utrymmen som allmänheten har tillträde till. Det vill säga bland annat entréer till affärer, restauranger, myndighetslokaler, tåg- och busstationer, sjukhus, vårdcentraler, kyrkor, folketshuslokaler, lokaler för allmän sammankomst eller offentlig tillställning.

Entréer som inte leder in till allmänna lokaler eller utrymmen omfattas inte av rökförbudet i lagen. Exempel på entréer som inte omfattas av rökförbudet är entréer till personalutrymmen och flerfamiljshus.

Rökförbudet gäller vidare endast entréer till inomhusmiljöer såsom ”lokaler och utrymmen” (2 s. 92–93).

Det rökfria området ska vara tillräckligt stort för att besökare ska kunna ta sig in i och ut ur en lokal eller ett utrymme där det råder rökförbud utan att utsättas för rök. I förarbetena säger regeringen att rökförbudet i normalfallet därför bör gälla i vart fall inom ett par meters avstånd från entrén. Det rökfria området måste också vara så pass stort att rök inte kommer in i lokalerna eller utrymmena innanför entrén (2 s. 203).

Vid vissa entréer måste man även räkna med eventuell köbildning när man bestämmer rökförbudets räckvidd, enligt Folkhälsomyndighetens bedömning. Så är bland annat fallet vid entréer till dansställen och pubar. Kommunen förväntas i fall som dessa vid sin tillsyn ha en kommunikation om det med den som ansvarar för att upprätthålla rökförbudet (2 s. 94–95).

Utanför det avgränsade området är rökning inte förbjuden enligt lagen.

Skyltar om rökförbudet måste finnas inom entréområdet.

Folkhälsomyndigheten bedömer att skylten bör vara så stor och placerad på ett sådant sätt att en genomsnittlig besökare inte kan undgå att lägga märke till den. I ett stort entréområde kan det behövas mer än en skylt.

Ansvaret för att upprätthålla rökförbudet ligger i allmänhet på verksamhetsutövaren. Det gäller även om denne inte disponerar marken utanför lokalen eller utrymmet (exempelvis en trottoar eller gata). Detta eftersom verksamhetsutövaren har praktiska möjligheter att upprätthålla rökförbudet genom att själv befinna sig där eller ha anställda på plats. Om rökning sker vid entrén har denne därmed möjlighet att direkt ingripa. Verksamhetsutövaren anses därutöver ha ett intresse av att rökning inte sker vid entrén utifrån sitt ansvar att upprätthålla rökförbudet inne i lokalen eller utrymmet (2 s. 98–99).

Om utrymmet närmast innanför entrén inte angränsar till en lokal eller ett utrymme som någon disponerar, ligger ansvaret på den som äger eller på annat sätt råder över byggnaden. Så är bland annat fallet med en entré till ett köpcentrum eller ett kontorskomplex med flera olika verksamheter (2 s. 99).

Det kan vara svårt att bestämma det rökfria områdets omfång.

Det kan ibland vara svårt att avgöra om det rör sig om en entré till en lokal som allmänheten har tillträde till.

En studentkår hade ett kårhus där det fanns en lokal som användes för olika tillställningar såsom pub, disco och middagar. I lokalen fanns en nödutgång. Området utanför nödutgången – en trappavsats som var 2,5–3 meter djup räknat från dörren och ungefär 2–2,5 meter bred – användes som en plats för rökning.

Utifrån lokalens användningsområden bedömde förvaltningsrätten att det rörde sig om en lokal som fick anses omfattas av begreppet ”andra serveringsställen”. Vidare bedömde förvaltningsrätten att nödutgången var en entré till en sådan lokal som allmänheten hade tillträde till.

Så här står det i domen:

”Av förarbetena framgår inte tydligt vad som avses med entréer i lagens mening. Dock uttalas att syftet med regleringen är att rökförbud ska gälla endast sådana entréer dit allmänheten har tillträde. Mot bakgrund av lagstiftningens skyddskaraktär menar förvaltningsrätten att det vore olämpligt att begränsa lagens tillämpningsområde till att inte omfatta samtliga in- och utgångar ur en dylik lokal dit allmänheten faktiskt har tillträde. […] Därmed bedömer förvaltningsrätten att den ifrågavarande utgången från lokalen till trappavsatsen utgör en sådan entré som avses i lagen och som omfattas av rökförbud. ”

Förvaltningsrätten bedömde också att det förelåg rökförbud på hela trappavsatsen, eftersom avsatsens ringa storlek gjorde det närmast omöjligt att undgå rök om man använde nödutgången.

Fråga:

Vad gäller vid köer utanför exempelvis en krogentré?

Svar:

Ett syfte med regeln om rökförbud vid entréer till lokaler och utrymmen som allmänheten har tillträde till är att personer som besväras av rökning ska kunna ta sig in i lokalerna utan att utsättas för rök.

Mot den bakgrunden är det rimligt att tänka sig att rökförbudet vid entréer även gäller i köer som kan uppstå utanför entréerna, menar Folkhälsomyndigheten. Det innebär att man måste räkna med eventuell köbildning när man bestämmer det rökfria området utanför en entré. Det innebär också att storleken på det rökfria området utanför en entré kan växla beroende på hur många som köar för att komma in i lokalen eller utrymmet.

Rökförbudet gäller bara entréer till lokaler och utrymmen inomhus. Det bör innebära att vid en entré som enbart leder in till en uteservering, gäller inget rökförbud enligt lagen. Det bör även innebära att det inte heller gäller något rökförbud i kön in till uteserveringen.

Fråga:

Jag undrar om en arbetsplats har rätt att skylta om rökförbud där endast personal har tillträde?

Svar:

Rökförbudet i lagen gäller vid entréer till sådana lokaler och andra utrymmen som allmänheten har tillträde till. Det gäller således inte vid en personalentré.

Det finns dock inget hinder att införa ett frivilligt rökförbud vid en sådan entré. Det som skiljer ett frivilligt rökförbud från ett rökförbud enligt lagen är att det inte finns några maktmedel i lagen att ta till om någon överträder det.

Fråga:

Jag bedriver medicinsk verksamhet i en lokal som jag hyr av en bostadsrättsförening. Lokalen ligger i ett hus där det finns både boende och andra näringsidkare.

Jag fick ett mejl från kommunen som säger att jag som företagare är skyldig att skylta om rökfri miljö utanför vår lokal. Stämmer det?

Svar:

Folkhälsomyndigheten uppfattar det som att du bedriver din verksamhet i en lokal som allmänheten har tillträde till och som delar ingång med de boende i huset.

Folkhälsomyndigheten har bedömt att entréer till flerbostadshus normalt inte omfattas av rökförbudsreglerna. Om det även bedrivs verksamhet i huset som vänder sig till allmänheten, anser Folkhälsomyndigheten dock att entrén är att betrakta som en entré till lokaler och andra utrymmen som allmänheten har tillträde till. Det råder då rökförbud vid entrén, vilket det också ska finnas tydlig skyltning om.

Om utrymmet närmast innanför entrén inte angränsar till en lokal eller ett utrymme som någon disponerar, ligger ansvaret på den som äger eller på annat sätt råder över byggnaden. Så är bland annat fallet med en entré till ett köpcentrum eller ett kontorskomplex med flera olika verksamheter (2 s. 99). Utifrån detta uttalande i förarbetena bedömer Folkhälsomyndigheten att ansvaret för skyltningen och andra åtgärder för att upprätthålla rökförbudet närmast bör ligga på bostadsrättsföreningen, inte på någon enskild näringsidkare i trappuppgången.

1. Lag om tobak och liknande produkter (SFS 2018:2088) [Internet]. Stockholm: Socialdepartementet [citerad 15 oktober 2024]. Hämtad från: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/lag-20182088-om-tobak-och-liknande-produkter_sfs-2018-2088/ 2018-2088/
2. Ny lag om tobak och liknande produkter (Proposition 2017/18:156) [Internet]. Stockholm: Socialdepartementet [citerad 15 oktober 2024]. Hämtad från: https://www.regeringen.se/contentassets/507611a60846447e817f4fde688be741/ny-lag-om-tobak-och-liknande-produkter-prop-2017_18-156.pdf
3. Rökfria serveringsmiljöer (Proposition 2003/04:65) [Internet]. Stockholm: Socialdepartementet [citerad 15 oktober 2024]. Hämtad från: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/proposition/rokfria-serveringsmiljoer_gr0365/
4. Vissa tobaksfrågor (Proposition 2001/02:64) [Internet]. Stockholm: Socialdepartementet [citerad 15 oktober 2024]. Hämtad från: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/proposition/vissa-tobaksfragor_GP0364/
5. Kommunallag (SFS 2017:725) [Internet]. Stockholm: Finansdepartementet [citerad 15 oktober 2024]. Hämtad från: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/kommunallag-2017725_sfs-2017-725/
6. Lag om viten (SFS 1985:205) [Internet]. Stockholm: Justitiedepartementet [citerad 15 oktober 2024]. Hämtad från: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/lag-1985206-om-viten_sfs-1985-206/
7. Delgivningslag (SFS 2010:1932) [Internet]. Stockholm: Justitiedepartementet [citerad 15 oktober 2024]. Hämtad från: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/delgivningslag-20101932_sfs-2010-1932/
8. Förvaltningslag (SFS 2017:900) [Internet]. Stockholm: Justitiedepartementet [citerad 15 oktober 2024]. Hämtad från: https://www.riksdagen.se/sv/dokument-och-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/forvaltningslag-2017900_sfs-2017-900/
9. Tobaksdirektivutredningen. En översyn av tobakslagen - Nya steg mot ett minskat tobaksbruk (SOU 2016:14) [Internet]. Stockholm: Wolters Kluwer [citerad 15 oktober 2024]. Hämtad från: https://www.regeringen.se/rattsliga-dokument/statens-offentliga-utredningar/2016/03/sou-201614/
10. Högsta förvaltningsdomstolen, HFD 2017 ref. 21, mål 4268-15, dom 2017-02-06
11. Kammarrätten i Göteborg, mål 6154-17 m.fl., dom 2018-10-19
12. Folkhälsomyndigheten. Hur fungerar rökförbudet utomhus? [Internet]. Stockholm: Folkhälsomyndigheten; 2023. [citerad 15 oktober 2024]. Hämtad från: https://www.folkhalsomyndigheten.se/contentassets/92e9de85f172456c81c8c966c9f4f5b6/hur-fungerar-rokforbudet-utomhus.pdf
13. Se exempelvis Förvaltningsrätten i Malmö, mål 1684-21, dom 2022-04-08.