FAQ om vaccination mot bältros

Ja, att ha smittats med det virus som orsakar vattkoppor är en förutsättning för att man ska kunna utveckla bältros senare i livet. Efter att en person haft vattkoppor finns vilande (latent) virus kvar i kroppens nervsystem resten av livet. Drygt 30 procent av alla i Sverige utvecklar bältros någon gång i livet.

I det karaktäristiska utslaget för bältros med vätskefyllda blåsor finns vattkoppsvirus som kan smitta personer som inte haft vattkoppor. De utvecklar då vattkoppor och inte bältros. Först senare i livet kan de utveckla bältros om det virus de bär genom livet reaktiveras.

Den vanligaste platsen för bältros är på bröstkorgen, men utslagen kan också förekomma i hud eller slemhinna. Bältrosutslag runt ett öga kan förekomma och behöver behandlas för att undvika kvarstående påverkan på synen. Samma virus kan också reaktiveras i andra delar av kroppen och orsaka kliniska symtom från andra delar av nervsystemet och orsaka zoster oticus (hörselnerven), meningit (hjärnhinneinflammation) och encefalit (hjärninflammation). Dessa tillstånd behöver sjukhusvård och behandling med antivirala läkemedel.

De vanliga bältrosblåsorna uppträder oftast i grupp på rodnad hud inom ett hudområde som försörjs av en sensorisk nerv (så kallat dermatom). När reaktiveringen av virus sker sprids virus längs den nerv där det legat latent ut till hud eller slemhinna. I samband med denna spridning kan nervfibrerna skadas temporärt eller permanent och i en del fall ge upphov till kort- eller långvarig smärta.

Bältros börjar ofta med ospecifika symtom som smärta eller pirrningar i ett hudområde under några dygn och först därefter kommer de klassiska blåsorna i samma område. Blåsorna torkar oftast ut inom 1-2 veckor, medan smärtan vanligen tar 4-6 veckor att försvinna helt. Smärtan kan bli kvarstående under månader till år.

Drygt 30 procent utvecklar bältros under livet. Efter att en person haft vattkoppor finns virus kvar i nervsystemet. Virus kan aktiveras senare i livet och ger då bältros.

Bältros kan, men inte alltid, orsaka allvarlig sjukdom. Cirka 15–20 procent av dem som insjuknar får en besvärligare infektion. Symtomen blir ofta allvarligare ju äldre personen är som drabbas. Sjukdomen kan bli mycket allvarlig för personer som har nedsatt immunförsvar. Sekundära bakteriella infektioner och långdragen smärta är de vanligaste komplikationerna.

Den vanligaste komplikationen till en okomplicerad bältrosinfektion är långdragen smärta som kan vara i månader upp till flera år. Smärtan ger ofta svårigheter att sova och kräver ofta smärtstillande behandling.

I Sverige rekommenderas alla som är 50 år att behandlas med antivirala läkemedel vid bältros. Behandlingen ska sättas in tidigt för bäst effekt, helst inom 72 timmar från att de första symtomen upptäckts.

Personer över 65 år och äldre får oftare än andra komplikationer och behöver ibland sjukhusvård till följd av bältros.

Nej. Man behöver själv ha haft vattkoppor och bära virus latent för att kunna få bältros. Att träffa någon som har vattkoppor ökar inte risken för att insjukna i bältros.

Det är möjligt för en person som varken haft vattkoppor eller blivit vaccinerad mot vattkoppor, att bli smittad med vattkoppsvirus av en person som har bältros med vätskande blåsor. Risken att bli smittad med vattkoppsvirus från bältrosblåsor är dock mycket låg jämfört med risken att bli smittad med vattkoppsvirus från en person som är smittsam med vattkoppor.

Virus som ligger latent i kroppen efter vaccination mot vattkoppor kan reaktiveras och ge bältros. Vaccinet innehåller levande försvagat virus, vilket gör att folk som är vaccinerade mot vattkoppor mer sällan utvecklar bältros än personer som genomgått en vattkoppsinfektion.